Hedersord
Nätter och dagar avlöser varandra. En och en halv vecka har passerat sen jag satt vid tangentbordet och skrev här i.
Fler av dagarna har varit som ett töcken av trötthet och smärta. Andra har varit så bra att de svischat förbi för att jag har passat på att göra det jag inte kunnat då jag varit trött och haft ont.
De senaste dygnen har mitt brännande, stickande och nervsmärtande ansikte plågat mig. Det brukar inte hålla på så länge så jag får lätt en bekymmersrynka i pannan. Gillar inte att det inte går över.
Det värsta är när jag vaknar på morgonen och det första som jag känner är bara ont. Men tiden går ändå. Dagarna läggs till varandra och jag är här.
Idag har jag haft en väldigt bra dag, fast det har varit närapå outhärdligt ibland. Jag har känt en glädje och ett lugn inom mig som jag mått bra av.
Jag har suttit i solvärmen på balkongen och drömt om våren. Numera är våren och den första värmen min bästa tid. Jag kan vistas ute på min oas och må gott och njuta utan att min sjukdom blir sämre.
Jag kan t.o.m sola och bli lite brun så jag ser frisk ut. April och maj är bra månader på så vis. Om de inte är ovanligt varma såklart, för då är det lika illa som mitt i sommaren.
I alla fall så har min dag varit bra. Magnus gav mig frukost på sängen i morse. Jag var trött efter gårdagkvällen som jag tillbringade hos min vän Carina. Jag träffade några av hennes vänner som jag inte känner sen tidigare och det var så roligt och trevligt. Mat och vin och det blev senare än jag hade planerat. Men å andra sidan så kompenserar glädjen jag känner över kvällen, det jag måste betala idag.
Vi gjorde några ärenden sen mitt på dagen. Det var ju så fantastiskt skönt väder och Magnus handlade ingredienser till middagen "bakom min rygg". Han hade hittat ett nytt recept som han ville göra och han skickade ut mig från köket och kom sen ut och serverade en fantastiskt god middag efter Leif Mannerströms komponerande.
Vi har bara kopplat av och sett på tv under kvällen. En riktigt skön söndag.
Jag trodde att jag inte skulle ha några problem att somna ikväll, men där fick jag tji. Låg och tittade på Wallander, bläddrade i en inredningstidning i reklampauserna och så började mitt vänstra ben....eller ja en muskel i mitt vänsrta lår, att rytmiskt krampa.
Jag hade lite svårt att koppla av och gick istället upp. Att gå brukar hjälpa ibland när jag har kramper. Jag hamnade här vid datorn och nattens tystnad ger ro.
Häromdagen när jag låg i sängen. Vet inte om jag skulle sova eller om jag bara vilade, så låg jag i alla fall och tänkte på när jag var liten.
Tankarna flöt och så kom jag på att det var längesen man hörde någon säga något på hedersord. När jag var liten användes det ordet flitigt och det är 35-40 år sen som man vänner emellan lovade saker på sitt hedersord.
Jag vet inte om unga idag vet vad det betyder. Eller vad det betyder att ge någon sitt ord. Eller att ett handslag var lika med att man kunde lita på personen i fråga.
Heder och samvete. Jag och mina kompisar berättade hemlisar för varandra och försäkrade oss om att de skulle bevaras genom att säga
- Lovar du? på heders.
Och det gjorde man ju lovade och hedersordet visade ju att det var på riktigt och hemligheterna i tryggt förvar.
Ibland undrar jag om samvetet, den inre rösten har tystnat inuti många människor. Ett samvete "säger ju till" när man är på väg att göra något som inte är rätt, något som kan vara helt galet, något som kan såra någon och samvetet ska ju på nåt sätt leda en. Eller!?
För mig är det så i alla fall. Jag varken kan eller vill ljuga för människor. Okända eller inte. Jag kan inte hoppa på någon jag inte vet något om och klandra den för de valen den har gjort eller kritisera tankar och agerande.
Jag tycker inte och känner inte att jag måste ventilera alla mina åsikter i tid och otid. Jag anser inte att jag gagnar någon om jag tycker att jag måste kritisera någon för att den lever ett liv som jag själv inte skulle välja att leva.
Eftersom jag är intresserad av människor så läser jag en del bloggar. Inte slaviskt varje dag, men jag läser och det behöver inte vara nån särskild blogg med särskilt innehåll. Men har man börjat läsa det en person skriver så vill man liksom ha fortsättningen.
Och jag har märkt att människor är hemska. Ja fruktansvärt hemskt elaka i sina kommentarer.
Att en person väljer att skriva ger inte per automatik okända människor rätten att ibland rent av skapa en lynchstämning i kommentarsfälten.
