Nån som vill låna mina skor för en stund
Efter gårdagens syltolycka så gick det bara utför....
Och med det menar jag att allt för ur mina händer. Jag lyckades tappa både smör och jäst på mattan och fläcka den ännu mer. Magnus skulle baka och jag "assisterade" men fick mest torka golv istället.
Och värre blev det. Kopplingen mellan händer och hjärna ja egentligen mellan hela kroppen och hjärnan, den fungerade skitdåligt. Tankar och handlingar fungerade inte. Vad jag än skulle göra så fumlade jag, blev stående mitt i ett steg och fattade inte vad det var jag var på väg att göra. Jag la saker fel, stötte i och pratade "baklänges" sa konstiga ord och svarade fel på saker som Magnus sa.
Försökte se på tv och det brann duktigt i huvudet när han pratade med mig samtidigt som jag försökte förstå vad det var jag tittade på.
Till slut så skrek kroppen och hela mitt inre av smärta av alla ljud och allt ljus. Jag tålde inte att Magnus rörde vid mig. Gjorde så ont så ont. Jag tålde inte att hans röst, att han talade med mig, inte ens att han viskade. Ljudet skar genom min kropp och huvudet kändes som om det skulle sprängas.
Bara mörker och tystnad omkring mig, inga rörelser från hans kropp i sängen bredvid min, gav mig lindring i kaoset som rasade i huvudet och från smärtan som for som elektriska stötar genom kroppen.
Det är fan också att det ska bli så här. Och varför kan man ju undra.
Trötthet är orsaken och FÖRKYLNING!
Förutom vanliga symptom som snuva, hosta, feber och kanske halsont.....så blir det alltså såhär för mig. Dessutom så får jag svårt att gå. Hur många andra känner ni som inte kan gå då de blir förkylda?
Självklart försvinner inte förmågan helt. Jag spetsade till det.
Det som händer är att förkylningen orsakar ofta en tempraturhöjning i kroppen och eftersom jag är så otroligt värmekänslig så räcker den lilla förhöjningen, även om det inte är feber, till att "slå undan fötterna" på mig.
Jag blir så svag och så mycket tröttare och slås ut av utmattning betydligt snabbare än annars. Att försöka dammsuga - ja jag försökte i förrgår för jag snubblade på dammråttorna i köket - det fick mina ben att helt vika sig.
Tog mig knappt till sängen efteråt. Och då hade jag bara slagit på dammsugaren, som stod framme, med ena foten. Jag hakade loss slang och rör från fästet, behövde alltså inte ens böja mig ner. Och så höll jag i handtaget och drog slangen fram och tillbaka över golvet. Sakta sakta..... och så tog jag ett steg framåt och då veks benen under mig.
Jag är ordentligt less nu. Idag har jag gått från att vakna och känna mig ok. Utvilad efter natten. Till att känna hur jag blir tröttare och tröttare och hur toleransen mot ljud och ljus minskar succesivt.
När jag sitter vid datorn så blir allt en fummel och jag stirrar oförstående på skärmen. Att skriva nu tar tid. Jag läser allt jag skrivit ord för ord och rättar alla stavfel som blir.
Och det blir många. Efter varje mening måste jag skaka mina armar och räta ut fingrarna på vänsterhanden för de är i kramp.
Jag måste tvinga mig att andas lungt, fokusera på min andning. Slappna av och liksom nollställa allt omkring mig. Jag måste vara i en bubbla och stänga allt annat ute.
Det går som ni ser eftersom ni ju läser det jag åstadkommit i skrift trots att det är så pass illa just nu.
Men nu avslutar jag, går till min säng och drar täcket över huvudet.
Och med det menar jag att allt för ur mina händer. Jag lyckades tappa både smör och jäst på mattan och fläcka den ännu mer. Magnus skulle baka och jag "assisterade" men fick mest torka golv istället.
Och värre blev det. Kopplingen mellan händer och hjärna ja egentligen mellan hela kroppen och hjärnan, den fungerade skitdåligt. Tankar och handlingar fungerade inte. Vad jag än skulle göra så fumlade jag, blev stående mitt i ett steg och fattade inte vad det var jag var på väg att göra. Jag la saker fel, stötte i och pratade "baklänges" sa konstiga ord och svarade fel på saker som Magnus sa.
Försökte se på tv och det brann duktigt i huvudet när han pratade med mig samtidigt som jag försökte förstå vad det var jag tittade på.
Till slut så skrek kroppen och hela mitt inre av smärta av alla ljud och allt ljus. Jag tålde inte att Magnus rörde vid mig. Gjorde så ont så ont. Jag tålde inte att hans röst, att han talade med mig, inte ens att han viskade. Ljudet skar genom min kropp och huvudet kändes som om det skulle sprängas.
Bara mörker och tystnad omkring mig, inga rörelser från hans kropp i sängen bredvid min, gav mig lindring i kaoset som rasade i huvudet och från smärtan som for som elektriska stötar genom kroppen.
Det är fan också att det ska bli så här. Och varför kan man ju undra.
Trötthet är orsaken och FÖRKYLNING!
Förutom vanliga symptom som snuva, hosta, feber och kanske halsont.....så blir det alltså såhär för mig. Dessutom så får jag svårt att gå. Hur många andra känner ni som inte kan gå då de blir förkylda?
Självklart försvinner inte förmågan helt. Jag spetsade till det.
Det som händer är att förkylningen orsakar ofta en tempraturhöjning i kroppen och eftersom jag är så otroligt värmekänslig så räcker den lilla förhöjningen, även om det inte är feber, till att "slå undan fötterna" på mig.
Jag blir så svag och så mycket tröttare och slås ut av utmattning betydligt snabbare än annars. Att försöka dammsuga - ja jag försökte i förrgår för jag snubblade på dammråttorna i köket - det fick mina ben att helt vika sig.
Tog mig knappt till sängen efteråt. Och då hade jag bara slagit på dammsugaren, som stod framme, med ena foten. Jag hakade loss slang och rör från fästet, behövde alltså inte ens böja mig ner. Och så höll jag i handtaget och drog slangen fram och tillbaka över golvet. Sakta sakta..... och så tog jag ett steg framåt och då veks benen under mig.
Jag är ordentligt less nu. Idag har jag gått från att vakna och känna mig ok. Utvilad efter natten. Till att känna hur jag blir tröttare och tröttare och hur toleransen mot ljud och ljus minskar succesivt.
När jag sitter vid datorn så blir allt en fummel och jag stirrar oförstående på skärmen. Att skriva nu tar tid. Jag läser allt jag skrivit ord för ord och rättar alla stavfel som blir.
Och det blir många. Efter varje mening måste jag skaka mina armar och räta ut fingrarna på vänsterhanden för de är i kramp.
Jag måste tvinga mig att andas lungt, fokusera på min andning. Slappna av och liksom nollställa allt omkring mig. Jag måste vara i en bubbla och stänga allt annat ute.
Det går som ni ser eftersom ni ju läser det jag åstadkommit i skrift trots att det är så pass illa just nu.
Men nu avslutar jag, går till min säng och drar täcket över huvudet.
