Jag är hopplös
Just i denna stund är klockan 22.22. Det är ett klockslag som liksom förföljer mig. Eller jag vet inte, det låter ju konstigt.
Jag menar att nästan varje dag, när jag kollar på klockan så är den 22.22 och det kan den ju bara vara en gång per dygn. Och bara vid en och samm tidpunkt. Och av nån anledning så återkommer dessa siffror hela tiden.
Ja jag tror ni fattar och om inte så får ni väl fundera lite på vad det är jag egentligen menar ;-)
Jag vet knappt själv....tror jag.
Hela kvällen har jag varit dödstrött. Längtat tills jag kan gå och lägga mig. Det kan jag ju i och för sig när som helst men jag vill inte somna för tidigt, för då kan jag inte sova i natt. Fast det gör jag ju inte nu heller.
Vi gick och la oss. Så skönt i svala sovrummet och jag låg länge alldeles tyst och stilla och njöt av vilan jag kände i kroppen och av tystnaden som så skönt slätade ut alla musker i min kropp.
Sen började jag tänka och då var det kört. Å inte tänker jag på nåt vettigt heller. Nä tankarna far fram och tillbaka. Jag inreder, ger ut min bok, jag åker på semester, jag lagar mat och jag målar möbler.....allt om vart annat och huller om buller.
Tacka sjutton för att man inte kan sova då!
Jag har lärt mig att jag lika gärna kan gå upp och trötta ut mig här framför skärmen. Att ligga kvar och se hur timmarna går är ingen hit.
Ikväll så ringde telefonen. Det var en journalist som jag talat med tidigare. Hon vill skriva en artikel som speglar ett syskons perspektiv vid ett självmord. När vi hade talats vid ett tag så bestämde vi att hon kommer till mig på fredag em och gör en intervju. För hon hade hittat en tidning som vill skriva publicera detta.
Det känns bara bra. Jag blir väldigt glad varje gång man vill uppmärksamma ämnet självmord och jag blir såklart ännu gladare när man tycker att det jag säger är viktigt och vill publicera det och synliggöra det för så många läsare som tidningen har.
Min brors självmord har varit väldigt nära en tid nu. Att han är död är ju inget som jag glömmer. Att han tog sitt liv är inget jag tänker på varje dag. Men nu den senaste tiden så har mycket omkring mig kretsat kring hans död.
Dels så söker sig mina egna tankar dit eftersom det närmar sig årsdagen. Ännu flera månader kvar, men min kropp börja påminna mig.
Men det är också pga att jag före mötet med poliserna igår tänkt en del på det jag skulle prata om. Jag hade samtalet med journalisten för nästan två veckor sen. Sen är det så att före och efter mina eftermiddagar på spes i mötet med anhöriga, liksom förbereder mig mentalt på min uppgift. Jag berättar och pratar såklar om Johan när vi har samtalsgrupp. Så han är med.
Det finns en uppfattning bland människor som inte drabbats av självmord i familjen. Och den uppfattningen är att vi påminner oss själva hela tiden genom att prata om den döda. Att vi inte kan släppa och gå vidare, sörja klart om vi gråter och pratar för mycket.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka det utan att fördumma dessa människor. Det är som om uppfattningen är att om vi bara höll tyst och inte pratade och helst inte tänkte heller på den döda, så skulle vi inte längre sörja, sakna och ha ont. Om vi var tysta så skulle vi inte bli påminda om det som hänt.
Och det är då jag ibland har undrat om det på riktigt är så att en människa tror att man glömmer bort att man haft en bror. Eller att man påminner sig själv genom att nämna hans namn och därför slutar man heller inte att sörja.
Och för att säga det i klarttext så....NÄ man glömmer inte bort att ens syskon, ens barn, ens förälder...vem som helst...har tagit sitt liv och är död. Därför kan man heller inte påminnas om det för det finns där hela tiden.
Vi lever med en saknad som inte kan fyllas. Den kan inte ersättas med något eller någon.
