Här äts Magnus levande
Ja då är vi hemma igen då efter en eftermiddag på stan.
Och än en gång måste jag prisa mina öronproppar. Det är helt underbart att slippa allt ljud. Visst hör jag och visst störs jag fortfarande när folk pratar eller skriker högt. Men propparna filtrerar massor och alla småljud sållas också bort de med. Sus och sorl.
Vi gick i alla fall och fönstershoppade lite i väntan på att klockan skulle bli hanv fyra. och eftersom Smile Fish Spa ligger på Biblioteksgatan så höll vi oss i närheten av Stureplan.
Och eftersom det var ganska kallt ute så gick vi in en sväng i Sturegallerian. Och om man nu inte hade sett på människorna att vi befann oss på Östermalm, så skvallrade butikerna om det.
Inte ett H&M i sikte, nä inte ens ett Lidl. Och människorna sen....
Jag vet inte vilken typ av människor det är som liksom behöver visa utåt att de minsann INTE är någon som handlar på H&M. När man går på Biblioteksgatan och inne i gallerian så ser man dem överallt.
De där som med avmätt blick och faktiskt med lite höjd haka, tittar förbi en.
Ja i min panna kunde man säker läsa. Jag bor i Vällingbys gamla getto, Grimsta.
Och döm om min förvåning när jag nu idag insåg att de faktiskt finns...brattsen/stekarna alltså. Ja de finns där kring Stureplan och de ser ut precis som Peter Magnussons karaktärer.
Och i min naivitet så förstår jag inte storheten eller det förnäma med Stureplan. Jag förstår inte hur viktigt det kan vara att bära butikskassar därifrån. Jag förstår inte heller fenomenet med det som händer med språket, dialekten eller vad man nu ska säga. För inte katten pratar "de" som folk.
Jag må vara kategorisk och ha föråldrade åsikter men jag kan inte annat än att skaka på huvudet åt det febrila putsandet av fasaden som så tydligt märks i Kungsgatans slutände.
Eftersom vi flanerade lite så var vi även på andra ställen och jag studerade folk noga och det jag såg där på Östermalm, det fanns inte att se vid tex hötorget.
Så mycket mer avslappnade människor som köpte frukt eller var på Panduro än dem inne i Sturegallerian.
Nu är jag hemma i gamla Grimsta igen och folket som gick av t-banan samtidigt med oss hade inte ett endaste stänk av avmättnad i blicken.
Magnus fotspa var en upplevelse i sig, tycker jag som inte gjorde annat än tittade på. Jag skulle då aldrig stoppa fötterna i en tank med fisk som åt på mig.
I 40 minuter satt han stilla med fötterna. Och fiskarna började äta på honom direkt. De älskar döda hudceller, fast det är ju ingen näring alls i det så de måste äta annan mat. Då får de alger och kött.
De vill äta i flock och om det var fler fiskar på ena foten så skulle han bara föra samman fötterna lite och vips så strömmade massor av fisk till den andra foten.
De knaprade i omgångar. Några åt och andra var på botten och vilade. Sen bytte de. De skapade också revir så att om nån åt på ett ställe, som stortån, och en annan fisk kom dit. Då blev den genast bortkörd av den starkare fisken som redan var där.
Sen gillar de inte att någon kommer nära tanken. För då slutade alla att äta och simmade ner och la sig på botten. Det var ok att Magnus satt där och tittade ner i tanken men om nån gick förbi så slutade de direkt. Och sen återvände de när personen var borta.
Hans fötter blev ju så bekant rätt "svampiga" av att vara i blöt i 40 minuter så inte förrän vi var hemma kunde man se resultatet.
Och jösses så lena och fina fötter han har nu. Han är renäten :-)
Efteråt så gick vi till Jingis Kahn och åt buffé. Och jag kan bara säga att det är ju så gott och så fräscht när man får ta vad man själv vill ha och de tillagar det direkt.
En trevlig dag på stan, trots alla människor som trängs och har bråttom. Men ack så skönt att vara hemma igen.
