Balkongfrid och Barnalek
Ännu en härligt solig dag. Men det märks att det ännu bara är mars eftersom luften liksom inte värmts upp och att nätterna är kalla.
För i skuggan på balkongen så isar det nästan i kinderna. Men om ett par timmar så kommer solen och då blir det så varmt att man kan vara naken i solstolen, om man så skulle önska.
Igår var en sån skön eftermiddag och Magnus kom halv fyra. Efter att ha pustat lite så frågade jag om vi inte skulle passa på att flytta lite möbler mellan balkongerna. Ja jag har ju lyxen att ha TVÅ stycken. Sagt och gjort men först slog jag upp ett glas vitt svalkande vin.
Förra sommaren byggde vi en träkonstruktion som vi bonade om med madrass och kuddar. Den flyttade vi nu till balkongen på kökssidan.
Vi kom på att den kommer göra mer nytta där att ligga i dessa heta sommardagar. Köket är norrsidan och ger skön svalka och jag har velat ha något att ligga på där.
Vi äter frukost på köksbalkongen och det får vi fortfarande plats att göra.
Så på solsidan då, blev det istället två trästolar och ett bord. Samt solstolen som jag trynar i. Vi kommer få plats med en hyll/trapp-konstruktion som Magnus ska göra på jobbet. På den ska vi ställa krukor med tomater och paprika och annat trevligt och ätbart som behöver värmen för att växa bättre än nere i landet.
När allt var färdigmöblerat där ute så är vardagsrummet fullt med grejer. Krukor, sopborste, skräp...ja allt som vi hade gömt därute under vintern.
Så idag bli det städdag inomhus. Men balkongen är dammsugen och ljuslyktor uppackade. Köpte sex lyktor på ikea på julrean. De skulle nog föreställa vara julaktiga men det är de inte och när de nu kostade 9 kr styck så köpte jag flera. Bra med handtag och glas som skyddar mot blåst.
Vi tog även ut vår "brasa".........kameramobilen är ju inte rätt kamera att använda men ljuslyktorna och eldstaden syns i alla fall. Och inte ser väl lyktorna juliga ut?
Nu blir det till att leta nya dynor och en matta. Har även tankar på att måla de bruna möblerna vita. Inte kritvita så man inte kan ha ögonen öppna, mer åt det gräddvita hållet kanske.
Jag tände upp alla ljus och stängde glasluckorna och värmen som blev inne på balkongen var så ljuvlig. Riktig sommarkänning och jag satt ute ända till halv åtta.
Medan vi höll på och rensade så slängde vi ut en lång list på marken. Vi köpte den förra året, trodde vi skulle behöva den men den har legat på balkonggolvet sen dess. Den är verkligen lång 3,5 meter och att ta den genom lägenheten var inget alternativ så den åkte balkongvägen och meningen var att vi skulle såga upp den och ta in den i förrådet.
Men så såg några passerande barn listen. Och deras ögon lyste upp som bara barns ögon kan göra när de hittar en skatt.
Och fram rusade de och tog upp den. Då ropade Magnus till och sa att de inte kunde ta den eftersom den var vår. Barnen blev rädd och släppte den direkt och började gå ifrån den.
Då sa jag att, äh...låt de ta den att leka med.
Så Magnus ropade igen och sa att de kunde få den och då hade den minsta pojken kommit fram till listen och det var han som tog upp den. Ögonen fullkomligen lös och höll på att ramla ur huvudet på honom.
Men, sa Magnus...ni får inte slåss och göra någon illa med den.
Nädå ropade alla ungar i kör. De var väl fyra-fem stycken.
Och den lilla gossen balanserade den långa listen i sina händer. Jag tänkte att det är så fantastiskt detta att så lite kan få så stor betydelse. Gruppen av barn hade fått en 3.5 meter lång list.
Snart så började ett fasligt ylande nå vår balkong. Man kunde ju tro att någon hade ont. De hade väl inte slagits ändå?
Men näe....det som hade hänt var ju det som nästan alltid händer i en grupp med barn. De större "kör över" de mindre.
Den lilla pojken som stolt hade burit listen till lekplatsen, hade blivit fråntagen den.
Och det var han som ylade så förskräckligt. Han lät nästan som ett djur. Ett olyckligt ylande. Då och då gjorde han ett försök att springa fram till den största pojken som nu balanserade med listen, och sträckte upp armarana mot den. Men den stora lät inte den lilla komma i närheten
Magnus undrade om han skulle säga till dem.
