Vem vågar på riktigt att försöka förstå och känna det jag känner!
Hur många har egentligen tid att verkligen försöka förstå mig?
Hur många har egentligen modet att sätta sig in i min situation…sätta sig in i hur det känns att ligga vaken ensam när lampan har släckts och världen har tystnat…och bara höra sina egna hjärtslag och veta att för varje tungt andetag så pressas tumören ihop inuti lungsäcken.
För varje tungt andetag där tumören ligger omsluten av litervis med vätska så vet man att det växer något inuti ens kropp – något som inte ska vara där – något som kan döda.
Barnen sover i sina sängar – jag vet att de är rädda, men de sover ovetandes om min skräck.
Alla sover ovetandes om min rädsla och min ensamhet.
När det är dag och ljust så spelar jag min roll, den vanliga jag, mamman som lugnar barnen när rädslan jagar i deras ögon.
Mamman som tröstar och försöker att inte visa minsta spår av min egen panik och fasa.
Jag svarar på omgivningens frågor, de som vågar fråga, de som fortfarande hör av sig….
Jag säger att jag gör som de uppmuntrar mig; kämpar – Kämpa på! Du är stark Annika!
Men vad är styrka, vad är det egentligen? Är det att inte gråta i kudden? Är det att tappert le och visa tummen upp? Är det att fortsätta måla på ett fräscht ansikte när jag ska gå ut, fixa håret och välja kläder?
Är det styrka?
Eller kan jag vara stark även om jag gråter förtvivlat, även om jag inte orkar duscha på tre dagar för att jag inte behöver gå utanför dörren, även om jag bara sitter och stirrar framför mig, glömmer bort att äta och funderar på om jag orkar vara kvar här på jorden – levande.
Stark eller Svag…vilket är jag egentligen?
Behöver jag vara antingen det ena eller det andra, är det ett mått på hur bra jag hanterar min situation…är det bättre att vara stark? Är jag en bättre människa då eller om jag är svag – är jag dålig då?
Det finns ett visst mått av sjukdom, sorg och smärta som många människor klarar av att ta till sig. Det är lite som – hit men inte längre!
Man klarar av att lyssna, att säga
- Ja jag förstår att det är jobbigt, men du är stark och det kommer att gå bra!
Men som sagt, vad är det man klarar av att sätta sig in i och förstå och hur vet man att det kommer att gå bra.
Ingen vet utgången och ingen vågar ens tänka tanken att det kanske går åt helvete, att det värsta händer, att jag dör.
För om man tänker på det så kanske det händer, verkar många tro att så är fallet.
Ingen vågar gråta med mig i min rädsla och förtvivlan, ingen vågar visa sin egen rädsla för mig. Det är det som gör mig så ensam…ingen är där med mig – i det förbannade väntrummet, vaccumet som jag befinner mig i. Ingen vågar och jag vet inte varför…
Det är ju nu som jag behöver som mest. Det är ju nu som jag verkligen har tappat fotfästet och behöver stöd från alla håll.
Det är ju nu som jag behöver verklighet för allt är så overkligt.
Det är overkligt att på nån minut få veta att jag har en apelsinstor tumör växandes inuti min kropp och jag måste börja vänta på läkartid, prover, mer röntgen för att få veta om den skall döda mig.
Overkligt…ofattbart och bedövande. Ena minuten frisk och nästa minut dödssjuk.
