Tack! Vilka snälla kommentarer.... & första besöket på Thorax
Så därför vill jag nu tacka ER alla unisont, ingen nämnd och ingen glömd. TUSEN TUSEN TACK - era varma ord värmer långt in i mitt arma hjärta. Jag blir glad och uppmuntrad och t.o.m så tänker jag för mig själv - det kanske är så att du e bra på att skriva å att det finns folk som vill läsa!?
Ni vet min självkänsla vill ofta å gärna ner i skoaskaften å gömma sig så jag måste locka fram den då och då. Att tro på mig själv har aldrig varit min starka sida.
Nåväl....det jag plockade fram igår och visade er är sånt som jag hämtade långt tillbaka ifrån -05 då jag blev sjuk första gången. Tankar funderingar, skräck och i vilket ingenmansland jag befann mig i då.
Alla ni förstår ju att utgången blev positiv eftersom jag sitter här idag, men det har varit en lång resa och bara för att man ska överleva så är det inte självklart att bara återvända till livet utan garantier igen.
Man har levt i en mardröm under lång tid, man har förberett sig för att dö och rustat för att leva om vartannat.
Jag kommer fortsätta skriva om den tiden och se gå framåt - många är de som tyckt att jag ska skriva, däribland min älskade mamma. Det tar tid att bearbeta, att landa att känna att det man har i djupet av sig har mognat klart.
Modet måste oxå mogna, för det är med skräckblandad förtjusning som jag skriver.
Orden pockar på och vill ut samtidigt som alla känslor oxå ser sin chans att komma upp till ytan. Jag upplever ju givetvis ännu en gång allt det jag skriver nu.
Fast den stora skillnaden är att nu är jag inte ensam, jag är inte utsatt för hotet längre, jag är ute på andra sidan och kan stänga dörren bakom mig och vara i nuet, det nuet som inte är skrämmande.
Nuet som rådde då för fem år sen vill jag aldrig mera uppleva. Ändå är det i nuet vi ska vara, leva och verka. Vi ska njuta och uppleva för att få största möjliga utdelning av livet.
ÄNTLIGEN FÅR JAG KOMMA TILL THORAX
Efter en vecka får jag träffa en doktor på Thorax lungklinik. Livrädd men lättad över att äntligen få träffa en specialist. Livrädd för vilken dom han ska ge mig.
Han hämtar mig och min pojkvän som är med mig, från väntrummet.
Efter den korta promenaden genom korridoren till hans rum påpekar han hur andfådd jag är.
Jag märker det knappt själv längre eftersom jag gradvis blivit sämre under de senaste månaderna. Men jag hör mig själv flåsa och undrar hur jag kunnat undgå att märka det egentligen.
Det hänger ett par röntgenbilder på ljusväggen bakom honom i hans rum, det är mina lungor. Jag tittar, vill se men är rädd….syns det något tänker jag. Kan jag se det läkarna ser?
Han visar och pekar på bilderna, tumören syns tydligt och den är stor, han knyter sin ena näve och visar hur stor.
Jag frågar om han kan veta om det är cancer. Givetvis säger han ingenting, bara att min andfåddhet beror på att jag har vätska i lungsäcken och att om han tappar ur den så kommer jag kunna andas lättare.
Han vill även ta ett prov på tumören för att kunna fastställa vad det är för något.
Jag tror att jag ska få gå hem och komma tillbaka senare för provtagningen och för tappningen av vätska.
Det sa nämligen en sköterska när jag talade med lungkliniken och undrade hur det skulle gå till. Hon sa att om doktorn behöver ta prover så får jag komma tillbaka en annan dag.
Men doktorn vill göra det på en gång…..det väcker mina misstankar och som den smarta uttänkaren jag är så fattar jag att han tror det är farligt eftersom han vill jobba snabbt.
Vi går till ett operationsrum, jag får klä av mig på överkroppen och min rygg tvättas. Doktorn och sköterskorna är mycket vänliga, de ser hur rädd jag är och berättar hur det hela ska gå till.Jag är rätt förvånad över att man överhuvudtaget kan tappa ur vätska ur lungan bara genom att sticka in en nål i ryggen.
