Kejsaren av Kina
- Jaha...Kejsaren av Kina tänker alltså inte åka skidor idag,han tänker inte ens stå upp...faktiskt...
Och det lilla barnet ligger och vrider sig i snön med skidorna på...och skriker att han inte vill. Mammans röst är uppgivet konstaterande. Det var inte första gången det hände ;-)
Den enkla meningen i reklamavsnittet på tv är så underbart igenkännande. Den är så rolig och jag skrattar gott varje gång jag ser den. För ibland var det ju så....att man hade en liten unge som var helt omöjligt, att ha att göra med.
Ingenting passade och ingenting var bra och det man planerat tillsammans, det var plötsligt inte alls aktuellt för det lilla livet. Och då la man sig bara rakt upp och ner, på fläcken där man befann sig just då.
Så hanterar man motgångar när man är liten. Man lägger sig ner.
Hur hanterar vi motgångar som vuxna? På många olika sätt såklart, beroende på vad vi lärt oss är effektivast.
En del "lägger" sig fortfarande raklånga ner och väntar på att nån annan ska fixa. Andra har lärt sig att man får agera själv om det ska hända nåt. En del bryter ihop och är övertygade om att "denna" motgång kommer att ta livet av dem. Andra har lärt sig att man tar sig igenom det mesta.
Visst har vi väl alla önskat att vi kunnat lägga oss på rygg på marken eller i affären när vi är så trötta att vi nästan bryter ihop. Eller när motgången ter sig alldeles för jobbig. Då önskar man kanske att man vore Kejsaren av Kina som kunde göra precis som han själv ville och inte alls göra det som nån annan vill att man ska göra.
Det är mycket man ska lära sig i livet. Och det gäller att man har bra och villiga lärare. Ens föräldrar är ju de första lärarna. Övriga vuxna omkring en och givetvis andra barn.
Eftersom vi så gärna imiterar flocken, de som är som oss. Så lär sig barn otroligt fort av andra barn.
I förskolan tex kan barn så otroligt mycket mer än de kan hemma. Föräldrarna blir ofta mycket förvånade för de har ingen aning om vad ungarna kan och lär sig på förskolan i det sociala samspelet med andra barn.
Det är i hallen när mamma eller pappa kommer och hämtar som vi får se förvandlingen. Den lilla ungen "vi" känner blir som förbytt och kan plötsligt inget och den intet ont anande förälderna skyndar till hjälp.
När mamma och pappa är på jobbet så har man världens driftigaste unge att ha att göra med :-))
Barn är magi och det är hedrande när man får bli inbjuden till deras magiska värld där allt är möjligt och vad som helst kan ske. Vi har så mycket att lära och använda oss av om vi stannar upp lite och låter dem visa vägen.
Barn är glada från det att de stiger upp ur sängen på mordonen. Det finns inte att en femåring suckar över vädret. Eller som med en suck säger till kompisen som säger att han längtar efter julen.....att han ska ta och hejda sig lite. Det finns inte heller ett barn som börjar dagen med att älta det förflutna. Barnet är här och NU.
Givetvis har vi alla undantag, barn som lever under dåliga förhållanden och annat som fråntar dem lyckan och glädjen att bara vara.
Men det är inte dem jag skriver om här. Utan jag fokuserar på det friska sunda barnet som har allt det som varje unge har rätt till. Trots att vi vuxna ofta försöker få ner dem på jorden och stilla dem. Ta ifrån dem det magiska och underfundiga.
Jag vet inte när det börjar, men jag antar att det är i puberteten. När man börjar se sig omkring och man ska bestämma sig för vilken mall man ska passa in i.
Plötsligt blir barnets spontanitet pinsam och man leker inte längre. Sen slutar faktiskt många föräldrar att prata med sina barn när tonåren närmar sig.
När barnet slutar ställa frågor så slutar vi kommunicera. När barnet drar sig tillbaka så följer vi inte efter.
