Operationsdagen
Trots tabletten att sova på så var sömnen orolig men äntligen kom morgonen.
Fortfarande ingen frukost eller dryck, bara de sedvanliga morgonrutinerna, blodtryck, puls och temp och vikt.
Jag måste duscha igen och tvätta om hår och kropp med den bakteriedödande tvålen. Blir torr och fnasig som en gammal tidning som legat i solen. Jag blir stucken och får en infart.
Jag vet att det är min tur att opereras nu på morgonen, de har sagt att närsomhelst så ringer de och då rullas jag ner.
Jag är rädd, vet att snart så ska jag sövas ner och tumören ska tas ut ur min kropp. De ska skära med kniv i min kropp, in nära lungan. Jag är rädd trots att jag inget hellre vill än att det där äckliga som växer i min kropp ska avlägsnas, jag är rädd för att jag aldrig mer ska vakna, jag är rädd för att dö där på operationsbordet och att de får meddela mina anhöriga att.....- Tyvärr, vi gjorde allt vi kunde.
Åter tar döden så stor plats i mina tankar. Tänk om något går fel, det finns ju faktiskt de som dör under rutinoperationer. Och detta är ingen rutinoperation, de vet ju inte vad det är som de ska ta bort, de känner inte till varför det växer i mig.
Så kommer en sköterska in och säger att det är dags, de frågar om jag vill ha lite mer lugnande, lite morfin i blodet för att inte vara så orolig. Folk brukar vilja ha det säger hon och jag säger ok. När hon sprutat in det talar hon om att jag kan börja må lite illa, men det är ingen fara.
Några minuter går och illamåendet sköljer över mig, sängen är på rullning och jag säger att jag måste spy.
En påse läggs bredvid mig och det var i sista stund. Jag kräks å kräks å kräks. Ändå finns inget att kräkas upp.
Sängen rullar och jag mår så jäkla illa och hela tiden kräks jag om och om igen. Systrarna ojjar sig, tycker synd om mig och säger - Stackars dig att du blev så här sjuk.
Inne på operationen ska jag få ryggbedövning innan narkosen för att bedövningen ska hålla smärtan borta när jag vaknar.
De säger att de ska skynda sig att sticka och söva mig så jag slipper att må illa mer och kräkas. Jag bara nickar och kräks mer och kissar ner mig.
Jag får instruktioner om hur jag ska ligga och de fäller ihop min kropp som en fällkniv där jag ligger på sidan. En pressar fram benen och en annan överkroppen så att doktorn kan sticka mellan ryggkotorna och sätta in slangen till ryggbedövningen. Samtidigt så kräks jag och kissar på mig igen.
Rullas in i operationsrummet, stora lampor i taket och nu är det nära, men jag är så borta, mår så illa och känner att jag bara vill dö bort från allt, inget spelar någon roll längre. Vet bara inom mig att jag aldrig mer godkänner att någon ger mig morfin.
Jag baxas över på den smala britsen och sängen rullas ut och ett ansikte kommer nära mitt. - Nu ska du få sova säger hon. Sen vet jag inget mer.
När jag vaknar så är det tyst omkring mig, ögonen fladdrar upp och allt är ett töcken. Genast kommer det ett par sköterskor till min säng, de börjar läsa på maskinerna, lyfta på något som står på golvet bredvid min säng.
- Hon blöder lite för mycket, hör jag en av dem säga. Då slår det mig att jag glömt, inte haft en tanke på att tala om att i min släkt finns von Willebrands sjukdom, en form av blödarsjuka som gör att blodet inte vill sluta blöda, särskilt vid operationer.
Men jag kan inte säga nåt, inte prata, jag är så långt borta och jag är såååå trött. Och jag mår fortfarande illa.
De stökar vid min säng och så lyfts jag upp, en platta skjuts in bakom min rygg, en apparat från taket dras ner och så surrar det till, jag förstår att de gjorde en snabbröntgen av min rygg, där vid sängen.
- Det ser bra ut, men hon har blödit lite för mycket.....och så förvinner jag bort igen.
Nästa gång jag vaknar är jag piggare och de kommer och pratar med mig, de pratar inte om blodet utan frågar hur jag mår.
- Jag mår illa säger jag och de ger mig genast lite medicin mot det. Men det hjälper inte, jag vill inte längre kräkas men mår bara så illa hela tiden.
Jag vet inte hur länge jag ligger där på uppvaket men får till slut komma till mitt rum på avdelningen igen, sängen rullas in och jag ser att jag fått en rumskamrat. Det ligger en gammal dam i sängen på platsen bredvid min.