Med detta menar jag inte att jag gråter hejdlöst varje dag. Eller att Johan är det enda jag tänker på.
Jag fick en fråga av en av poliserna igår. Hon undrade om det inte fanns en "fara" med att vara kvar i det så länge som jag och mamma har varit. Hon menade att om man hela tiden är bland anhöriga som pratar om självmord, att man då själv inte blir klar med sin egen sorg.
Och t.o.m där bland polisen så finns alltså uppfattningen om att man fastnar och aldrig slutar sörja. Detta var ju såklart hennes personliga fråga och inget som poliskåren i sig undrar.
Att jag blivit "kvar" i spes beror på fler olika saker.
Spes gav mig mycket när jag var nydrabbad. Det är så vi kallas i början när det just har hänt......eller så kan man vara nydrabbad även om det gått trettio år och man aldrig har fått prata om eller bearbeta självmordet.
I alla fall.....bland människorna som kom till spes var jag normal. Jag kände igen mig och fick stöd. Jag fick se att jag inte var ensam och att höra andra människor berättelser gav mig styrka att orka fortsätta leva.
Spes är uppbyggt av frivilligt arbete. När man sökte folk till styrelsen så sa jag ok. Jag blev mer engarerad och framförallt så kände jag att jag kunde ge något tillbaka. Ge det jag själv fick. Stöd!
Jag hade samtalsgrupper av olika slag, mötte en aldrig sinande stid ström av människor som mist sina älskade.
Jag kunde ge av mig själv, jag kunde lyssna och jag kunde visa att det finns en väg tillbaka till livet.
För dem som kommer så har livet kraschat. Vi hjälper dem genom att finnas. En del kommer bara en gång medans andra kommer regelbundet under flera år. Behovet av oss är så individuellt, sett utifrån vad de själva har i sitt bagage och vilket kontaktnät de har. Vilka som finns att prata med.
Då och då dyker en eldsjäl upp. En människa med krafter och vilja att vara med och påverka samhället. Med en vilja att själv ge stöd och tröst. Och det krävs eldsjälar eftersom det vi gör är helt frivilligt och vårt arbete sköts ideellt.
På så sätt blir vi fler och på så sätt kan spes verka vidare.
Att ge av min tid, mina erfarenheter, hålla en annan människas hand och våga möta en gråtande blick....ger givetvis mig någonting. En känsla av att jag är behövd. Att jag kan hjälpa och lindra. Att jag kan göra skillnad. Och det är nog det viktigaste. Att göra skillnad i en annan människas liv.
Det är stort och det är en ära att kunna göra det.
Att få vara med och se hur en person förändras och kommer framåt och orkar kliva på livet igen är en fantastisk känsla.
Vi är en anhörigförening som vilken som helst. Eller en förening som jobbar för att ge stöd till fysiskt sjuka människor.....MS, Reumatism tex.
Och det är knappast så att någon ifrågasätter pensionärens val att vara aktiv i PRO genom att fråga om hon inte tror att det kan ligga någon fara i att regelbundet år ut och år in, vara tillsammans med andra pensionärer......man undrar inte om det är lätt att fastna där, eller om man inte påminns om att man blir gammal.
Nu börjar mina ögon bli trötta så jag ska passa på att kliva på det här sömntåget som kommer så jag inte blir stående kvar när det passerar.
Och på tal om något helt annat så måste jag nu, när tanken fladdrade förbi......så måste jag tipsa er om programserien som visats tre kvällar i rad hitills och sista delen i morgon kl arton. Serien som går på svt2 och heter, Född att vara annorlunda.
Det är en brittisk serie om ett antal barn och deras familjer. Barnen är alla födda med speciella handikapp.
Att se dessa barns liv och deras familjers kamp är verkligen rörande. Barnen är underbart glada och positiva och kämpar på men man märker hur de med åldern blir mer och mer medvetna om att de avviker från det normala.
Tv-teamet har följt dem ända sen de föddes så man får som tittare se hur de växer.
Så, glöm inte att leta upp programmen på svt play nu och titta.
