Mitt andra inlägg
Nu har jag suttit här framför laptopen med fingrarna på tangenterna en braaaa stund, sirrat ut genom fönstret och tusen tankar har passerat den grå massan bakom min pannlugg.
Vad ska jag skriva då, tänker jag. Det här är ju skitsvårt.
Jag spelar Ted Gärdestad, dricker te, tittar ut på den "gröna väggen" av träd utanför sovrumsfönstret. En och annan fågel flyger förbi, något flygplan styr oxå sin färd över trädtopparna.
Balkongrenoveringarna är i full gång så ett monotont bankande i betongen hörs in till mig, försöker med full kraft att tänka mig bort från ljudet. Vet att om jag låter ljudet nå mitt inre så kommer jag att bli sjuk och galen till slut.
Korta stunder kan jag vara herre över min kropp å "bestämma" vad som ska påverka mig, bara jag får tystnad och vila däremellan, men det behövs inte lång tid av ihärdigt ljud eller stök eller fysisk aktivitet som tex att gå, så står inte min viljestyrka emot.
Då får jag bara resignera och skyndsamt se till att jag får vila, tystnad och lugn & ro....för att ha en chans till den dagen att kunna vara social, göra något viktigt eller oviktigt - måsten eller bara roligt umgänge med familj och vänner.
Apropå vänner....TACK kära ni som har skrivit kommentarer till mitt första inlägg igår. En mycket märklig känsla att läsa, fast egentligen inte, eftersom jag är van att få era kommentarer på facebook....men det är väl detta att det här är ett nytt forum som gör att det känns lite märkligt och nytt och framför allt lite spännande :-)
Jag hoppas verkligen att detta med att blogga inte ska stiga som en sol å falla platt som en pannkaka.
Hur mycket tid jag än lägger ner på att INTE skriva något som kan uppfattas som stötande, misstolkas eller skriva så att det jag säger verkar vara en allmän uppfattning....så finns det alltid människor som just misstolkar, älskar att kritisera och är ibland rent ut elaka i sina kommentarer.
Det har jag själv erfarit på andra människor bloggar som jag har läst. Anonymiteten gör att människor kan, i skydd av att sitta bakom en skärm och vara osedd och inte behöva möta någons ögon, vräka ur sig precis vad som helst och jag vet att folk älskar att kritisera bloggare.
Och folk älskar att läsa om det som retar dem mest och sen kritisera och tala om sin mening för dem, med eftertryck så att skrivaren verkligen ska förstå hur fel han/hon är.
Jag är ingen tuff tjej som inte tar illa vid mig när folk är dumma, visst kan jag ignorera och rycka på axlarna och tänka att de har större problem än vad jag har, men visst blir jag sårad.
Så jag hoppas innerligt att detta med att skriva mina egna tankar och funderingar, mitt liv - roligt som tråkigt - inte ska reta gallfeber på någon som sen anser sig vara tvungen att skriva mig på näsan.
Åh fy vad deppigt det där lät nu då....lämnar ämnet!
Min dotter går omkring med turban, utstigen ur duschen. Innan hon klev in så kom hon in till mig och bad mig ta bort papperskorgen som låg där upp å ner efter att vi sköljt ur den igår.
- Varför gör du det inte själv, frågade jag
- Jag törs inte, var hennes svar
Det är så att min flicka är livrädd för hårstrån som ligger i duschen, badkaret eller handfatet och det räcker med att det är ett hårstrå - ja inte hennes egna såklart men alla andras.
Och vad det nu var som var så otäckt i att ta ut papperskorgen vet jag inte men som den modiga mamma jag är så räddade jag henne genom att tillintetgöra hotet :-)
Jag känner nu att jag inte har ätit frukost, bara hinkat i mig ett par koppar te så det är dags att fylla på med annat oxå.
Jag har en ny dag framför mig, en dag att fylla med vad jag vill och ett val i att bestämma mig för hur jag ska handskas med de svårigheter jag kan möta på - min dags svårigheter kan bli huruvuda jag orkar att dammsuga eller inte - om jag ger mig den på att göra det och kämpar mig slut, eller om jag ger upp frustrerad och irriterad med hemmet halvgjort....ELLER om jag gör det jag känner att jag orkar och sen med frid i sinnet lämnar resten till Magnus.
