i huvudet på en finnpajsar jänta

Efter en effektiv morgon med lite pappersgöra så har en tallrik fil och flingor nu slunkit ner. Och jag avskyr när flicgorna blir sådär uppblötta av filen, mjuka och degiga.
Och det händer ju så fort! Gick bara på toaletten och vips så var det "gröt" på tallriken.

Hade en ansträngande dag igår. Tog Kajsa till sjukhuset för ultraljud och injektionsbehandling av sin "bula". Hon opererades ju i dec och man tog bort massor men nu fick det som fanns under hennes tunga och bakom hakan, mer plats och har av tyngdlagen åkt nedåt. Så istället för en bula på sidan så har hon nu en under hakan istället.

Vilket hon givetvis är mycket ledsen över eftersom operationen kostade henne så mycket och hon ville att det skulle bli bra.
Vi träffade en läkare som vi inte haft tidigare men hon var helt fantastisk och vann Kajsas hjärta direkt. Och som grädde på moset så kom även hennes andra favoritdoktor in (han som operereade) och hjälpte till vid injektionsbehandlingen.

Kajsa hade förberett sig på att stickas en gång och vi hade haft emlaplåster på stället. Men man hittade ännu en till cysta som de ville injecera, närmare halsen, och där hade vi inte emlat.

Men hon är så duktig min flicka att trots att hon låg och fullkomligen vibrerade på britsen och nästan tryckte sönder min hand, så sa hon att de fick ta den andra med.

Via ultraljud så lokaliserar man var cystorna är, sen går man in med nål och försöker suga ut vätska från dem och sen fyller man på med ett "gift" som skapar en inflammation. Detta preparat ansökte Kajsas läkare dispens om hos socialstyrelsen för att få börja använda på henne. Man stod här i Sverige i startgroparna att börja behandla med detta medel som kommer från Japan. Så Kajsa är väl känd bland Japanerna, ja en liten liten del i alla fall  ;-)  Hon har varit "uppe" på deras konferenser.

Inflammationen i sig gör att hon svullnar upp 2-3 ggr mer än vanligt. Hon får feber och fruktansvärt ont. Minsta rörelse i ansiktet orsakar smärta och att prata, äta, svälja blir mycket svårt för henne.
När hon var liten fick man söva henne för obehagets skull. Barn fixar inte detta och vara vakna.

Nu fick de trots bra ultraljudsbild kämpa ett tag med att få nålen på plats för så mycket sammanväxtningar gjorde det svårt för nålen att komma in. Tre stick innan första dosen kunde komma på plats. Sen gick det lättare vid halsen.
Hela tiden stod jag vid hennes sida, klappade och höll hennes hand och jag är tacksam över att jag inte är sprutkänslig eller inte klarar att mitt barn har ont.

Självklart är det jobbigt att se henne ha ont men jag vet ju varför och att det är nödvändigt och att jag endast är till hjälp för henne om jag är lugn och trygg. Då först kan hon känna trygghet och bli lugn.
En hispig förälder kan lika gärna stanna hemma.

Nu var det tur att jag var där också för bägge läkarna behövde lite assistans :-) de måste hålla sina händer stilla för att inte skada henne med nålen så jag fick hälla koksalt där det behövdes, trycka på knappar på ultraljudsmaskinen.

Kajsa sa när allt var färdigt och vi var på väg därifrån att hon var stolt över sig själv, som klarat detta.

Och jag brister själv ut i gråt när jag täker på hur duktig och tapper hon är. Hon besitter ett mod utöver många vuxna. Ja för hon vågar möta det hon är absolut mest rädd för i sitt liv.....sjukhus, nålar och rädslan att svimma...hon möter det, hon stannar kvar i rädslan och hon kommer ur den med erfarenheten att vågar man möta rädsla så försvinner den.

Hon lär sin kropp att inte reagera instinktivt trots de trauman hon mött i livet. Hon tar kontroll och lär sin kropp och sitt psyke att inte vara rädd. Och hon känner sån stolthet när hon förstår att hon lyckats, när hon känner att hon vunnit över rädslan.

Och det är enda vägen att gå, igenom rädslan, oavsett vad det gäller. Om man nu inte trivs med att vara rädd vill säga.

Jag uppmuntrar henne, talar om hur duktig hon är och hur hon kan lära sin kropp att inte vara rädd.
Jag visar på hur orolig och nervös hon alltid har varit inför läkarbesök och vilken skillnad det är nu mot tidigare. Hon besitter ett mycket större lugn och har insikt. Hon är medveten och kan hantera rädslan.

Det är stort!

Klart jag kan tala mig varm över henne och höja henne till skyarna eftersom hon är mitt barn. Och jag har varit med hela vägen från början till nu, Sett när hon svimmat, dissocierat, klättrat på väggarna av hyperaktivitet för att hon är livrädd och adrenalinpåslaget är stort. Jag har varit där och tröstat och förklarat när jag sett hennes ångest. Ja hon är mitt barn och jag är mäkta stolt och imponerad över att hon litar på mig när jag visar och lär, säger att hon kan bli fri från rädslan. Jag är stolt över att hon inte ger upp, ger efter för rädslan utan istället kämpar.

Gårdagen tar givetvis även på mina krafter. Jag vet ju hur svårt det är för henne och jag uppbringar allt vad jag kan iform av stabilitet och trygghet. Hon behöver ju mig att luta sig emot.

Sen tillkommer allt det fysiska iform av att åka til sjukhuset, alla människor, att vara igång....bara det tar ju massor av kraft och energi.
Så gårdagkvällen var riktigt tröttsam och huvudvärken kom som väntat.

Jag har sovit gott i natt och orkade ta tag i lite måsten. Doktorn från igår ringde och frågade hur det var med Kajsa. Hon vill gärna veta att det fungerar som det ska och att hon inte har allvarliga problem med att svälja eller andas.

Det är soligt och fint här i Vällingby idag och jag ska ge mig ut och inhandla några frimärken och posta brev.

På återhörande!