i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag har skrivit mycket om väntan...olidligt lång väntan. Och det är just väntan och ovissheten som var värst. Att inte veta och bara gå å vänta på någonting som hela tiden bytte skepnad.
Vänta på läkartid, Vänta på besked, Vänta på svar, Vänta på operationtid, Vänta på att få veta om jag kommer att dö eller om jag får leva.....
Bara vänta hela tiden och inte veta någonting.

Det kom en lapp i brevlådan, jag fick en kallelse skriven på rutin av en sekreterare.
Jag skulle infinna mig där och då - för operation i Thorax. Ett rutinbrev av någon som gör sitt jobb. Jag undrar om denna någon någonsin tänker på hur det känns för mottagaren när brevet dimper ner å ligger på hallmattan, när man för in tummen under fliken på kuvertet och med darrande hand öppnar, tar ut pappret och försöker läsa och förstå. Jag undrar om de tankarna någon gång flyktigt flyger igenom denne någons huvud?

Äntligen ropar alla, äntligen ska du opereras och sen blir frisk å det kommer att gå sååå bra.

Min pappa körde in mig, jag skulle infinna mig tidigt och det satt flera människor i väntrummet som oxå skulle skrivas in för operation.
Jag bar min packade väska med det jag skulle tänkas behöva för en vecka. Allt gick så långsamt, så sakta. Ännu mer väntan och tystnaden var kompakt. Inga glada samtal eller ens direkta samtal....tystnad och människor som tittade med tomma oroliga blickar, några med anhöriga med sig, andra var ensamma.

Pappa väntade med mig sen kom min mamma och lillasyster och avlöste honom, så det var de som fick följa med mig när jag fick min sängplats.

Jag var 40 år fyllda och jag behövde min mamma och min pappa vid min sida. En fyrtio år gammal kvinna med egna barn, självsäkerhet, erfarenheter, styrkor och som inte räds att ifrågasätta, reagera och agera. Denna fyrtioåriga kvinna skakade av rädsla och ville ha mamma och pappa hos sig.

Personalen var hurtfriska och de sprang omkring och såg ut som smurfer i blå byxor och vita tröjor. De gjorde sitt jobb, informerade om vad de skulle enligt instruktioner. De log och berättade om avdelningens rutiner.

Så sa dom att nu måste min mamma och syster åka för jag skulle tas prover på, jag skulle förberedas inför morgondagen.

Pussar och kramar och Lycka till! Vi tänker på dig och så gick de.

Ensam...Ensam...Ensam. Peronalen springer i korridoren, de gör sitt jobb och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag ska vara glad och tacksam och lägga mitt liv i en annan människas händer. Jag ska sövas ner, vara som nästan död, sen skäras upp och man ska skära mer i min kropp, sen ska jag sys igen och väckas till liv och vakna och då ska mitt liv fortsätta.

Kvällen gick...inget att äta eller dricka. Duscha och tvätta hår och kropp med bakteriedödande tvål. Inte få smörja in ansiktet efteråt, bara ta på strumpor för jag fick inte gå på golvet och tassa direkt i säng.

Vänta och tänka alldeles ensam. Folk hade sagt att de skulle tänka på mig, men hur skulle det ge mig tröst för tankarna nådde ju inte in genom sjukhusets väggar och in till den säng där jag låg.
Alla var hemma i sina hem, med sina familjer och gjorde vanliga saker - som alla andra kvällar och dagar. Det var inte de utan jag som låg här i sjuksängen och visste att i morgon ska de ske.
Ingen hand att hålla i, ingen tröstande röst eller någon som strök mig över huvudet och lovade att allt skulle gå bra och att jag inte skulle vara rädd.
Marin och Kajsa låg hemma i sina sängar, ovetandes om deras mammas tankar och rädsla. Inför dem var jag ju som alltid, tryggheten själv och övertygade dem om att allt skulle gå bra, att de inte skulle oroa sig och att vi skulle ses om några dar när de kom och hälsade på.

Nattpersonalen kom in och tittade till och hälsade, jag fick frågan om jag ville ha nåt att sova på - för det brukat vara lite svårt att få sömn en kväll som denna.
Tacksamt tog jag emot en tablett och kände att någon förstod och visste vad som pågick inom mig.