Hjärnan
Ted Gärdestad spelar för mig även denna morgon, solljuset ute är bländande och det är riktigt varmt trots den tidiga timmen.
Jag åkte med M till jobbet idag för jag skulle ta bilen för att kunna köra Kajsa till sin farmor senare idag. Fanns ingen tveka - det ÄR sommar nu!
Den tid på året som jag längtar till mer och mer ju äldre jag blir - undrar varför egentligen. För tidigare har det inte varit så, jag har älskat alla årstider, vilket jag ju fortfarande gör men det verkar som om sommarens ljus å värme (i den utsträckning jag nu tål värme) blir viktigare ju äldre man blir.
Jag är ju annars en höstmänniska, älskar den klara luften, de mörka kvällarna och regn & blåst piskandes mot fönstret. Men nu är det alltså sommaren som får mig att känna något speciellt.
Ungefär som en förälskelse, jag känner mig lustfylld, pirrig i kroppen, dofter, det gröna sköna och alla vackra blommor får mig att tappa andan av hänfördhet....jag är förälskad! men det kan ju även ha smittat av sig av min förälskelse och kärlek till Magnus. För han får mig ju oxå att känna just så som jag beskrivit - varje dag :-)
Idag är jag trött, egentligen helt slut eftersom gårdagen blev lite för mycket. Jag kan banna mig själv i evigheter men vad hjälper det - jag hatar ibland att lyssna på min kropp, bara göra det jag orkar å knappt det, jag hatar att inte kunna "köra på" med det jag håller på med, veta att jag orkar å har resurser.
Det är ju allmänt vedertaget att man ska kämpa, man ska bita ihop även när man känner sig trött, man ska inte gnälla och man ska inte ge upp...utan istället pressa sig så att man känner att har arbetsmoral och inte visa svaghet.
Igår diskade jag, bäddade sängarna, plockade undan på rumsbordet, sydde in en kjol åt Kajsa och la upp en annan kjol.
Jag skurade av porslinet i badrum å toalett, dammtorkade därinne.
När M kom hem så åkte vi till Ikea, för att köpa en ny badrumsmatta - vi tog ett varv där och passade på att äta.
Väl hemma så fortsatte vi med badrummet, M flyttade tvättmaskin så att jag kunde krypa ner bakom å skura, fortsatte knäskura badrummet å sen toagolvet.
Hur många timmar effektiv tid var detta egentligen? ca 4,5 timmar!!!!! och det är ungefär två timmar mer än vad jag brukar orka vara aktiv/igång fysiskt. För det är vad jag har lärt mig att jag orkar, två till två å en halv timme om dagen är jag som vilken annan människa som helst.
Och det är de timmarna som de flesta ser av mig, jag är pigg, glad, orkar skoja, vara igång å göra vanliga saker som städa, handla, umgås.....om jag ska orka mer så måste jag på nåt sätt försöka bunkra energi och ork.
Än så länge vet jag inget effektivt sätt att göra det på för det finns ingen särskild stans att spara det på.
Bara vila så mycket som möjligt innan och planera in vila dagen efter så att återhämtningen blir så kort som möjligt....för OM jag inte får vilan efteråt så urholkas jag sakta men säkert i både kropp å själ och blir snart till ett vrak, en massa av smärta som inte tål varken ljus, ljud, beröring, att någon talar till mig.....och det kan gå fort, ett par timmar till nån dag.
Igår blev det för mycket - jag började ramla för benen slutade bära mig, min kropp värkte och så kom nervsmärtan som på beställning.
Det är förjävligt att ligga i sin säng och ha så ont att kroppen börjar rycka i spasmer, som att någon skickar elstötar igenom den med jämna mellanrum.
Att inte tåla att Magnus ens lägger sin han på min arm utanpå täcket, att inte tåla att han kommer åt mitt hår för den lilla lilla rörelsen som fortplantar sig genom håret ner till hårbotten får mig att rycka kraftigt och kvida av smärta. Att inte tåla att han försöker ge mig en godnattpuss utan att jag i mitt inre önskar honom långt bort ifrån mig. Där i den stunden finns bara smärtan och jag - inget annat - den äger mig fullständigt.