Ja det var det.....från mig här i Vällingby till Er nånstans där ute...GOD NATT!!!
Jag menar att nästan varje dag, när jag kollar på klockan så är den 22.22 och det kan den ju bara vara en gång per dygn. Och bara vid en och samm tidpunkt. Och av nån anledning så återkommer dessa siffror hela tiden.
Ja jag tror ni fattar och om inte så får ni väl fundera lite på vad det är jag egentligen menar ;-)
Jag vet knappt själv....tror jag.
Hela kvällen har jag varit dödstrött. Längtat tills jag kan gå och lägga mig. Det kan jag ju i och för sig när som helst men jag vill inte somna för tidigt, för då kan jag inte sova i natt. Fast det gör jag ju inte nu heller.
Vi gick och la oss. Så skönt i svala sovrummet och jag låg länge alldeles tyst och stilla och njöt av vilan jag kände i kroppen och av tystnaden som så skönt slätade ut alla musker i min kropp.
Sen började jag tänka och då var det kört. Å inte tänker jag på nåt vettigt heller. Nä tankarna far fram och tillbaka. Jag inreder, ger ut min bok, jag åker på semester, jag lagar mat och jag målar möbler.....allt om vart annat och huller om buller.
Tacka sjutton för att man inte kan sova då!
Jag har lärt mig att jag lika gärna kan gå upp och trötta ut mig här framför skärmen. Att ligga kvar och se hur timmarna går är ingen hit.
Ikväll så ringde telefonen. Det var en journalist som jag talat med tidigare. Hon vill skriva en artikel som speglar ett syskons perspektiv vid ett självmord. När vi hade talats vid ett tag så bestämde vi att hon kommer till mig på fredag em och gör en intervju. För hon hade hittat en tidning som vill skriva publicera detta.
Det känns bara bra. Jag blir väldigt glad varje gång man vill uppmärksamma ämnet självmord och jag blir såklart ännu gladare när man tycker att det jag säger är viktigt och vill publicera det och synliggöra det för så många läsare som tidningen har.
Min brors självmord har varit väldigt nära en tid nu. Att han är död är ju inget som jag glömmer. Att han tog sitt liv är inget jag tänker på varje dag. Men nu den senaste tiden så har mycket omkring mig kretsat kring hans död.
Dels så söker sig mina egna tankar dit eftersom det närmar sig årsdagen. Ännu flera månader kvar, men min kropp börja påminna mig.
Men det är också pga att jag före mötet med poliserna igår tänkt en del på det jag skulle prata om. Jag hade samtalet med journalisten för nästan två veckor sen. Sen är det så att före och efter mina eftermiddagar på spes i mötet med anhöriga, liksom förbereder mig mentalt på min uppgift. Jag berättar och pratar såklar om Johan när vi har samtalsgrupp. Så han är med.
Det finns en uppfattning bland människor som inte drabbats av självmord i familjen. Och den uppfattningen är att vi påminner oss själva hela tiden genom att prata om den döda. Att vi inte kan släppa och gå vidare, sörja klart om vi gråter och pratar för mycket.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka det utan att fördumma dessa människor. Det är som om uppfattningen är att om vi bara höll tyst och inte pratade och helst inte tänkte heller på den döda, så skulle vi inte längre sörja, sakna och ha ont. Om vi var tysta så skulle vi inte bli påminda om det som hänt.
Och det är då jag ibland har undrat om det på riktigt är så att en människa tror att man glömmer bort att man haft en bror. Eller att man påminner sig själv genom att nämna hans namn och därför slutar man heller inte att sörja.
Och för att säga det i klarttext så....NÄ man glömmer inte bort att ens syskon, ens barn, ens förälder...vem som helst...har tagit sitt liv och är död. Därför kan man heller inte påminnas om det för det finns där hela tiden.
Vi lever med en saknad som inte kan fyllas. Den kan inte ersättas med något eller någon.
Med detta menar jag inte att jag gråter hejdlöst varje dag. Eller att Johan är det enda jag tänker på.