Vuxna människor MÅSTE hävda sig och skriva folk på näsan. De drar sig inte för att öppet och helst anonymt tala om hur illa de tycker om bloggaren och dennes liv och val. Man går till rena personangrepp och stämningen kan vara hatisk.
Och alla tycker sig äga rätten att göra det och om någon ifrågasätter detta så hänvisar man till tryckfrihetslagen eller yttrandefriheten.
Jag läser ett barns blogg. Ja hon är bara 15 år och har pga olika anledningar kommit att må väldigt dåligt. Eftersom hon är ett barn och dessutom har bokstavsdiagnoser, så saknar hon iblande det där omdömet man tillskansar sig som vuxen. Därför har hon ofta skrivit väldigt utlämnande saker och hon har definitivt inte förstått vilka konsekvenser detta skulle komma att få.
Och denna flicka har av bloggläsarna hetsats och mobbats och man har tom skrivit rakt ut att hon ska gå och ta livet av sig, att man hatar henne, att man tycker att hon är ful och inte borde få leva.
Bloggportalen agerade inte. Hon fortsatte sponsras. Det blev ett krig på hennes blogg. Människor som hatade mot människor som brydde sig och som ville hjälpa flickan och som uppmanade henne att söka hjälp på riktigt.
Hon fick hjälp och socialen omhändertog henne. Idag bor hon på behandlingshem och får hjälp med bearbetning och stöd så att hon ska kunna flytta hem till sin mamma igen och återfå vårdnaden om sin dotter. Ja för hon har en ettårig flicka.
Jag har även jag skrivit kommentarer i den här flickans blogg. Jag har försökt göra vad jag kan genom att få de värsta att förstå hur illa de gör genom att skriva sina kommentarer. Men vet ni att ingen bryr sig. De hävdar ännu starkare att de har sin yttrandefrihet och att hon får skylla sig själv.
Ett samvete hindrar en ofta från att öga mot öga med en annan människa, säga elaka saker.
Men samvetet har inte en chans mot internet och skyddet man har bakom sin skärm.
Jag förstod att de som var värst mot den här flickan, själva var barn och ungdomar. Men jag har även läst bloggar där vuxna människor är lika hemska.
Människor som öppet spyr ut sin galla utan någon som helst tanke på hur mottagaren kan känna. Istället säger man, skyll dig själv som har en blogg.
Samvete, hedersord och betydelsen av att ta i hand på något....känns som ord och handlingar som inte längre betyder något.
Fler av dagarna har varit som ett töcken av trötthet och smärta. Andra har varit så bra att de svischat förbi för att jag har passat på att göra det jag inte kunnat då jag varit trött och haft ont.
De senaste dygnen har mitt brännande, stickande och nervsmärtande ansikte plågat mig. Det brukar inte hålla på så länge så jag får lätt en bekymmersrynka i pannan. Gillar inte att det inte går över.
Det värsta är när jag vaknar på morgonen och det första som jag känner är bara ont. Men tiden går ändå. Dagarna läggs till varandra och jag är här.
Idag har jag haft en väldigt bra dag, fast det har varit närapå outhärdligt ibland. Jag har känt en glädje och ett lugn inom mig som jag mått bra av.
Jag har suttit i solvärmen på balkongen och drömt om våren. Numera är våren och den första värmen min bästa tid. Jag kan vistas ute på min oas och må gott och njuta utan att min sjukdom blir sämre.
Jag kan t.o.m sola och bli lite brun så jag ser frisk ut. April och maj är bra månader på så vis. Om de inte är ovanligt varma såklart, för då är det lika illa som mitt i sommaren.
I alla fall så har min dag varit bra. Magnus gav mig frukost på sängen i morse. Jag var trött efter gårdagkvällen som jag tillbringade hos min vän Carina. Jag träffade några av hennes vänner som jag inte känner sen tidigare och det var så roligt och trevligt. Mat och vin och det blev senare än jag hade planerat. Men å andra sidan så kompenserar glädjen jag känner över kvällen, det jag måste betala idag.
Vi gjorde några ärenden sen mitt på dagen. Det var ju så fantastiskt skönt väder och Magnus handlade ingredienser till middagen "bakom min rygg". Han hade hittat ett nytt recept som han ville göra och han skickade ut mig från köket och kom sen ut och serverade en fantastiskt god middag efter Leif Mannerströms komponerande.
Vi har bara kopplat av och sett på tv under kvällen. En riktigt skön söndag.
Jag trodde att jag inte skulle ha några problem att somna ikväll, men där fick jag tji. Låg och tittade på Wallander, bläddrade i en inredningstidning i reklampauserna och så började mitt vänstra ben....eller ja en muskel i mitt vänsrta lår, att rytmiskt krampa.