Jag blir först bedövad, jag får sitta upp och luta armarna mot en kudde som ligger på britsen, jag måste vara rak i ryggen hela tiden. När bedövningen tagit börjar doktorn leta efter ett ställe på ryggen så långt ner som möjligt på lungan, att sticka mig på. Han knackar och lyssnar, det låter så dovt.
Så får han tappnålen på plats, den är kopplad till en påse som ligger på golvet.Han säger att det rinner bra och att vattnet är klart, vilket också är bra.Jag vrider mitt huvud och tittar ner på golvet. Påsen fylls sakta och jag frågar hur mycket vatten som egentligen finns där inne.
- Ja det är några liter, svarar han. Och jag får en smärre chock.
- Hur mycket vatten kan man ha i lungsäcken undrar jag och han svarar att det får plats närmare tio liter.
Jag ser en tiolitershink framför mig, fylld med vatten. Det låter sjukt.
Han säger att jag inte har så mycket vätska där inne men att han tänker tappa ut två liter. En av sköterskorna talar om att jag snart kommer få lite ont i halsen när jag andas. Det är pga att lungan helt plötsligt kan röra sig igen när vattnet försvinner. Och mycket riktigt, snart känner jag att det stramar och gör mycket ont på högersidan av halsen så snart jag drar in ett andetag.
- Då får det räcka för den här gången, jag kanske måste tappa ut mer om det fyllts på när du kommer tillbaka om en vecka.
Så kopplar de bort påsen och tar ut nålen. Påsen är sprängfylld med gulaktig klar vätska som varit inuti min lungsäck, det är svårt att förstå och ta in.
Så är det dags för att ta ett prov på tumören, en ny nål ska stickas in i min rygg.
Jag får ligga på magen och doktorn gör en snabbröntgen där på plats för att exakt lokalisera var tumören är och var han ska sticka för att inte komma åt något revben.
Han ritar in stället på min rygg och släcker sen ner röntgen apparaten.
Jag känner hur han sticker, han talar om att han hoppas undvika revbenen då det kan göra lite ont. Han sticker in nålen flera gånger och ”fiskar” upp små korvar av tumören som ska analyseras.
Det är så overkligt allting, jag fattar inte att det är jag som ligger där.
Så är det klart, jag får stiga upp och klä mig. Mina ben skakar och jag är yr i huvudet och mår illa.
Om en vecka ska jag komma tillbaka och få besked.
Inget är som väntans tider sägs det ju, inget är sannare. Och jag avskyr att vänta. Det känns omänskligt att behöva gå och vänta på om man ska få leva eller dö, att allt ska ta sån lång tid.
Jag vill att dom ska fatta det att de måste skynda sig, att väntan är olidlig.
Men det förstår de nog, de låter nog ingen vänta i onödan, proverna tar den tid de tar.
Men jag bara går här i vaccum, göra saker mekansikt, lever i ett mellanrum och håller masken inför barnen.
De vet naturligtvis att jag varit hos doktorn och att man tagit prover på det som orsakat mina andningsbesvär.
Nätterna är värst, så snart jag släckt lampan kommer skräcken till mig.
Jag ligger ensam i mörkret och tystnaden, hör mina egna andetag, vet att det växer inuti mig. Och om det tänker döda mig så kan jag inte göra ett endaste dugg åt det.
Vanmakt!!! Frustration!!! Primitiv Rädsla!!!
Jag vet inte namnet på min fiende, jag har inga vapen att slåss med, jag kan inte se honom….vet bara att han finns där i min närhet och flåsar mig i nacken.
Jag försöker gömma mig.
Jag kan inte längre se mig i spegeln, kan inte möta min blick eller se min kropp.
Jag känner inte igen blicken på henne jag möter i spegeln, vet inte vem hon är med den där jagade blicken. Och kroppen är äcklig, det växer i den, hela tiden växer det något som inte hör hemma där.
