i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag påbörjade detta inlägg vid ett tiden igår fredag och avbröt hastigt då journalisten kom.....


Idag, om en stund kommer journalisten som vill träffa mig ang artikeln om syskons perspektiv vid självmord.

Jag har plockat lite, snyggat till både mig själv och hemmet. Idag är egentligen en riktig skitdag för jag är dödstrött. Jag vet att dödstrött är ett kraftuttryck som de flesta använder...idag ligger det verkligen kraft bakom det ordet.

En journalist vill ta bilder eftersom det lockar fler läsare.....jag skulle helst vilja slippa att nån fotograferar mig idag. Jag har gjort mitt bästa för att skapa illusionen av en pigg och välmående människa. Kanske det lurar någon.

Jag möter helgen som en skrutt och på måndag ringer jag vårdcentralen på morgonen för att få en akuttiud. Kan inte vänta till sjunde mars för att få ta de prover jag vill ha tagna för att utesluta bakterier eller annat skit som gör att min förkylning aldrig går över. Åtta veckor är inte kul längre.

Jag låg på soffan, blundade och låg och tänkte på samtalet hon och jag ska ha idag. Om Johan och hans död. Tankarna vandrade vidare till olika delar av mitt liv. Och det kom till mig att jag levt så många olika liv i ett och samma.

Jag har tidigare skrivit om det här att livet, nuet är i ständig förändring. Nuet är ju bara en sekund i taget. Kortare än så egentligen.
När vi är i ett skede så är det vårat liv. Där och då kan vi ha svårt att se att livet kan och ska bli annorlunda.

Vi är mitt uppe i det vi "har för händerna" och somliga njuter för fullt medans andra känner missnöje.

Och liksom jag sagt tidigare så har vi en bild av oss jälva. En bild av det vi tror är vi för all framtid. Vi har tankar och idéer om vilka vi är. Vi har ibland tydliga mål och vilka vägar vi ska gå för att nå dem. Då är vi aktiva i skapandet av det vi vill ha.
Vi har en illusion om att vi känner oss själva utan och innan. Vi tror oss veta.

Det är väl i och för sig ingen dålig illusion. Men sanningen är ju den att vi inte vet ett endast dugg om vilka vi är när vi hamnar i andra situationer, under andra omständugheter och ställs inför andra saker att handskas med, än dem vi lever under just NU.

Jag befinner mig just nu i ett skede av mitt liv där jag mår väldigt bra. Jag har fattat beslut som jag aldrig trodde jag skulle göra och en del som jag faktiskt inte ville göra heller. Sånt jag hade bestämt att aldrig göra.
Besluten ledde mig vidare till andra okända nejder.

Men jag är väl medveten om att detta inte kommer vara. Allt jag har nu och så som jag lever, det kommer att förändras. Vissa saker kommer givetvis att bestå, men inte på långa vägar allt.

Jag har massor av bra saker jag kommer bära med mig. Sånt som jag tillskansat mig på vägen hit. Man talar om att man har en personlighet. Från födelsen till döden är man samma.
Tror jag inte alls....personligheten förändras hela tiden anser jag. Jag vet inte ens om jag på ett bra sätt kan säga vad personligheten är.
Det borde var det sätt på vilket man är, det som beskriver mig som person.

Och det har ju ändrats radikalt med åren. Jag är väldigt långt ifrån den person idag som jag var för tex tjugofem år sen.
Jag har ju utevecklats, vilket man ju gör ända tills man dör. En beskrivning av mig då och en nu så skulle det vara som två skilda människor.

Allt är i ständig förändring och vi förändras vi med och får nya personligheter.

Därför så lever vi också i nya liv, om och om igen. Utefter hur relationer, arbete, umgänge, boplats ändras så ändras även vi och vårat liv.
Två ytterligheter kan vara en människa som går från att vara missbrukare av något slag till att inte längre vara det...eller tvärtom.
Eller om man lever i olika länder. Då omges man av olika kulturer som man anpassar sig efter och som blir en liv.

Det jag ser som mest spännande är hur man anpassar sig till livet beroende på vilka människor man omges av, vilka relationer man har. Och hur det snabbt ändras när människorna "byts" ut.


Och här fortsätter jag nu...på lördag eftermiddag.

Mitt möte med journalisten igår var så bra. Hon kom halv två och gick halv fem. Jag pratade oavbrutet i tre timmar. Berättade min historia och svarade på hennes frågor. Alltmedan bandspelaren rullade.

Tre timmars fokus, att vandra tillbaka bland minnen, att ha saker jag vill säga, på lut medans jag pratar om annat.....att konversera. Det sög fullständigt ur mig alla energi jag hade. Mina ögon rann av trötthet och jag orkade inte hålla dem öppna. Jag orkade inte gå och röra mig. Stappalde och ramlade omkring.

