i huvudet på en finnpajsar jänta

Idag har ett hjärta på jorden slutat slå. Ett hjärta bland många tusen, ja antagligen miljoner hjärtan, som har upphört att slå.
Ett hjärta i mängden. Men ändå ett levande väsen som har älskat och som är älskat.
Ett hjärta som har hållit min lillasyster Johannas hjärta så trofast och lojalt som inget mänskligt hjärta gör.
Det finns de som rycker på axlarna och inte förstår vidden av det. Det är dom som aldrig har älskat en hund.



Tyson lever inte längre.

Det gör ont att mista den man älskar. Kanske ännu ondare när man själv måste hålla i kopplet på väg till veterinären.
Att skaffa sig ett djur är ett stort beslut som noga tänks igenom. Att tvingas fatta ett beslut som ändar det djurets liv, är ett ännu större och svårare beslut.

Vi människor fattar beslut varje dag. Vi gör det efter de förutsättningar som råder just nu. Vi kan inte se hur morgondagen påverkas av de besluten.

Vi kan inte se vad morgondagen kommer att bära med sig och hur den får omständigheterna att plötsligt ändras.

Min syster hämtade hem Tyson en dag för fyra år sen. Han blev hennes allt. Och då menar jag verkligen allt.

För vissa människor blir en hund mer än bara en hund. Kärleken man upplever, få och ger, är för en del människor mer betydelsefull än för andra.

För Johanna var det så. Under de svåra åren då hon blev hotad och förföljd och levde under en ständig skräck att vi, hennes familj, skulle dödas därför att mannen som förföljde henne hjärntvättade henne så att hon inte kunde tro annat.
Under de åren var Tyson hennes trygghet. Tack vare honom vågade hon gå ut ensam. Det var han som var ljuset i hennes liv när allt annat var mörkt.

Men saker förändras. Livet pågår hela tiden och förutsättningar blir andra än dem man levt med.

Johanna fick sin son David. Ännu en kärlek. Hon har kämpat ensam för att kunna ge både sitt barn och sin hund det de bägge behöver.
Hennes tid och engagemang. Men det är svårt när man är själv.

Samtidigt har hon byggt upp sitt liv efter åren av förföljelse. Hon har kämpat med att återfå sin självkänsla och bli fri från rädsla.

Tyson är en stor hund. Jag skriver är för det känns svårt att redan nu prata om honom i dåtid. Som att har var.....
Med en stor hund följer medföljer att man måste lägga många timmar på motion, stimulans och aktivitet.
Att hinna med det samtidigt som man är ensamförälder är närapå omöjligt.

Samtidigt har Tyson haft otur med att vara sjuk mycket. Svampinfektioner, allergi som måste utredas. Problem med tassarna och förra sommaren fick han en svår fästingburen sjukdom, som nästan dödade honom.

Har man barn och hund blir det naturligt att det är djuret som får komma i andra hand. Tyson har givetvis fått kärlek och omvårdnad och Johanna har kämpat med att bota hans sjukdomar.

Ovanpå allt så blev David svårt sjuk i krupp och astma. Eftersom han inte ens är två år så är det svårt att säga hur mycket Tysons närvaro har bidragit. Men den är givetvis inte gynnsam.

Tillslut så fanns ingen annan råd än att fatta ett beslut.

Och beslutet blev att Tyson skulle skulle få somna in. Att hitta en ägare som är villig att lägga ner all den tid, energi och pengar för veterinärkostnader som han hade behövt, hade inte varit lätt.
Att bara lämna honom till första bästa var inget alternativ.
Tyson mådde heller inte bra. Han hade mycket mycket svår separationsångest när Johanna lämnade honom hos dagmatten. Han klarar inte av att vara ensam hemma ens 30 minuter utan att stressa sig själv till panik.
Och han följer henne från rum till rum.
Hon är hans allt.

Och det var i hennes famn han nu ikväll andades sina sista andetag.

Hundhimlen har blivit en underbar hund rikare. Tyson, vänligheten personifierad i en hund. Och vilken lekkamrat han sen har varit för David.
Tyson förstår mycket väl att David är liten och behöver lekas försiktigt med.
Med oss andra kämpar han om bollar och pinnar, springer bort och busar. När David leker med honom så apporterar han och lägger ner leksakerna framför honom och väntar på att han ska kasta. Och aldrig att han har försökt att ta en leksak från Davids händer.

Det gör ont att älska den dagen man mister. Även om man vet att besluten man fattar är bäst under de omständigheter som råder just nu.

Mer kan vi människor inte göra.