Och så går åren och snart undrar vi vad det var som hände. När förlorade vi vår lilla unge med stjärnögon?
Kajsa är den av mina barn som har suckat mest över mig. Hon är den som tycker jag är pinsam. Hon är den jag haft mest konflikter med. Jag har inte gett upp. När det sprakat som mest har jag inte kunnat nå henne, utan har snällt fått vänta tills det är lugnare.
Då har jag pratat med henne om det som hände och jag har kort och koncist talat om för henne att det ingår i mitt jobb som mamma att fråga, att vilja vara delaktig i hennes liv trots att hon är på väg att bli vuxen.
Jag har sagt att det finns inga andra alternativ är att vara rak och ärlig och att tala om var hon är.
Jag har sagt att om det skulle hända henne något och jag inte vet var hon är....hur ska jag då ens veta om jag ska gå till höger eller till vänster utanför dörren.
Och jag har sagt att jag inte skulle kunna leva med mig själv om något hände henne eller hennes bror, och jag inte hade brytt mig. Jag tar liksom inte slut som mamma bara för att de är tonåringar och vill bli vuxna.
Och faktiskt så har de bägge två köpt konceptet och pratar med mig, låter mig veta och de stillar min oro genom att höra av sig.
Och oroa mig, ja det kommer jag göra så länge jag lever. De är mina barn och jag vill inte vara med om att nåt händer dem om de så är sextio år.
För den skull är jag inte sjukligt orolig så att jag inte släpper dem eller litar på dem.
Jag är nöjd med den relation vi har idag.....fast visst har jag slitit mitt hår när min "Kejsaren av Kina" la sig ner på trottoaren vid en starkt trafikerad väg och vägrade röra sig om hon inte fick ligga på suffletten på den tunga tvillingvagn jag sköt uppför backen. Ungen bara låg där och skrek sen som om jag försökte mörda henne om jag lyfte upp henne för att med milt våld få ner henne i vagnen.
Då kunde jag gärna skickat "tillbaka" henne till Kina ;-)
Och det lilla barnet ligger och vrider sig i snön med skidorna på...och skriker att han inte vill. Mammans röst är uppgivet konstaterande. Det var inte första gången det hände ;-)
Den enkla meningen i reklamavsnittet på tv är så underbart igenkännande. Den är så rolig och jag skrattar gott varje gång jag ser den. För ibland var det ju så....att man hade en liten unge som var helt omöjligt, att ha att göra med.
Ingenting passade och ingenting var bra och det man planerat tillsammans, det var plötsligt inte alls aktuellt för det lilla livet. Och då la man sig bara rakt upp och ner, på fläcken där man befann sig just då.
Så hanterar man motgångar när man är liten. Man lägger sig ner.
Hur hanterar vi motgångar som vuxna? På många olika sätt såklart, beroende på vad vi lärt oss är effektivast.
En del "lägger" sig fortfarande raklånga ner och väntar på att nån annan ska fixa. Andra har lärt sig att man får agera själv om det ska hända nåt. En del bryter ihop och är övertygade om att "denna" motgång kommer att ta livet av dem. Andra har lärt sig att man tar sig igenom det mesta.
Visst har vi väl alla önskat att vi kunnat lägga oss på rygg på marken eller i affären när vi är så trötta att vi nästan bryter ihop. Eller när motgången ter sig alldeles för jobbig. Då önskar man kanske att man vore Kejsaren av Kina som kunde göra precis som han själv ville och inte alls göra det som nån annan vill att man ska göra.
Det är mycket man ska lära sig i livet. Och det gäller att man har bra och villiga lärare. Ens föräldrar är ju de första lärarna. Övriga vuxna omkring en och givetvis andra barn.
Eftersom vi så gärna imiterar flocken, de som är som oss. Så lär sig barn otroligt fort av andra barn.
