Återbesök på Thorax
Efter en vecka, Återbesök på Thorax. Pojkvännen är med mig igen. Vi sitter i väntrummet och doktorn kommer och ropar upp.
Inne på hans rum säger han att jag fortfarande låter andfådd.
Jag är tyst, vågar inte säga något, livrädd för det han ska säga till mig.
Och så börjar han prata.
Jag har både bra och dåliga nyheter säger han, jag håller andan.
-När jag såg dina röntgenbilder trodde jag det var ute med dig, säger han. En sån stor tumör av elak sort hade vi inte kunnat göra något åt.
I det ögonblicket passerade mitt liv verkligen revy i mitt huvud, på en sekund både dog och överlevde jag.
-Men vad är det då, undrar jag?
-Vi är ganska säkra på att det är en form av blodcancer, Malignt Lymfom, heter den. Det goda är att den är tacksam att behandla med hjälp av operation, strålning och cellgifter.
-Kommer jag tappa håret är det enda jag kommer mig för att säga.
Doktorn vill ta mer prover på tumören och de ska undersökas färska så folk från laboratoriet ska komma och lägga de små ”provkorvarna” i sina vätskor direkt och så vill han tappa ut mer vätska.
Vi får sitta ned på en soffa i korridoren en liten stund. Jag börjar skaka, letar efter min telefon och ringer till pappa.
När han svarar kommer mina tårar. – Jag har cancer pappa.
Jag minns inte mer vad vi sa till varandra, min pojkvän tog luren och sa några ord han med. Jag bara grät.
En sköterska kom och frågade hur det var fatt och jag bara grät och sa att jag hade cancer.
Hon ordnade så vi fick komma in på ett rum, fick en säng att lägga mig i och jag fick en tablett av lugnande slag eftersom jag skulle vara kvar en stund.
Så efter en stund körs jag in i operationsrummet igen där massor av folk väntar på mig.
Samma procedur som förra gången. Ytterligare två liter vätska rinner ur mig och ner i påsen på golvet. Smärtan i halsen kommer tillbaka.
Jag frågar hur operationen av tumören går till. Han berättar att man går in genom ryggen, lossar några revben från sina fästen för att komma emellan och in till lungsäcken. Han sa att kirurgen troligen blir en kvinna och att det är bra för hon har inte så stora händer.
Jag får nog räkna med att ligga kvar på sjukhuset någon vecka och sen följer några veckors rehabilitering hemma.
Ärren kommer knappt synas men måste tejpas nu första sommaren.
- Men nästa sommar, säger han, kan du sola topless igen.
- Det var ju bra, svarar jag, för det har jag inte kunnat på flera år och tänker på hur man ser ut som en medelålders mamma i bikini.
Så ska de nya proverna tas, fler den här gången och jag känner hur nålen går emot revbenen några gånger. Det gör ont och jag ”hör” skrapljudet, nål mot ben, inom mig.
Provsvaren kommer även denna gång ta en vecka på sig och det är bara att åka hem och fortsätta vänta………
