i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag undrar så vart det barkar hän med mänskligheten. Med den moderna människan.

Kommer vi att bli mer och mer benägna att vilja bli omhändertagna och slippa ta ansvar för våra liv? Eller kommer vi förstå att vi inte kan förvänta oss att någon anna löser våra problem och kan ställas till svars för att vi inte mår bra?
Eller handlar detta egentligen om Svensken? Är det annorlunda i andra kulturer och andra länder?

Jag funderar ofta på detta fenomen att vi så ogärna själva tar ansvar. Och jag funderar även på vår förmåga att klara kriser och trauman.

Vi lever inte längre i en tid då överlevnad hängde på en skör tråd. Vi har det förjäkla bra fraktiskt. Vår överlevnad hänger inte heller på om skörden regnar eller torkar bort. Vi behöver inte föda djur för att sedan slakta dem.
Vi är inte jagade. Vi behöver inte slåss för maten. Vi förlorar inte halva vår barnaskara i för tidig död- Vi dör inte själva i olika farsoter och det finns mediciner till de flera åkommorna och vi botas och kan leva långa liv.

Kort och gott så har vi det bra. Bättre än människan kanske någonsin har haft det. Och ändå klagar vi kanske värre än någonsin. Vi klagar över livspusslet, över att tiden inte räcker, över att barnen har aktiviteter. Vi klagar över arbetsuppgifter och värk i axlar och då får vi ergonomiskt utformade arbetsplatser. Vi går in i den berömda väggen, blir sjukskrivna och får pengar så att vi ändå kan klara oss ekonomiskt.

Vi har det så förbannat bra i vår moderna tid med jobbfria helger och fem till sex veckors semester. Och ändå är tidningarna fulla med tips om hur du ska klara av semesterstressen eller slippa en julkollapps.
Vi kan alltså inte ens vara lediga utan att må dåligt.

Vi mår ju alltid dåligt!!! Och vi kan inte handskas med svåra saker som att någon dör. Vi klarar inte att mista. Ingen får dö i dagens samhälle.

Och om någon nu dör så kommer det som en fullständig överraskning att man kan och kommer att dö ifrån det här livet.

Vi är på något vis så fjärran ett egenansvar. Så långt ifrån livets realiteter. Med livet så kommer även sjukdom och död. Livet innebär att ibland ställas inför svåra prövningar.

Och då innebär inte en svår prövning att till fots flytta hela sin familj 100 mil för att betet har tagit slut. En svår prövning kan vara att pendeltågen stängs av i några månader pga reparationer på räls och stationer.

Den moderna människan ställs sällan inför existentiella prövningar. Vi behöver sällan se hur hela vår familj blir utplånade. Även om det fortfarande sker dagligen i krigsdrabbade länder. Vi har möjlighet att påverka hur vårt land ska styras.
Vi blir upplysta. Vi använder mer pengar än någonsin och ve traktar efter fler saker som vi anser ska hjälpa oss att klara livet. Vi behöver appar, färdigkomponerade matkassar och tidningar som talar om för oss hur vi ska klara av att sitta i en solstol på semestern utan att få hjärtinfarkt.

Vi förlitar oss helt och hållet på att all information som når oss, är rätt information och det som gäller NU. Vi har väldigt svårt att lita till vår magkänsla, våra egna behov och lyssna inåt.
Vi klarar knappt av att göra egna val och sedan stå för dem.

Istället beklagar vi oss utifrån den plats vi sitter på och tycker väldigt synd om oss själva för att livet inte blev som vi en gång drömde om.

Vi är inte längre rustade för att klara motgångar, överleva kriser eller ta en motgång.

Jag menar inte att man inte ska få sörja när man mister någon till döden. Eller att ett avsked från jobbet inte får innebära en kris för kanske hela familjen. För självklart är det tufft att drabbas av förluster och motgångar. Det är fruktansvärt att drabbas av sjukdom och vara nära döden. Och självklart ska det få finnas och man ska kunna få stöd och hjälp.

Men hur ofta anser sig människan bli knäckt och aldrig mer kunna resa sig efter en motgång eller förlust? Hur ofta händer det inte att man aldrig mer återvänder till livet.

Varför?  Ja det är just det jag funderar på. Varför klarar vi inte livet om det är annat än en dans på rosor?

De flesta upplever säker att det är tråkigt att gå i skolan. Man vet från början att man är tvingad till det eftersom vi har skolplikt. Men efter det så är man själv fri att välja vilka vägar man vill gå i livet. En nybakad student är kanske sällan helt klar och mogen att fatta livsviktiga beslut. Men de flesta vet vad de vill göra de närmaste åren.

Och vi börjar gå på livets vägar och snart så lämnar vi föräldrahemmet.

När det sen börjar, detta tänkande att någon annan ska ordna saker för en. Eller när klagandet över att det är så jobbigt att vara förälder, är det enda som ekar i etern.

Jag förstår inte. Men å andra sidan är jag kanske såpass gammal nu att jag tillhör den äldre generationen.

Människan är skapad till liv. Skapad att resa sig efter fall och överlevnadsinstinkten är stark. Människan är skapt att vara kreativ och läka sig själv.

Jag tror på den självläkande människan. Den som lyssnar inåt, litar på sin intuition och förstår att var sak har sin tid i livet.

Men det är jag det...uppenbart är att många andra tycker annorlunda.

Snart kommer våren och då börjar de dyka upp. Tipsen på hur du ska klara din vårdeppression och kunna titta på en vitsippa utan att få ångest.