Nä sa jag. Vissa saker ska man inte hjälpa till med och definitivt inte i detta läge. Vi visste inget om barnen, om de var syskon eller kompisar eller hur de brukar leka annars. Jag sa att de kommer lösa detta själva. Barn kan det.
Och ylandet fortsatte. Vad de lekte med listen vet jag inte. De bar mest omkring den och balanserade den.
Sen blev det tyst och barnen försvann och plötsligt kom de springande över gården. Då hade alla en liten bit av listen. De hade delat upp den.
Nu tänker säkert någon att, men så oansvarigt av dig Annika att ge en sååå lång pinne till barnen. Pinnar är ju farliga ju!!!
Men tänk att det tycker inte jag. Pinnar har barn lekt med i alla tider och det finns värre saker barn kan göra sig illa på. Det jag däremot aldrig har tillåtit är planlöst slående med pinnen på allt och alla.
Jag har aldrig tillåtit mina egna eller andras barn att slå på träd och buskar. Det är respektlöst. Men att ta upp pinnar från marken och leka svärd eller ha den till käpp.....det är faktiskt vad de flesta barn gör. Hel ok.
Hade vi sett att de skadade varandra så hade vi ju givetvis ingripit och gått ut och pratat med dem eftersom det var vi som gett dem listen.
Att betrakta dessa pojkar fick mig att minnas en film jag såg en gång. Jag gick en kurs i barns utveckling och vi fick se en film om barns lek. Hur mycket som sker och som vi vuxna sällan ser om vi verkligen inte tittar aktivt.
I filmen visades några barn som lekte på sin förskola. Man hade byggt en båt av stolar och kuddar. I båten stod man sen och styrde över havet. Det var fyra pojkar i 4-5 årsåldern.
Man skulle fiska bestämde man. Och som vanligt så var det en pojke som styrde leken och de andra hänga med.
Den pojken började dela ut fiskespön. Osynliga sådana, för oss. Men fullt synliga och verkliga för barnen. Han tog upp spöna från båtgolvet (durken) och delade ut. De andra tog emot och så kastade de ut reven och började fiska. De vevade och kastade och fick napp. Massor av fisk håvades in.
Alla gjorde detta utom ETT barn. En av gossarna fiskade inte. Han såg ledsen ut och försökte komma in och avbryta. Han försökte ta sig förbi kompisarna fram till han som bestämde. Kaptenen på skutan.
Men han misslyckades och blev sittandes. Vad man kunde se, när personelen som hade bandat detta, senare tittade på filmen, var orsaken till varför han inte fiskade.
Och anledningen var att han hade inte fått något fiskespö.
Kaptenen som delat ut spöna hade inte gett honom något. Trots hans försök att nå fram och trots utsträckta armar så hade han inte fått ett spö. Och utan spö kan man inte fiska.
Leken är så verklig för barn. I den här leken så hade fiskespön delats ut han hade blivit utan.
Man kunde ju tycka att det bara hade varit att börja fiska ändå eftersom det ju inte fanns några spön alls egentligen. Men så funkar det inte i barn värld.
Barn behöver inte se för att tro....Barn tror och sedan ser de.
Jag tänker ofta på den här filmen och hur den visar magin i barnens värld. Den visar hur viktig leken är och barn kan inte leka det de inte har upplevt. Finns det några barn idag som leker postkontor? Knappast, de vet inte vad posten är för något för de har aldrig upplevt att köa på posten med sina föräldrar. De har "aldrig" sett någon skriva brev och frankera. Eller sett en dam i luckan stämpla.
Vilka barn idag leker affär och slår in varor på en låtsaskassaapparat? Man kan köpa affärs-kit i leksaksaffären och då finns det en scanner som läser av priset, ett rullband och kreditkort man drar i en läsare. Så leker man affär idag.
Leken är verklig och vem kan väl inte bli sittande och minnas hur fantasin inte hade några som helst gränser när man själv var liten. Man kunde ju åstadkomma precis vad som helst.
Man behövde inte den uppsjö av leksaker som finns idag och som ofta är självlekande.
Det räckte med att någon gav en ett fiskespö och så fiskade man och drog in både braxar och abborrar :-)
Nu ska jag försöka fantisera att lägenheten städas upp och att alla krukor och annat kollijox försvinner i ett nafs så att jag kan sjunka ner i solstolen med lättjefull suck ;-)
God Dag till Er alla!!
