Ensamhet....
Jag har skrivit mycket om ensamhet i mina inlägg. Det kan ju tyckas som att jag inte haft några människor omkring mig, men så är inte fallet.
Jag har en stor familj, mamma och pappa med familjer på varsitt håll. Jag har systrar och bröder, kusiner - dessvärre bor endast en av mina kusiner här i Sverige - resten av släkten på mammas sida bor i Finland.
Jag har vänner och jag hade även vid tillfället av min sjukdom, en pojkvän ( inte samma man som finns i mitt liv nu). Det förhållandet var stormigt och i upphällningen när detta hände. Vi var på väg att bryta upp men när sjukdomsbeskedet kom sa han att han ville vara kvar vid min sida....det lät jag honom vara.
På sätt och vis var han ett stöd, en trygghet även om han hanterade allt väldigt märkligt eller kanske typiskt manligt. Jag vet inte.
Men ensamheten då.....för mig var det så att det spelade ingen roll hur många människor jag hade runt mig, för ingen av dem kunde ens ana var jag befann mig, ingen kunde träda in dit där inne och dela min skräck, min sorg, min smärta.
Alla fanns därute, hurtigt påhejande och positiva.
Inte många vågade visa sin egen rädsla för mig, inte många talade om döden - trots att det var det enda jag tänkte på i långa perioder.
Alla vet vi, ja vi vet att vi kan förlora allt, vi vet att vi tex kan bli överkörda när vi går över gatan.....vi vet.....MEN bara få vet hur det känns när det plötsligt blir verklighet. Bara få vet exakt hur det känns när man hamnar i dödens väntrum, hur det känns när man sitter som i en glaskupa, ser allt som sker därute....vet att alla ser en själv.
Men ändå så ser de inte och de vet inte hur det känns. Och många vågar inte försöka föreställa sig hur det skulle vara att träda in till mig.
De vet inte hur det är att göra allt mekansikt, vara mamma och sköta barnen ensam och hålla ihop alla känslor tills dörren stängs bakom dem.
De vet inte hur det är att förbereda sig för att dö för att i nästa stund rusta för att överleva....eller fundera på att gå upp till centrum och köpa hundra födelsedagskort och skriva dem ett och ett till var och en av mina barn för att de varje födelsedag i livet har ett kort att öppna från deras döda mamma.
Jag ville ju bara finnas kvar i deras liv, vara kvar här och andas varje dag utan att vara rädd. Jag ville finnas här för dem, se dem växa upp och bli stora....
Jag ville inte att deras liv för evigt skulle bli märkta av att deras mamma dog ifrån dem, att de för alltid skulle leva med en sorg och saknad och att under deras livs svåra perioder - så skulle inte jag få finnas där och hjälpa dem, eller att under deras lyckligaste ögonblick så skulle jag inte få dela dem.
Det var för deras skull min rädsla och smärta var så stor, jag fasade för bilden som ofta dök upp för mitt inre....bilden av dem vid min kista i en kyrka - gråtandes - min fina fina pojke 16 år gammal och min lika fina tös bara 11 år. Jag var livrädd att detta skulle ske och att tiden sen bara skulle gå i en lång evighet och att allt det de drömt om, deras liv för alltid skulle förändras. Att det aldrig mer skulle bli några fler minnen, att allt bara tog slut där och då.
Om jag pratade om detta så sa de flesta att jag inte skulle tänka så, jag skulle bara vara positiv och inte tro det värsta.
Men vad gör man om inte pratar om det absolut västa man fasar för. Om jag är livrädd behöver jag prata - om jag är lyckligast i världen behöver jag prata - om jag är ledsen eller har problem behöver ja prata......men mitt prat skrämmer, oroar och väcker känslor som människor ofta inte klarar av att hantera.
Ja...trots alla människor runtomkring så var jag ensam i mitt helvete. Och ingen kunde komma in och ta mig därifrån, heller ej dela mina våndor. För hur kan man det egentligen?
Det blev påsk det året med, det var mitt emellan mina besked om vad för sjukdom jag hade. Den påsken hade jag cancer och ingen visste om jag skulle leva eller dö.....
Det ringde på dörren....min pappa stod där utanför och hade två matkassar i händerna.
Han kom in i mitt lilla kök och började packa upp, pratade på som vanligt, mat för påskhelgen lades på mitt bord, kakor, godis - en massa godsaker. En box rött vin.
Så stannade han plötsligt upp och bara tittade på mig.....den blicken som jag såg i hans ögon har jag aldrig förr eller senare sett.
En blick hos en pappa, full av primitiv rädsla och smärta och han såg så intensivt på mig och jag förstod att han var livrädd för att jag skulle dö.....jag är ju hans barn.
Ett ögonblick av det jag hade inom mig visades i hans ögon och jag visste att trots allt prat på ytan så fanns det där inom honom oxå. Dödsångesten.
Både han och min mamma har funnits vid min sida på olika sätt. Pappa har följt med mig på läkarbesök, kört mig hit och dit, hjälpt mig......mamma har kommit hem å lagat mat, städat och tvättat åt mig.
De har båda tagit hand om sin dotter som de inte visste ifall de skulle förlora.
