Hej igen!!!!!
VART har den tiden tagit vägen??? Jag har knappt märkt att dagarna gått.
Har haft mycket i huvudet, datorn har strulat, har hjälpt iväg min flicka som idag åkte till sin pojkvän i Ljusdal. Mycket att dona med när man e 17 å ska få med allt man vill å kanske kommer att behöva :-)
Äntligen har jag tid och ork att sitta ner och skriva lite. Visserligen har jag fortfarande massor att göra innan vi sjäva ska åka iväg till småland på midsommarfirande efter konstens alla regler.
Ta fram kläder, packa ner kläder, vattna, plocka upp lite för värst vad rörigt det är, ser jag......MEN nu ska jag bara ta det lungt för om ett par timmar ska jag ligga i en säng på neurologavd på KS å få min dos gammaglobulin innan sommar å semester stängt på avdelningen.
Sen blir det ännu mer vila ikväll för medicinen gör mig så trött - denna hästdos antikroppar tar mycket kraft och energi att ta hand om och min kropp blir utmattad å jag får kraftiga influensa symptom, som vid vaccinationer.
Jag ska fortsätta skriva lite mer om hur det var för fem år sen när jag blev sjuk....
SISTA BESÖKET PÅ THORAX
Min pappa kom och hämtade mig och vi körde till Karoliska, vägen dit är ångestfylld - ska ju få veta nu, veta mer om hur de ska behandla mig och vad som kommer hända härnäst.
Vi går till väntrummet, åh vad jag tycker illa om att sitta där....vänta å vänta på att få veta om jag ska leva eller om jag ska dö. Minuterna tickar långsamt men så hör jag steg och min doktor blir synlig när han kommer runt hörnet.
Han ler...
Så säger han att han har goda nyheter och att de är tänligen säkra på att tumören ändå är godartad.
Jag fattar ingenting först, men han berättar att efter att labfolket varit där och tagit prover direkt och sen analyserat dem så vet man nu att tumören innehåller flera olika sorters celler och det är positivt. För en elakartad tumör innehåller bara en sorts cell.
Vi förjer med honom in på hans rum och han berättar lite mer och talar om att nu ska operationstid bokas och när tumören är ute så analyseras den helt å hållet och efter det vet man exakt vilken sorts tumör det handlar om och ifall jag kommer behöva strålning eller cellgifter efter operationen.
Jag är omtumlad, här har jag gått i över en vecka och varit dödssjuk - nu vet jag inte längre om jag är det - allt är bara konstigt och omtumlande. Det är svårt att känna något över huvud taget.
Men en ny väntan börjar - väntan på operationstid. Ett brev kommer dimpa ner i min brevlåda och jag får ett datum då det äntligen kommer att hända något........
ETT MAIL TILL MIN SYSTER
Hej, måndag morgon nu och barnen har just gått iväg till skolan för att i em börja sin vecka hos deras pappa.
Kajsa går först och sen Martin, och dörren hinner knappt stängas efter honom innan jag börjar skaka inombords, innan jag börjar må illa och vill spy. Min kropp reagerar omedelbart utan min tanke.
Allt kommer på en gång, allt som jag hela veckan har hållit tillbaka. Funderade på om jag skulle gå till jobbet och hälsa på, men tanken på det får mig att må ännu mer illa och jag orkar inte möta alla frågande och ledsna medkännande blickar.
Jag känner mig så dålig, så svag. Känner att jag borde orka jobba innan operationen och inte må så här. Vill inte att människor ska se mig som en ynklig typ. Ibland tänker jag att jag struntar i om folk tycker jag är svag. De vet inte vad jag har i mitt bagage och hur sårbar jag är pga det och att jag inte har resurser att ta av när det händer jobbiga saker i mitt liv.
Men jag vet att överlag ser man en person som trots sina svårigheter och sjukdomar, går till jobbet...som en mycket stark och bra människa.
Jag kan iaktta barnen då de gör nåt, skrattar tillsammans och måste tvinga mig att inte börja gråta. Det är så påtagligt helt plötsligt att vi har allting till låns och att livet är så skört och bräckligt. Det behövs inte mycket för att man ska förlora allt.
Jag undrar så varför jag behöver prövas igen, räcker det inte med allt annat?
Jag tror ju att allt har en mening och att i det som sker måste man hitta den meningen för att lära sig och kunna använda erfarenheten.
Igår kom Kajsa upp efter att hon lagt sig. Hon klagade på ont i magen och jag förstod att det var hennes oro och rädsla. Hon har haft så mycket ont i magen och mått illa sista tiden och säger det själv.
Jag berättar för henne att just oro kan sätta sig där för att man spänner sig och då mår man illa. Jag berättar att det är vanligt och inget farligt.
Hon ville inte lägga sig i sin säng igen så jag sa att hon kunde ligga i min. Hon somnade nästan och jag frågade henne om hon ville ligga kvar. Men så klok som hon är så säger hon att det är bättre och att hon nu är så trött att hon kommer somna direkt och inte få mer ont i magen.
Min oro över Kajsa är så stor och jag är så rädd att om jag får ett dåligt besked, att hon kommer "gå under". Att det blir för mycket för henne att hantera och ha min sjukdom att oroa sig över tillsammans med hennes egen. När jag ser på min egen situation kanske det är bra att jag inte kan gå upp i mig själv, utan måste ha henne att fokusera på. Att det viktigaste blir att leva och finnas där för henne och Martin. Det måste bli min sporre.