En smärta som jag aldrig tidigare känt, rasar inom mig när jag får så här ont. Den är inte fysisk och inte psykisk (som ångest) den går inte att ta på, inte ta en tablett mot. Den bara är där inne i mina armar och ben och rusar fram och åter som elektricitet. Sprakar och gör mig illa.....
Allt detta för att jag ville göra färdigt, jag ville orka, jag ville göra fint och jag ville bara VARA SOM VANLIGT!!!!
Dessa stunder får mig att gråta, jag blir så ledsen för en stund, det går över och jag vet att det inte lönar sig att gråta....det lönar sig bara att inte bita ihop och kämpa, det lönar sig bara att inte försöka vara som förr, att inte försöka göra det lilla sista. Det lönar sig bara att jag lyssnar på min kropp och gör det jag ska i två å en halv timme om dagen, sen vilar jag........det är det enda som lönar sig, det enda som besparar mig smärta, besparar mig mitt eget lilla privata helvete dit ingen når in och kan ta mig ifrån.
Jag har sovit bra inatt, gårdagen är som en mardröm som dröjer sig kvar lite grann - nu skiner solen och jag har inte ont som igår. Bara en stor utmattning i kroppen, en värkande tomhet och jag vet att idag finns inte utrymme till annat än vila, ingen vilja i världen får råda, ingen önskan om att mitt liv ska vara som vanligt....bara vila.
Och nu ska min vilodag börja, jag ska fylla på med positiva tankar som återigen fyller mig med glädje och jag ska påminna mig om hur bra jag har det, jag ska påminna mig om hur mycket jag orkar och kan göra och att jag har mitt liv och förstånd kvar...det är det värdefullaste.
Att bli sjuk i hjärnan är förödande för du har ingenting att sätta emot när hjärnan styr, när signaler inte fungerar, när signaler inte når fram dit de ska för att det är kortslutning längs nerverna. Det är i hjärnan allt sker och kommer ifrån.....så vara rädd om era huvuden. Det är det värdefullaste NI har och det är där som er personlighet sitter.
En bra och glad dag önskar jag Er alla!
Jag åkte med M till jobbet idag för jag skulle ta bilen för att kunna köra Kajsa till sin farmor senare idag. Fanns ingen tveka - det ÄR sommar nu!
Den tid på året som jag längtar till mer och mer ju äldre jag blir - undrar varför egentligen. För tidigare har det inte varit så, jag har älskat alla årstider, vilket jag ju fortfarande gör men det verkar som om sommarens ljus å värme (i den utsträckning jag nu tål värme) blir viktigare ju äldre man blir.
Jag är ju annars en höstmänniska, älskar den klara luften, de mörka kvällarna och regn & blåst piskandes mot fönstret. Men nu är det alltså sommaren som får mig att känna något speciellt.
Ungefär som en förälskelse, jag känner mig lustfylld, pirrig i kroppen, dofter, det gröna sköna och alla vackra blommor får mig att tappa andan av hänfördhet....jag är förälskad! men det kan ju även ha smittat av sig av min förälskelse och kärlek till Magnus. För han får mig ju oxå att känna just så som jag beskrivit - varje dag :-)
Idag är jag trött, egentligen helt slut eftersom gårdagen blev lite för mycket. Jag kan banna mig själv i evigheter men vad hjälper det - jag hatar ibland att lyssna på min kropp, bara göra det jag orkar å knappt det, jag hatar att inte kunna "köra på" med det jag håller på med, veta att jag orkar å har resurser.
Det är ju allmänt vedertaget att man ska kämpa, man ska bita ihop även när man känner sig trött, man ska inte gnälla och man ska inte ge upp...utan istället pressa sig så att man känner att har arbetsmoral och inte visa svaghet.
Igår diskade jag, bäddade sängarna, plockade undan på rumsbordet, sydde in en kjol åt Kajsa och la upp en annan kjol.
Jag skurade av porslinet i badrum å toalett, dammtorkade därinne.
När M kom hem så åkte vi till Ikea, för att köpa en ny badrumsmatta - vi tog ett varv där och passade på att äta.
