i huvudet på en finnpajsar jänta

 

Jag trodde jag skulle få besked att jag hade astma, jag trodde doktorn skulle ge mig ett recept på medicin och så skulle jag gå därifrån, nöjd över att jag äntligen gjort slag i saken och sökt läkare.

 

Men det blev inte så, jag fick inget recept, för mina andningssvårigheter berodde inte på astma. Det var nåt i min högra lungsäck. - Förändringar, sa han.

- Vad då för förändringar? frågade jag……

- En tumör som är ungefär tio centimeter stor, svarade han.

 

Mina ben började skaka, jag såg ut genom fönstret och tårarna steg i mina ögon. Han såg det och rullade fram sin stol mot mig och gjorde det enda mänskliga han gjort både före och efter. Han la sin hand på mina händer och sa att det inte behövde vara cancer. Jag skulle inte tro det värsta.

Mina tankar går till barnen och jag gråter mer.

Han skulle faxa en remiss till Thorax lungmedicin för vidare utredning. Och då började min väntan.

 

Jag ville bara hem, lyckades stappla ut i korridoren, skakar fortfarande och tänker att jag måste ringa till min pojkvän, men jag har inte pengar på telefonkortet och ber att få låna telefonen i receptionen.

 

Den unga killen som står bakom disken, ser på mig med vänliga ögon och räcker mig telefonen och jag försöker slå numret.

Jag skakar så mycket att det inte går och helt plötsligt vet jag inte vad det är för nummer.

Jag ber honom hjälpa mig, jag ber honom slå numret och letar febrilt i min förvirrade hjärna efter siffrorna.

 

Så till slut får jag dem i rätt ordning och han ringer upp åt mig.

Han svarar på en gång och jag ber honom ringa tillbaka till min egen mobil och jag lägger på, lämnar tillbaka telefonen till killen bakom disken och tackar honom för hjälpen.

 

Går mot utgången och min telefon ringer och jag kan äntligen tala om för någon vad doktorn sagt till mig.

- Jag har en tumör i min högra lungsäck. Och jag kan inte sluta skaka.

 

Hur jag kommer hem är en gåta, jag leder min cykel genom centrum och det är så kallt, jag susar nedför backen och fryser och det gör så ont i bröstet.

Jag vill bara hem. Tänker att jag kanske borde ringa någon annan. Men vem ska jag ringa?

 

Jag vill bara hem till tryggheten.

 

Äntligen inomhus. Jag ringer till jobbet och talar om att jag inte kommer på förmiddagen nästa dag. Berättar om tumören och säger att jag måste lämna blodprov och träffa doktorn igen på morgonen.

Min kollega börjar gråta och jag gråter med henne.

 

Sen försöker jag få tag på mamma, ingen svarar. Ringer till  min syster Jeanette som bor i USA, vet att de har stigit upp. Berättar och försöker själv förstå det jag berättar. Det är som om allt stannat upp, ännu en gång stannade tiden upp, jag har ju varit med om det tidigare.

Gråter mer, hon frågar men jag har inga svar. Hör att hon är chockad och försöker få grepp om situationen.

Hon är ju så långt borta och just då vill jag ha henne hos mig.

 

Jag vet inte hur länge vi pratade men jag sa att jag måste få tag på mamma. Vi lägger på och jag ringer upp Johanna, min andra syster, hon vet kanske var mamma är.

Johanna hör direkt att nåt är fel och frågar vad som hänt och jag berättar.

–Fan vad det ska växa i alla människor, säger hon och berättar att hennes chef också har en tumör.