Jag hade lite svårt att koppla av och gick istället upp. Att gå brukar hjälpa ibland när jag har kramper. Jag hamnade här vid datorn och nattens tystnad ger ro.
Häromdagen när jag låg i sängen. Vet inte om jag skulle sova eller om jag bara vilade, så låg jag i alla fall och tänkte på när jag var liten.
Tankarna flöt och så kom jag på att det var längesen man hörde någon säga något på hedersord. När jag var liten användes det ordet flitigt och det är 35-40 år sen som man vänner emellan lovade saker på sitt hedersord.
Jag vet inte om unga idag vet vad det betyder. Eller vad det betyder att ge någon sitt ord. Eller att ett handslag var lika med att man kunde lita på personen i fråga.
Heder och samvete. Jag och mina kompisar berättade hemlisar för varandra och försäkrade oss om att de skulle bevaras genom att säga
- Lovar du? på heders.
Och det gjorde man ju lovade och hedersordet visade ju att det var på riktigt och hemligheterna i tryggt förvar.
Ibland undrar jag om samvetet, den inre rösten har tystnat inuti många människor. Ett samvete "säger ju till" när man är på väg att göra något som inte är rätt, något som kan vara helt galet, något som kan såra någon och samvetet ska ju på nåt sätt leda en. Eller!?
För mig är det så i alla fall. Jag varken kan eller vill ljuga för människor. Okända eller inte. Jag kan inte hoppa på någon jag inte vet något om och klandra den för de valen den har gjort eller kritisera tankar och agerande.
Jag tycker inte och känner inte att jag måste ventilera alla mina åsikter i tid och otid. Jag anser inte att jag gagnar någon om jag tycker att jag måste kritisera någon för att den lever ett liv som jag själv inte skulle välja att leva.
Eftersom jag är intresserad av människor så läser jag en del bloggar. Inte slaviskt varje dag, men jag läser och det behöver inte vara nån särskild blogg med särskilt innehåll. Men har man börjat läsa det en person skriver så vill man liksom ha fortsättningen.
Och jag har märkt att människor är hemska. Ja fruktansvärt hemskt elaka i sina kommentarer.
Att en person väljer att skriva ger inte per automatik okända människor rätten att ibland rent av skapa en lynchstämning i kommentarsfälten.
Vuxna människor MÅSTE hävda sig och skriva folk på näsan. De drar sig inte för att öppet och helst anonymt tala om hur illa de tycker om bloggaren och dennes liv och val. Man går till rena personangrepp och stämningen kan vara hatisk.
Och alla tycker sig äga rätten att göra det och om någon ifrågasätter detta så hänvisar man till tryckfrihetslagen eller yttrandefriheten.
Jag läser ett barns blogg. Ja hon är bara 15 år och har pga olika anledningar kommit att må väldigt dåligt. Eftersom hon är ett barn och dessutom har bokstavsdiagnoser, så saknar hon iblande det där omdömet man tillskansar sig som vuxen. Därför har hon ofta skrivit väldigt utlämnande saker och hon har definitivt inte förstått vilka konsekvenser detta skulle komma att få.
Och denna flicka har av bloggläsarna hetsats och mobbats och man har tom skrivit rakt ut att hon ska gå och ta livet av sig, att man hatar henne, att man tycker att hon är ful och inte borde få leva.
Bloggportalen agerade inte. Hon fortsatte sponsras. Det blev ett krig på hennes blogg. Människor som hatade mot människor som brydde sig och som ville hjälpa flickan och som uppmanade henne att söka hjälp på riktigt.
Hon fick hjälp och socialen omhändertog henne. Idag bor hon på behandlingshem och får hjälp med bearbetning och stöd så att hon ska kunna flytta hem till sin mamma igen och återfå vårdnaden om sin dotter. Ja för hon har en ettårig flicka.
Jag har även jag skrivit kommentarer i den här flickans blogg. Jag har försökt göra vad jag kan genom att få de värsta att förstå hur illa de gör genom att skriva sina kommentarer. Men vet ni att ingen bryr sig. De hävdar ännu starkare att de har sin yttrandefrihet och att hon får skylla sig själv.
Ett samvete hindrar en ofta från att öga mot öga med en annan människa, säga elaka saker.
Men samvetet har inte en chans mot internet och skyddet man har bakom sin skärm.
Jag förstod att de som var värst mot den här flickan, själva var barn och ungdomar. Men jag har även läst bloggar där vuxna människor är lika hemska.
Människor som öppet spyr ut sin galla utan någon som helst tanke på hur mottagaren kan känna. Istället säger man, skyll dig själv som har en blogg.
Samvete, hedersord och betydelsen av att ta i hand på något....känns som ord och handlingar som inte längre betyder något.