Jag fick en fråga av en av poliserna igår. Hon undrade om det inte fanns en "fara" med att vara kvar i det så länge som jag och mamma har varit. Hon menade att om man hela tiden är bland anhöriga som pratar om självmord, att man då själv inte blir klar med sin egen sorg.
Och t.o.m där bland polisen så finns alltså uppfattningen om att man fastnar och aldrig slutar sörja. Detta var ju såklart hennes personliga fråga och inget som poliskåren i sig undrar.
Att jag blivit "kvar" i spes beror på fler olika saker.
Spes gav mig mycket när jag var nydrabbad. Det är så vi kallas i början när det just har hänt......eller så kan man vara nydrabbad även om det gått trettio år och man aldrig har fått prata om eller bearbeta självmordet.
I alla fall.....bland människorna som kom till spes var jag normal. Jag kände igen mig och fick stöd. Jag fick se att jag inte var ensam och att höra andra människor berättelser gav mig styrka att orka fortsätta leva.
Spes är uppbyggt av frivilligt arbete. När man sökte folk till styrelsen så sa jag ok. Jag blev mer engarerad och framförallt så kände jag att jag kunde ge något tillbaka. Ge det jag själv fick. Stöd!
Jag hade samtalsgrupper av olika slag, mötte en aldrig sinande stid ström av människor som mist sina älskade.
Jag kunde ge av mig själv, jag kunde lyssna och jag kunde visa att det finns en väg tillbaka till livet.
För dem som kommer så har livet kraschat. Vi hjälper dem genom att finnas. En del kommer bara en gång medans andra kommer regelbundet under flera år. Behovet av oss är så individuellt, sett utifrån vad de själva har i sitt bagage och vilket kontaktnät de har. Vilka som finns att prata med.
Då och då dyker en eldsjäl upp. En människa med krafter och vilja att vara med och påverka samhället. Med en vilja att själv ge stöd och tröst. Och det krävs eldsjälar eftersom det vi gör är helt frivilligt och vårt arbete sköts ideellt.
På så sätt blir vi fler och på så sätt kan spes verka vidare.
Att ge av min tid, mina erfarenheter, hålla en annan människas hand och våga möta en gråtande blick....ger givetvis mig någonting. En känsla av att jag är behövd. Att jag kan hjälpa och lindra. Att jag kan göra skillnad. Och det är nog det viktigaste. Att göra skillnad i en annan människas liv.
Det är stort och det är en ära att kunna göra det.
Att få vara med och se hur en person förändras och kommer framåt och orkar kliva på livet igen är en fantastisk känsla.
Vi är en anhörigförening som vilken som helst. Eller en förening som jobbar för att ge stöd till fysiskt sjuka människor.....MS, Reumatism tex.
Och det är knappast så att någon ifrågasätter pensionärens val att vara aktiv i PRO genom att fråga om hon inte tror att det kan ligga någon fara i att regelbundet år ut och år in, vara tillsammans med andra pensionärer......man undrar inte om det är lätt att fastna där, eller om man inte påminns om att man blir gammal.
Nu börjar mina ögon bli trötta så jag ska passa på att kliva på det här sömntåget som kommer så jag inte blir stående kvar när det passerar.
Och på tal om något helt annat så måste jag nu, när tanken fladdrade förbi......så måste jag tipsa er om programserien som visats tre kvällar i rad hitills och sista delen i morgon kl arton. Serien som går på svt2 och heter, Född att vara annorlunda.
Det är en brittisk serie om ett antal barn och deras familjer. Barnen är alla födda med speciella handikapp.
Att se dessa barns liv och deras familjers kamp är verkligen rörande. Barnen är underbart glada och positiva och kämpar på men man märker hur de med åldern blir mer och mer medvetna om att de avviker från det normala.
Tv-teamet har följt dem ända sen de föddes så man får som tittare se hur de växer.
Så, glöm inte att leta upp programmen på svt play nu och titta.
Ja det var det.....från mig här i Vällingby till Er nånstans där ute...GOD NATT!!!