Väl hemma så fortsatte vi med badrummet, M flyttade tvättmaskin så att jag kunde krypa ner bakom å skura, fortsatte knäskura badrummet å sen toagolvet.
Hur många timmar effektiv tid var detta egentligen? ca 4,5 timmar!!!!! och det är ungefär två timmar mer än vad jag brukar orka vara aktiv/igång fysiskt. För det är vad jag har lärt mig att jag orkar, två till två å en halv timme om dagen är jag som vilken annan människa som helst.
Och det är de timmarna som de flesta ser av mig, jag är pigg, glad, orkar skoja, vara igång å göra vanliga saker som städa, handla, umgås.....om jag ska orka mer så måste jag på nåt sätt försöka bunkra energi och ork.
Än så länge vet jag inget effektivt sätt att göra det på för det finns ingen särskild stans att spara det på.
Bara vila så mycket som möjligt innan och planera in vila dagen efter så att återhämtningen blir så kort som möjligt....för OM jag inte får vilan efteråt så urholkas jag sakta men säkert i både kropp å själ och blir snart till ett vrak, en massa av smärta som inte tål varken ljus, ljud, beröring, att någon talar till mig.....och det kan gå fort, ett par timmar till nån dag.
Igår blev det för mycket - jag började ramla för benen slutade bära mig, min kropp värkte och så kom nervsmärtan som på beställning.
Det är förjävligt att ligga i sin säng och ha så ont att kroppen börjar rycka i spasmer, som att någon skickar elstötar igenom den med jämna mellanrum.
Att inte tåla att Magnus ens lägger sin han på min arm utanpå täcket, att inte tåla att han kommer åt mitt hår för den lilla lilla rörelsen som fortplantar sig genom håret ner till hårbotten får mig att rycka kraftigt och kvida av smärta. Att inte tåla att han försöker ge mig en godnattpuss utan att jag i mitt inre önskar honom långt bort ifrån mig. Där i den stunden finns bara smärtan och jag - inget annat - den äger mig fullständigt.
En smärta som jag aldrig tidigare känt, rasar inom mig när jag får så här ont. Den är inte fysisk och inte psykisk (som ångest) den går inte att ta på, inte ta en tablett mot. Den bara är där inne i mina armar och ben och rusar fram och åter som elektricitet. Sprakar och gör mig illa.....
Allt detta för att jag ville göra färdigt, jag ville orka, jag ville göra fint och jag ville bara VARA SOM VANLIGT!!!!
Dessa stunder får mig att gråta, jag blir så ledsen för en stund, det går över och jag vet att det inte lönar sig att gråta....det lönar sig bara att inte bita ihop och kämpa, det lönar sig bara att inte försöka vara som förr, att inte försöka göra det lilla sista. Det lönar sig bara att jag lyssnar på min kropp och gör det jag ska i två å en halv timme om dagen, sen vilar jag........det är det enda som lönar sig, det enda som besparar mig smärta, besparar mig mitt eget lilla privata helvete dit ingen når in och kan ta mig ifrån.
Jag har sovit bra inatt, gårdagen är som en mardröm som dröjer sig kvar lite grann - nu skiner solen och jag har inte ont som igår. Bara en stor utmattning i kroppen, en värkande tomhet och jag vet att idag finns inte utrymme till annat än vila, ingen vilja i världen får råda, ingen önskan om att mitt liv ska vara som vanligt....bara vila.
Och nu ska min vilodag börja, jag ska fylla på med positiva tankar som återigen fyller mig med glädje och jag ska påminna mig om hur bra jag har det, jag ska påminna mig om hur mycket jag orkar och kan göra och att jag har mitt liv och förstånd kvar...det är det värdefullaste.
Att bli sjuk i hjärnan är förödande för du har ingenting att sätta emot när hjärnan styr, när signaler inte fungerar, när signaler inte når fram dit de ska för att det är kortslutning längs nerverna. Det är i hjärnan allt sker och kommer ifrån.....så vara rädd om era huvuden. Det är det värdefullaste NI har och det är där som er personlighet sitter.
En bra och glad dag önskar jag Er alla!