I förskolan tex kan barn så otroligt mycket mer än de kan hemma. Föräldrarna blir ofta mycket förvånade för de har ingen aning om vad ungarna kan och lär sig på förskolan i det sociala samspelet med andra barn.
Det är i hallen när mamma eller pappa kommer och hämtar som vi får se förvandlingen. Den lilla ungen "vi" känner blir som förbytt och kan plötsligt inget och den intet ont anande förälderna skyndar till hjälp.
När mamma och pappa är på jobbet så har man världens driftigaste unge att ha att göra med :-))
Barn är magi och det är hedrande när man får bli inbjuden till deras magiska värld där allt är möjligt och vad som helst kan ske. Vi har så mycket att lära och använda oss av om vi stannar upp lite och låter dem visa vägen.
Barn är glada från det att de stiger upp ur sängen på mordonen. Det finns inte att en femåring suckar över vädret. Eller som med en suck säger till kompisen som säger att han längtar efter julen.....att han ska ta och hejda sig lite. Det finns inte heller ett barn som börjar dagen med att älta det förflutna. Barnet är här och NU.
Givetvis har vi alla undantag, barn som lever under dåliga förhållanden och annat som fråntar dem lyckan och glädjen att bara vara.
Men det är inte dem jag skriver om här. Utan jag fokuserar på det friska sunda barnet som har allt det som varje unge har rätt till. Trots att vi vuxna ofta försöker få ner dem på jorden och stilla dem. Ta ifrån dem det magiska och underfundiga.
Jag vet inte när det börjar, men jag antar att det är i puberteten. När man börjar se sig omkring och man ska bestämma sig för vilken mall man ska passa in i.
Plötsligt blir barnets spontanitet pinsam och man leker inte längre. Sen slutar faktiskt många föräldrar att prata med sina barn när tonåren närmar sig.
När barnet slutar ställa frågor så slutar vi kommunicera. När barnet drar sig tillbaka så följer vi inte efter.
Och så går åren och snart undrar vi vad det var som hände. När förlorade vi vår lilla unge med stjärnögon?
Kajsa är den av mina barn som har suckat mest över mig. Hon är den som tycker jag är pinsam. Hon är den jag haft mest konflikter med. Jag har inte gett upp. När det sprakat som mest har jag inte kunnat nå henne, utan har snällt fått vänta tills det är lugnare.
Då har jag pratat med henne om det som hände och jag har kort och koncist talat om för henne att det ingår i mitt jobb som mamma att fråga, att vilja vara delaktig i hennes liv trots att hon är på väg att bli vuxen.
Jag har sagt att det finns inga andra alternativ är att vara rak och ärlig och att tala om var hon är.
Jag har sagt att om det skulle hända henne något och jag inte vet var hon är....hur ska jag då ens veta om jag ska gå till höger eller till vänster utanför dörren.
Och jag har sagt att jag inte skulle kunna leva med mig själv om något hände henne eller hennes bror, och jag inte hade brytt mig. Jag tar liksom inte slut som mamma bara för att de är tonåringar och vill bli vuxna.
Och faktiskt så har de bägge två köpt konceptet och pratar med mig, låter mig veta och de stillar min oro genom att höra av sig.
Och oroa mig, ja det kommer jag göra så länge jag lever. De är mina barn och jag vill inte vara med om att nåt händer dem om de så är sextio år.
För den skull är jag inte sjukligt orolig så att jag inte släpper dem eller litar på dem.
Jag är nöjd med den relation vi har idag.....fast visst har jag slitit mitt hår när min "Kejsaren av Kina" la sig ner på trottoaren vid en starkt trafikerad väg och vägrade röra sig om hon inte fick ligga på suffletten på den tunga tvillingvagn jag sköt uppför backen. Ungen bara låg där och skrek sen som om jag försökte mörda henne om jag lyfte upp henne för att med milt våld få ner henne i vagnen.
Då kunde jag gärna skickat "tillbaka" henne till Kina ;-)