Det ni är nog så svårt att hantera....
Vad ska jag skriva då, tänker jag. Det här är ju skitsvårt.
Jag spelar Ted Gärdestad, dricker te, tittar ut på den "gröna väggen" av träd utanför sovrumsfönstret. En och annan fågel flyger förbi, något flygplan styr oxå sin färd över trädtopparna.
Balkongrenoveringarna är i full gång så ett monotont bankande i betongen hörs in till mig, försöker med full kraft att tänka mig bort från ljudet. Vet att om jag låter ljudet nå mitt inre så kommer jag att bli sjuk och galen till slut.
Korta stunder kan jag vara herre över min kropp å "bestämma" vad som ska påverka mig, bara jag får tystnad och vila däremellan, men det behövs inte lång tid av ihärdigt ljud eller stök eller fysisk aktivitet som tex att gå, så står inte min viljestyrka emot.
Då får jag bara resignera och skyndsamt se till att jag får vila, tystnad och lugn & ro....för att ha en chans till den dagen att kunna vara social, göra något viktigt eller oviktigt - måsten eller bara roligt umgänge med familj och vänner.
Apropå vänner....TACK kära ni som har skrivit kommentarer till mitt första inlägg igår. En mycket märklig känsla att läsa, fast egentligen inte, eftersom jag är van att få era kommentarer på facebook....men det är väl detta att det här är ett nytt forum som gör att det känns lite märkligt och nytt och framför allt lite spännande :-)
Jag hoppas verkligen att detta med att blogga inte ska stiga som en sol å falla platt som en pannkaka.
Hur mycket tid jag än lägger ner på att INTE skriva något som kan uppfattas som stötande, misstolkas eller skriva så att det jag säger verkar vara en allmän uppfattning....så finns det alltid människor som just misstolkar, älskar att kritisera och är ibland rent ut elaka i sina kommentarer.
Det har jag själv erfarit på andra människor bloggar som jag har läst. Anonymiteten gör att människor kan, i skydd av att sitta bakom en skärm och vara osedd och inte behöva möta någons ögon, vräka ur sig precis vad som helst och jag vet att folk älskar att kritisera bloggare.
Och folk älskar att läsa om det som retar dem mest och sen kritisera och tala om sin mening för dem, med eftertryck så att skrivaren verkligen ska förstå hur fel han/hon är.
Jag är ingen tuff tjej som inte tar illa vid mig när folk är dumma, visst kan jag ignorera och rycka på axlarna och tänka att de har större problem än vad jag har, men visst blir jag sårad.
Så jag hoppas innerligt att detta med att skriva mina egna tankar och funderingar, mitt liv - roligt som tråkigt - inte ska reta gallfeber på någon som sen anser sig vara tvungen att skriva mig på näsan.
Åh fy vad deppigt det där lät nu då....lämnar ämnet!
Min dotter går omkring med turban, utstigen ur duschen. Innan hon klev in så kom hon in till mig och bad mig ta bort papperskorgen som låg där upp å ner efter att vi sköljt ur den igår.
- Varför gör du det inte själv, frågade jag
- Jag törs inte, var hennes svar
Det är så att min flicka är livrädd för hårstrån som ligger i duschen, badkaret eller handfatet och det räcker med att det är ett hårstrå - ja inte hennes egna såklart men alla andras.
Och vad det nu var som var så otäckt i att ta ut papperskorgen vet jag inte men som den modiga mamma jag är så räddade jag henne genom att tillintetgöra hotet :-)
Jag känner nu att jag inte har ätit frukost, bara hinkat i mig ett par koppar te så det är dags att fylla på med annat oxå.
Jag har en ny dag framför mig, en dag att fylla med vad jag vill och ett val i att bestämma mig för hur jag ska handskas med de svårigheter jag kan möta på - min dags svårigheter kan bli huruvuda jag orkar att dammsuga eller inte - om jag ger mig den på att göra det och kämpar mig slut, eller om jag ger upp frustrerad och irriterad med hemmet halvgjort....ELLER om jag gör det jag känner att jag orkar och sen med frid i sinnet lämnar resten till Magnus.
Det ni är nog så svårt att hantera....