För i skuggan på balkongen så isar det nästan i kinderna. Men om ett par timmar så kommer solen och då blir det så varmt att man kan vara naken i solstolen, om man så skulle önska.
Igår var en sån skön eftermiddag och Magnus kom halv fyra. Efter att ha pustat lite så frågade jag om vi inte skulle passa på att flytta lite möbler mellan balkongerna. Ja jag har ju lyxen att ha TVÅ stycken. Sagt och gjort men först slog jag upp ett glas vitt svalkande vin.
Förra sommaren byggde vi en träkonstruktion som vi bonade om med madrass och kuddar. Den flyttade vi nu till balkongen på kökssidan.
Vi kom på att den kommer göra mer nytta där att ligga i dessa heta sommardagar. Köket är norrsidan och ger skön svalka och jag har velat ha något att ligga på där.
Vi äter frukost på köksbalkongen och det får vi fortfarande plats att göra.
Så på solsidan då, blev det istället två trästolar och ett bord. Samt solstolen som jag trynar i. Vi kommer få plats med en hyll/trapp-konstruktion som Magnus ska göra på jobbet. På den ska vi ställa krukor med tomater och paprika och annat trevligt och ätbart som behöver värmen för att växa bättre än nere i landet.
När allt var färdigmöblerat där ute så är vardagsrummet fullt med grejer. Krukor, sopborste, skräp...ja allt som vi hade gömt därute under vintern.
Så idag bli det städdag inomhus. Men balkongen är dammsugen och ljuslyktor uppackade. Köpte sex lyktor på ikea på julrean. De skulle nog föreställa vara julaktiga men det är de inte och när de nu kostade 9 kr styck så köpte jag flera. Bra med handtag och glas som skyddar mot blåst.
Vi tog även ut vår "brasa".........kameramobilen är ju inte rätt kamera att använda men ljuslyktorna och eldstaden syns i alla fall. Och inte ser väl lyktorna juliga ut?
Nu blir det till att leta nya dynor och en matta. Har även tankar på att måla de bruna möblerna vita. Inte kritvita så man inte kan ha ögonen öppna, mer åt det gräddvita hållet kanske.
Jag tände upp alla ljus och stängde glasluckorna och värmen som blev inne på balkongen var så ljuvlig. Riktig sommarkänning och jag satt ute ända till halv åtta.
Medan vi höll på och rensade så slängde vi ut en lång list på marken. Vi köpte den förra året, trodde vi skulle behöva den men den har legat på balkonggolvet sen dess. Den är verkligen lång 3,5 meter och att ta den genom lägenheten var inget alternativ så den åkte balkongvägen och meningen var att vi skulle såga upp den och ta in den i förrådet.
Men så såg några passerande barn listen. Och deras ögon lyste upp som bara barns ögon kan göra när de hittar en skatt.
Och fram rusade de och tog upp den. Då ropade Magnus till och sa att de inte kunde ta den eftersom den var vår. Barnen blev rädd och släppte den direkt och började gå ifrån den.
Då sa jag att, äh...låt de ta den att leka med.
Så Magnus ropade igen och sa att de kunde få den och då hade den minsta pojken kommit fram till listen och det var han som tog upp den. Ögonen fullkomligen lös och höll på att ramla ur huvudet på honom.
Men, sa Magnus...ni får inte slåss och göra någon illa med den.
Nädå ropade alla ungar i kör. De var väl fyra-fem stycken.
Och den lilla gossen balanserade den långa listen i sina händer. Jag tänkte att det är så fantastiskt detta att så lite kan få så stor betydelse. Gruppen av barn hade fått en 3.5 meter lång list.
Snart så började ett fasligt ylande nå vår balkong. Man kunde ju tro att någon hade ont. De hade väl inte slagits ändå?
Men näe....det som hade hänt var ju det som nästan alltid händer i en grupp med barn. De större "kör över" de mindre.
Den lilla pojken som stolt hade burit listen till lekplatsen, hade blivit fråntagen den.
Och det var han som ylade så förskräckligt. Han lät nästan som ett djur. Ett olyckligt ylande. Då och då gjorde han ett försök att springa fram till den största pojken som nu balanserade med listen, och sträckte upp armarana mot den. Men den stora lät inte den lilla komma i närheten
Magnus undrade om han skulle säga till dem.
