Till Martin och Kajsa
Dagboksanteckning, torsdagen den 7 april 2005
Till Martin och Kajsa…..några rader ur mitt hjärta.
Det har gått en tid nu sen jag fick veta att jag har en tumör i lungan. Det har varit en så jobbig tid och jag har varit räddare än ni någonsin kan tänka er.
För en mamma är hennes barn det viktigaste i livet, långt viktigare än hon själv.
Och varje dag under den här tiden har min rädsla över att dö ifrån er, varit förlamande.
Men som mamma försöker man att inte visa den rädslan, inte visa sin oro för att det finns inget värre än att se sina barn rädda och ledsna och oroliga.
Man ska inte mista sin mamma när man bara är ett barn och livet knappt har börjat.
Hon ska finnas hos en och vägleda, skydda, lära och älska. Hon ska ge den trygghet man behöver och det mod man måste ha för att möta världen.
Hon ska trösta och uppmuntra, hon ska finnas där att återvända till när livet känns för svårt.
Min rädsla är så enormt stor för att jag inte ska kunna ge er allt det. Den rädsla jag känner över att jag kanske inte får se er växa upp, finnas vid er sida då ni som mest behöver mig, är så svår.
Jag älskar er mest av allt, den kärleken är större än allt annat jag känner och någonsin känt.
Ni två är det bästa jag har och det jag är mest stolt över i livet.
Jag står inte ut med tanken att ni kan tvingas växa upp utan mig och att jag till slut blir ett bleknande minne i era sinnen och hjärtan.
Om det värsta händer måste ni minnas att min kärlek till er aldrig kan dö, ni måste minnas att ni endast genom att själva älska livet kan komma vidare och bli hela lyckliga människor.
Från Mamma, med all kärlek jag någonsin kan uppbringa.
ATT BERÄTTA
Hur berättar man för sina barn att man har cancer? Hur säger man denna mening på ett bra sätt? Jag hade talat med deras pappa innan å sagt att jag ville att vi båda skulle vara där så jag åkte hem till dem. Kajsa reagerade mycket starkt och blev ledsen. Martin gjorde som de flesta män (trots att han bara är 15) han var rätt tyst.
Deras blickar och tårfyllda ögon som såg på mig, och deras hårda desperata kramar - de kommer jag aldrig att glömma. Hur tröstar man i den stunden? Hur mycket ser de rakt igenom mig, barn ser ju mycket mer än vi vuxna tror.
På em följde Kajsa med hem och vi hade en bra kväll, flyttade bl a lite möbler men jag märkte att jag tog ut mig för jag började må illa och kände mig mycket dålig.
Jag bestämde mig för att lägga mig och släckte överallt och Kajsa låg o läste.
Och då fick jag en enorm ångest attack.
Det började med att jag mådde ännu mer illa och kände att jag behövde spy.
Men jag låg kvar och bara hörde hur hjärtat dunkade i mina öron.
Kajsa låg och vred sig i sin säng och jag sa att hon kunde komma till mig ifall hon ville. Hon kom med täcke och kudde och kröp ner bredvid mig och där låg jag sen och kände mig mer och mer panikslagen.
Jag fattade inte att det var ångest jag hade för jag trodde jag skulle spy över henne och eftersom jag hade sån blodsmak i munnen trodde jag att det bara skulle komma blod.
Jag gick upp på toa och såg mig i spegeln. Det var ett helt vitt ansikte och ögonen som mötte mig såg helt vilda ut.
Jag satt där på toastolen och bara skakade, kunde inte förmå mig att gå ut till henne och lägga mig.
Det enda jag tänkte var att jag skulle dö om jag somnade och att hon skulle vakna med en död mamma i sängen.
Jag var livrädd och samtidigt så övertygad om att jag skulle dö och att hon som bara är elva år skulle vakna ensam och hitta mig iskall och död.
Jag visste att jag skrämde henne genom mitt beteende och det gjorde mig än mer panikslagen och tillslut ropade hon på mig och undrade vad jag gjorde.
Jag bad henne komma och ta telefonen med sig och slå numret hem till sin pappa.
Klockan var nästan halv ett och jag väckte honom.
Jag sa som det var att jag var jätte dålig och att han måste komma hit.
Min enda tanke var att Kajsa behövde honom eftersom jag höll på att flippra ur.
Medan vi väntade satt vi på min sängkant och min elvaåriga dotter satt och höll om mig, klappade mig och sa att allt skulle ordna sig att jag inte skulle vara rädd.
Hon höll sin hysteriska mamma i famnen och jag bara grät och kände mig så totalt värdelös som inte kunde tygla mig.
När Krister kom så bad jag henne åka med honom hem men hon vägrade och sa att jag skulle åka med dem hem, men det gick inte sa han för hans nya tjej var därhemma.
Kajsa blev jätteledsen men jag sa att jag skulle ringa till min pojkvän och be honom komma och att jag skulle ringa Jeanette, och prata med henne tills jag inte var ensam.
Det gick hon med på och så åkte de.
Det tog 45 min innan han kom och jag pratade med syrran i Usa hela tiden, som tur är tidsskillnaden bra ibland.
Jag tog en tablett och kunde lugna ner mig och somna till slut
Det var den värsta natten jag varit med om och jag kan bara hoppas att Kajsa inte blivit rädd för att sova ensam med mig.
Den senaste tiden har varit så jobbig och jag märker att jag inte kunnat ta till mig allt än. Min kropp reagerar trots att jag inte fattar det själv och jag som haft ångest attacker så många gånger fattade inte vad det var som hände.
Jag trodde ju på fullaste allvar att jag skulle dö om jag somnade. Dö av inre blödningar eller nåt eftersom jag hade blodsmak i munnen och de hade rotat om i tumören. Vätskan som de tömde mig på sist var helt rödfärgad av blod.
Nu är det bättre men jag har insett att jag har mycket som pågår inom mig, sånt som jag inte begriper.
Annars så går dagarna bra. Jag gör saker, håller mig sysselsatt och det funkar. Har tänkt ibland att jag kanske är konstig som inte gråter mer eller reagerar mer. Men tydligen gör jag det utan att jag fattar det själv.
Nätterna är fortfarande jobbiga eftersom tankarna kommer så snart jag sluter ögonen. De gör att jag känner det som om hjärnan jobbar i 180 och bara maler och maler.
Jag hoppas att det släpper så snart jag får veta vad som händer härnäst.
Imorrn kommer min pappa hit och hämtar mig och tar mig till doktorn.
Ska få veta vad alla de senaste proverna visade och vad behandlingen kommer att bli.