Jag somnar igen och det sista jag hör är damen, hon pratar om sitt grishjärta..........
Fortfarande ingen frukost eller dryck, bara de sedvanliga morgonrutinerna, blodtryck, puls och temp och vikt.
Jag måste duscha igen och tvätta om hår och kropp med den bakteriedödande tvålen. Blir torr och fnasig som en gammal tidning som legat i solen. Jag blir stucken och får en infart.
Jag vet att det är min tur att opereras nu på morgonen, de har sagt att närsomhelst så ringer de och då rullas jag ner.
Jag är rädd, vet att snart så ska jag sövas ner och tumören ska tas ut ur min kropp. De ska skära med kniv i min kropp, in nära lungan. Jag är rädd trots att jag inget hellre vill än att det där äckliga som växer i min kropp ska avlägsnas, jag är rädd för att jag aldrig mer ska vakna, jag är rädd för att dö där på operationsbordet och att de får meddela mina anhöriga att.....- Tyvärr, vi gjorde allt vi kunde.
Åter tar döden så stor plats i mina tankar. Tänk om något går fel, det finns ju faktiskt de som dör under rutinoperationer. Och detta är ingen rutinoperation, de vet ju inte vad det är som de ska ta bort, de känner inte till varför det växer i mig.
Så kommer en sköterska in och säger att det är dags, de frågar om jag vill ha lite mer lugnande, lite morfin i blodet för att inte vara så orolig. Folk brukar vilja ha det säger hon och jag säger ok. När hon sprutat in det talar hon om att jag kan börja må lite illa, men det är ingen fara.
Några minuter går och illamåendet sköljer över mig, sängen är på rullning och jag säger att jag måste spy.
En påse läggs bredvid mig och det var i sista stund. Jag kräks å kräks å kräks. Ändå finns inget att kräkas upp.
Sängen rullar och jag mår så jäkla illa och hela tiden kräks jag om och om igen. Systrarna ojjar sig, tycker synd om mig och säger - Stackars dig att du blev så här sjuk.
Inne på operationen ska jag få ryggbedövning innan narkosen för att bedövningen ska hålla smärtan borta när jag vaknar.
De säger att de ska skynda sig att sticka och söva mig så jag slipper att må illa mer och kräkas. Jag bara nickar och kräks mer och kissar ner mig.
Jag får instruktioner om hur jag ska ligga och de fäller ihop min kropp som en fällkniv där jag ligger på sidan. En pressar fram benen och en annan överkroppen så att doktorn kan sticka mellan ryggkotorna och sätta in slangen till ryggbedövningen. Samtidigt så kräks jag och kissar på mig igen.
Rullas in i operationsrummet, stora lampor i taket och nu är det nära, men jag är så borta, mår så illa och känner att jag bara vill dö bort från allt, inget spelar någon roll längre. Vet bara inom mig att jag aldrig mer godkänner att någon ger mig morfin.
Jag baxas över på den smala britsen och sängen rullas ut och ett ansikte kommer nära mitt. - Nu ska du få sova säger hon. Sen vet jag inget mer.
När jag vaknar så är det tyst omkring mig, ögonen fladdrar upp och allt är ett töcken. Genast kommer det ett par sköterskor till min säng, de börjar läsa på maskinerna, lyfta på något som står på golvet bredvid min säng.
- Hon blöder lite för mycket, hör jag en av dem säga. Då slår det mig att jag glömt, inte haft en tanke på att tala om att i min släkt finns von Willebrands sjukdom, en form av blödarsjuka som gör att blodet inte vill sluta blöda, särskilt vid operationer.
Men jag kan inte säga nåt, inte prata, jag är så långt borta och jag är såååå trött. Och jag mår fortfarande illa.
De stökar vid min säng och så lyfts jag upp, en platta skjuts in bakom min rygg, en apparat från taket dras ner och så surrar det till, jag förstår att de gjorde en snabbröntgen av min rygg, där vid sängen.
- Det ser bra ut, men hon har blödit lite för mycket.....och så förvinner jag bort igen.
Nästa gång jag vaknar är jag piggare och de kommer och pratar med mig, de pratar inte om blodet utan frågar hur jag mår.
- Jag mår illa säger jag och de ger mig genast lite medicin mot det. Men det hjälper inte, jag vill inte längre kräkas men mår bara så illa hela tiden.
Jag vet inte hur länge jag ligger där på uppvaket men får till slut komma till mitt rum på avdelningen igen, sängen rullas in och jag ser att jag fått en rumskamrat. Det ligger en gammal dam i sängen på platsen bredvid min.
Jag somnar igen och det sista jag hör är damen, hon pratar om sitt grishjärta..........