Nä sa jag. Vissa saker ska man inte hjälpa till med och definitivt inte i detta läge. Vi visste inget om barnen, om de var syskon eller kompisar eller hur de brukar leka annars. Jag sa att de kommer lösa detta själva. Barn kan det.
Och ylandet fortsatte. Vad de lekte med listen vet jag inte. De bar mest omkring den och balanserade den.
Sen blev det tyst och barnen försvann och plötsligt kom de springande över gården. Då hade alla en liten bit av listen. De hade delat upp den.
Nu tänker säkert någon att, men så oansvarigt av dig Annika att ge en sååå lång pinne till barnen. Pinnar är ju farliga ju!!!
Men tänk att det tycker inte jag. Pinnar har barn lekt med i alla tider och det finns värre saker barn kan göra sig illa på. Det jag däremot aldrig har tillåtit är planlöst slående med pinnen på allt och alla.
Jag har aldrig tillåtit mina egna eller andras barn att slå på träd och buskar. Det är respektlöst. Men att ta upp pinnar från marken och leka svärd eller ha den till käpp.....det är faktiskt vad de flesta barn gör. Hel ok.
Hade vi sett att de skadade varandra så hade vi ju givetvis ingripit och gått ut och pratat med dem eftersom det var vi som gett dem listen.
Att betrakta dessa pojkar fick mig att minnas en film jag såg en gång. Jag gick en kurs i barns utveckling och vi fick se en film om barns lek. Hur mycket som sker och som vi vuxna sällan ser om vi verkligen inte tittar aktivt.
I filmen visades några barn som lekte på sin förskola. Man hade byggt en båt av stolar och kuddar. I båten stod man sen och styrde över havet. Det var fyra pojkar i 4-5 årsåldern.
Man skulle fiska bestämde man. Och som vanligt så var det en pojke som styrde leken och de andra hänga med.
Den pojken började dela ut fiskespön. Osynliga sådana, för oss. Men fullt synliga och verkliga för barnen. Han tog upp spöna från båtgolvet (durken) och delade ut. De andra tog emot och så kastade de ut reven och började fiska. De vevade och kastade och fick napp. Massor av fisk håvades in.
Alla gjorde detta utom ETT barn. En av gossarna fiskade inte. Han såg ledsen ut och försökte komma in och avbryta. Han försökte ta sig förbi kompisarna fram till han som bestämde. Kaptenen på skutan.
Men han misslyckades och blev sittandes. Vad man kunde se, när personelen som hade bandat detta, senare tittade på filmen, var orsaken till varför han inte fiskade.
Och anledningen var att han hade inte fått något fiskespö.
Kaptenen som delat ut spöna hade inte gett honom något. Trots hans försök att nå fram och trots utsträckta armar så hade han inte fått ett spö. Och utan spö kan man inte fiska.
Leken är så verklig för barn. I den här leken så hade fiskespön delats ut han hade blivit utan.
Man kunde ju tycka att det bara hade varit att börja fiska ändå eftersom det ju inte fanns några spön alls egentligen. Men så funkar det inte i barn värld.
Barn behöver inte se för att tro....Barn tror och sedan ser de.
Jag tänker ofta på den här filmen och hur den visar magin i barnens värld. Den visar hur viktig leken är och barn kan inte leka det de inte har upplevt. Finns det några barn idag som leker postkontor? Knappast, de vet inte vad posten är för något för de har aldrig upplevt att köa på posten med sina föräldrar. De har "aldrig" sett någon skriva brev och frankera. Eller sett en dam i luckan stämpla.
Vilka barn idag leker affär och slår in varor på en låtsaskassaapparat? Man kan köpa affärs-kit i leksaksaffären och då finns det en scanner som läser av priset, ett rullband och kreditkort man drar i en läsare. Så leker man affär idag.
Leken är verklig och vem kan väl inte bli sittande och minnas hur fantasin inte hade några som helst gränser när man själv var liten. Man kunde ju åstadkomma precis vad som helst.
Man behövde inte den uppsjö av leksaker som finns idag och som ofta är självlekande.
Det räckte med att någon gav en ett fiskespö och så fiskade man och drog in både braxar och abborrar :-)
Nu ska jag försöka fantisera att lägenheten städas upp och att alla krukor och annat kollijox försvinner i ett nafs så att jag kan sjunka ner i solstolen med lättjefull suck ;-)
God Dag till Er alla!!