Det kostar så mycket att vara fokuserad och samtala. Nu var jag ovanligt trött redan innan så jag visste att det skulle bli så efteråt.
Men jag är så nöjd för hon tyckte så mycket om det jag berättade. Hon sa att det kommer bli en jättebra artikel och jag hade tur. Hon fotade mig inte. Utan kommer skicka en fotograf vid ett senare tillfälle.

Min histora handlade om döden, livet och människorna.

Vi pratade om människors rädslor och människors ansvar över sina egna liv. Johan har varit mig väldigt nära nu i några veckor. Det bli så när jag berättar om honom.

Jag berättade om dagen då han dog. Om hur vi hade förmånen att få ta ett bra avsked under många timmar och om hur vi valde att klä honom inför begravningen.

Jag berättade hur jag så ofta hört människor säga att de inte vill se sina anhöriga efter att de dött. Hur de inte vill ha den bilden som en sista bild att minnas. Eller hur de varit där och värjt sig själva mot döden genom att säga att de "kände" att han/hon inte var där. Att själen var borta.

Och för att sticka ut hakan ordentligt, med risk för käftsmällar så säger jag bara att det är feghet.

Jag har suttit vid min iskalla döda bror i timtal, jag har sett vad döden gjort med hans kropp efter en månad i ett kylrum och obduktion. Jag har lyft min lilla mormor i mina armar och lagt ner henne i kistan då hon dog.
Och det har jag gjort för att jag älskar dem. Jag har sett det som den sista kärlekshandling och jag har inte velat att okända människor ska göra det sista.
Detta är kanske ovanligt i Sverige, men inte i många andra länder och kulturer. Innan deras död hade jag aldrig reflekterat över valmöjligheten vi har att själva svepa våra döda. Därför att vi i landet och samhället Sverige är så skyddade och har lärt oss att andra ska göra det åt oss.

Det är inte längesen man faktiskt la upp den som dött hemma, på köksbordet, och hela byn kom och tog farväl och kondolerade till familjen. Alla gjorde det och barn skyddades inte särskilt. Det gjorde man här i vårt land. På andra ställen så la man dem Lit de parade. Påklädda i bästa kläderna och fotograferades.

Döden är inte konstigare eller mer ovanligt än livet. Utan det ena kan inte det andra existera. De är varandras motsatser.
När en människa dör påbörjas omedelbart nedbrytningen av kroppen. Det är en del av kretsloppet. Precis som vilket annat levade väsen som helst på denna jord.

Och vi skyddade omhändertagna människor är livrädda. Tror att ett avsked av en död älskad människa ska vara det enda man minns om man vågar se på den döda eller t.o.m röra vid den.

Det är så befängt så det finns inte. Rädslan gör ett avsked traumatiskt. Och man är rädd för en död kropp. En kropp som man har älskat. En kropp som man som mor har burit under sitt hjärta och hållt mot sitt bröst. En kropp som är en mamma eller pappa och vars händer har smekt till tröst och vars famn har inneburit trygghet.
En älskad make eller maka som varit en livskamrat och ens stöd i livet. Kärlek Kärlek Kärlek.

Dessa kroppar är man rädd för och väljer bort att se på, vidröra och ta avsked av. Avskedet är i huvudsak till för oss som är kvar. Det är vi som ska leva vidare och vi behöver avsked. Ta in förlusten med alla våra sinnen. Vi behöver våga stanna i det som gör ont. Vi moderna skyddade omhändertagna människor behöver se sanningen i vitögat.

Och sanningen är den att döden är en del av livet. Att få vara här på jorden, den korta stund av evighet som det innebär för en människa, innebär ett ansvar. Att förvalta sitt eget liv och leva de olika liv man hamnar i och kommer till. Döden innebär att det vi vet här och nu, är slut. Vad som väntar sen, om det väntar något. Vet vi ingenting om. Och när vi ändå är så bra på att vara rädda så borde rädslan över att allt ska ta slut, vara drivkraften bara den att sträva efter att nå sin fulla potential i total lycka och harmoni.

Jag är trygg i vetskapen att ingen främmande människa kommer göra det sista man kan göra för mig när jag dör. Jag vet att min familj kommer vara där. Min lillasyster vara bara sjutton år då hon hade mist både sin storebror och sin mormor och tillsammans med oss andra gjorde svepningarna. Hon lovade mig då att hon skulle göra det sista för mig med. Sjutton år ung lämnar hon ett löfte som jag vet att hon gav på fullaste allvar.
Och hon ensam var många år senare hos sin farmor vid hennes död. Farmor som varit långt bortom medvetande under lång tid och vi bara väntade på att hennes hjärta skulle sluta slå.
På efternatten slår hon plötsligt upp sina ögon och Johanna är där. De kommunicerar och farmor dör i Johannas famn.

Liksom ett barns födelse är naturlig så är en människas död lika naturlig.

Liv kommer och liv går...