Så trots den stora ensamhet som jag känt så har jag inte varit ensam.....och ändå så har jag varit ensammast i världen.
Jag har en stor familj, mamma och pappa med familjer på varsitt håll. Jag har systrar och bröder, kusiner - dessvärre bor endast en av mina kusiner här i Sverige - resten av släkten på mammas sida bor i Finland.
Jag har vänner och jag hade även vid tillfället av min sjukdom, en pojkvän ( inte samma man som finns i mitt liv nu). Det förhållandet var stormigt och i upphällningen när detta hände. Vi var på väg att bryta upp men när sjukdomsbeskedet kom sa han att han ville vara kvar vid min sida....det lät jag honom vara.
På sätt och vis var han ett stöd, en trygghet även om han hanterade allt väldigt märkligt eller kanske typiskt manligt. Jag vet inte.
Men ensamheten då.....för mig var det så att det spelade ingen roll hur många människor jag hade runt mig, för ingen av dem kunde ens ana var jag befann mig, ingen kunde träda in dit där inne och dela min skräck, min sorg, min smärta.
Alla fanns därute, hurtigt påhejande och positiva.
Inte många vågade visa sin egen rädsla för mig, inte många talade om döden - trots att det var det enda jag tänkte på i långa perioder.
Alla vet vi, ja vi vet att vi kan förlora allt, vi vet att vi tex kan bli överkörda när vi går över gatan.....vi vet.....MEN bara få vet hur det känns när det plötsligt blir verklighet. Bara få vet exakt hur det känns när man hamnar i dödens väntrum, hur det känns när man sitter som i en glaskupa, ser allt som sker därute....vet att alla ser en själv.
Men ändå så ser de inte och de vet inte hur det känns. Och många vågar inte försöka föreställa sig hur det skulle vara att träda in till mig.
De vet inte hur det är att göra allt mekansikt, vara mamma och sköta barnen ensam och hålla ihop alla känslor tills dörren stängs bakom dem.
De vet inte hur det är att förbereda sig för att dö för att i nästa stund rusta för att överleva....eller fundera på att gå upp till centrum och köpa hundra födelsedagskort och skriva dem ett och ett till var och en av mina barn för att de varje födelsedag i livet har ett kort att öppna från deras döda mamma.
Jag ville ju bara finnas kvar i deras liv, vara kvar här och andas varje dag utan att vara rädd. Jag ville finnas här för dem, se dem växa upp och bli stora....
Jag ville inte att deras liv för evigt skulle bli märkta av att deras mamma dog ifrån dem, att de för alltid skulle leva med en sorg och saknad och att under deras livs svåra perioder - så skulle inte jag få finnas där och hjälpa dem, eller att under deras lyckligaste ögonblick så skulle jag inte få dela dem.
Det var för deras skull min rädsla och smärta var så stor, jag fasade för bilden som ofta dök upp för mitt inre....bilden av dem vid min kista i en kyrka - gråtandes - min fina fina pojke 16 år gammal och min lika fina tös bara 11 år. Jag var livrädd att detta skulle ske och att tiden sen bara skulle gå i en lång evighet och att allt det de drömt om, deras liv för alltid skulle förändras. Att det aldrig mer skulle bli några fler minnen, att allt bara tog slut där och då.
Om jag pratade om detta så sa de flesta att jag inte skulle tänka så, jag skulle bara vara positiv och inte tro det värsta.
Men vad gör man om inte pratar om det absolut västa man fasar för. Om jag är livrädd behöver jag prata - om jag är lyckligast i världen behöver jag prata - om jag är ledsen eller har problem behöver ja prata......men mitt prat skrämmer, oroar och väcker känslor som människor ofta inte klarar av att hantera.
Ja...trots alla människor runtomkring så var jag ensam i mitt helvete. Och ingen kunde komma in och ta mig därifrån, heller ej dela mina våndor. För hur kan man det egentligen?
Det blev påsk det året med, det var mitt emellan mina besked om vad för sjukdom jag hade. Den påsken hade jag cancer och ingen visste om jag skulle leva eller dö.....
Det ringde på dörren....min pappa stod där utanför och hade två matkassar i händerna.
Han kom in i mitt lilla kök och började packa upp, pratade på som vanligt, mat för påskhelgen lades på mitt bord, kakor, godis - en massa godsaker. En box rött vin.
Så stannade han plötsligt upp och bara tittade på mig.....den blicken som jag såg i hans ögon har jag aldrig förr eller senare sett.
En blick hos en pappa, full av primitiv rädsla och smärta och han såg så intensivt på mig och jag förstod att han var livrädd för att jag skulle dö.....jag är ju hans barn.
Ett ögonblick av det jag hade inom mig visades i hans ögon och jag visste att trots allt prat på ytan så fanns det där inom honom oxå. Dödsångesten.
Både han och min mamma har funnits vid min sida på olika sätt. Pappa har följt med mig på läkarbesök, kört mig hit och dit, hjälpt mig......mamma har kommit hem å lagat mat, städat och tvättat åt mig.
De har båda tagit hand om sin dotter som de inte visste ifall de skulle förlora.
Så trots den stora ensamhet som jag känt så har jag inte varit ensam.....och ändå så har jag varit ensammast i världen.
