Låtsasfamiljer
Jag har i hela mitt liv varit en familjeadopterare.
Ja en sån som liksom blir inadopterad i andra familjer. Jag har en riktig familj, som på riktigt är släkt med mig genom blodet.
De flesta av dem lever i Finland och som barn träffade jag mest bara mummi och ukki.
Eftersom mamma och pappa skilde sig när jag var barn och även hans familj fanns i Finland så träffade jag dem aldrig mer.
En kusin här i Sverige och sen är det slut.
Min mamma har haft en längre förlovningsrelation och sen gifte hon om sig med en annan man, under min barndom.
Dessa två män hade familjer som jag adopterade mig in i. Jag blev emottagen och blev ett barnbarn till män och kvinnor som egentligen inte behövde öppna sitt hem och sitt hjärta för mig.
Jag har alltid känt mig ensam och vilsen. Jag har alltid sökt närhet och tillhörighet. Tittat avundsjukt på stora familjer som träffas, bryr sig om varandra och är glada och är släkt på riktigt.
Jag har avundsjukt trånat efter kusiner och släktträffar.
Därför har dessa "låtsasfamiljer" betytt så mycket för mig. Jag har periodvis känt tillhörighet.
Min pappas familj har jag inte tillhört. När han flyttade så träffade vi honom bara ett par gåbnger om året. Vi har aldrig semestrat ihop, aldrig firat jul och först som vuxna började vi fira varandras födelsedagar. Ja han kom ju alltid hem till oss när jag eller Jeanette fyllde. Fikade nån timme innan det var över för den gången. Mina nya bröder har jag inte växt samman med.
Att känna sig halv, rotlös, utan tillhörighet, det är jobbigt och väcker många känslor.
Från att jag var tolv så fick jag en familj bestående av en låtsasfarmor och farfar och ett par låtsaskusiner.
Kusinerna var egentligen kusiner till mammas man men den yngsta killen Niklas var nära mig i ålder.
Vi fick ett landställe att åka till i Småland. Vi firade somrar och jular. Vi fick vara hos farmor och farfar om vi var sjuka och inte kunde gå till skolan.
Ja vi kallade Maj-Britt och Karl-Erik för farmor och farfar ganska omgående och mammas man Lasse blev den pappa vi så hett önskade.
Två nya syskon fick vi. Vi var en hel låtsasfamilj för en tid.
Jag har ofta tänkt på farmor och farfar och den roll de axlade för oss barn som kom med på köpet då deras son gifte sig med min mamma.
De tog sig an oss, de brydde sig om oss.
Så mycket att de gjorde ett rum åt oss på landet. De ordnade så vi kunde grilla om kvällarna. Vi fick klättra som vi ville i körsbärträden. Av farmor fick jag hennes eget gamla konfirmationskors i silver med tillhörande kedja till min konfirmation.
Vi fick guldberlocker ur hennes samling. Hon virkade underbart sirliga mellanlägg till kaffeservis. Julklappar och födelsedagspresenter. Godsaker till oss barn när vi kom hem till dem.
Ja saker som har fått betydelse för mig. Kärlek är inte att ge saker men man ger inte gåvor till dem man inte bryr sig om.
Och de brydde sig om oss lika mycket som om vi vore deras riktiga barnbarn.
De tog oss närhets och kärlekstörstande barn till sitt hjärta.
För mågra år sen dog farmor. Jag var hos henne den sista dagen. Men åkte hem och på natten dog hon. Inte ensam för hennes riktiga barnbarn, min syster Johanna, var där och farmor fick dö i hennes armar.
I morse klockan fem dog farfar. Antagligen ensam eller kanske med någon personal på sjukhuset.
Johanna och jag skulle åkt dit idag. Men vi hann inte.
Att de dog är livets och naturens gång. De var gamla och deras kroppar sjuka. Deras tid bland oss var över.
Men trots vetskapen om det så gör det ju såklart ont. Jag är ledsen och tanka och känslor avlöser varandra. Minnen träder fram.
Minnen från barfotasomrar då farfar filmade oss med super 8 kameran. Att följa med farmor till Konsum och förväntansfullt hoppas på att hon skulle köpa deras vaniljglass med chokladöverdrag, vilket hon såklart alltid gjorde.
Dessa två fantastiskt varma och underbara människor är nu bägge borta. Deras omtanke, skratt och humor finns bevarade inuti mig i mina sinnen.
Jag hde en hel familj för en kort tid. En familj som var som andra familjer. En familj som jag kände att jag tillhörde och som var min.
Tack farmor Maj-Britt och farfar Karl-Erik för att Ni gjorde plats för mig i era hjärtan.
Nu är Ni återförenade.
Jag älskar Er som om ni varit mina på riktigt.
Ja en sån som liksom blir inadopterad i andra familjer. Jag har en riktig familj, som på riktigt är släkt med mig genom blodet.
De flesta av dem lever i Finland och som barn träffade jag mest bara mummi och ukki.
Eftersom mamma och pappa skilde sig när jag var barn och även hans familj fanns i Finland så träffade jag dem aldrig mer.
En kusin här i Sverige och sen är det slut.
Min mamma har haft en längre förlovningsrelation och sen gifte hon om sig med en annan man, under min barndom.
Dessa två män hade familjer som jag adopterade mig in i. Jag blev emottagen och blev ett barnbarn till män och kvinnor som egentligen inte behövde öppna sitt hem och sitt hjärta för mig.
Jag har alltid känt mig ensam och vilsen. Jag har alltid sökt närhet och tillhörighet. Tittat avundsjukt på stora familjer som träffas, bryr sig om varandra och är glada och är släkt på riktigt.
Jag har avundsjukt trånat efter kusiner och släktträffar.
Därför har dessa "låtsasfamiljer" betytt så mycket för mig. Jag har periodvis känt tillhörighet.
Min pappas familj har jag inte tillhört. När han flyttade så träffade vi honom bara ett par gåbnger om året. Vi har aldrig semestrat ihop, aldrig firat jul och först som vuxna började vi fira varandras födelsedagar. Ja han kom ju alltid hem till oss när jag eller Jeanette fyllde. Fikade nån timme innan det var över för den gången. Mina nya bröder har jag inte växt samman med.
Att känna sig halv, rotlös, utan tillhörighet, det är jobbigt och väcker många känslor.
Från att jag var tolv så fick jag en familj bestående av en låtsasfarmor och farfar och ett par låtsaskusiner.
Kusinerna var egentligen kusiner till mammas man men den yngsta killen Niklas var nära mig i ålder.
Vi fick ett landställe att åka till i Småland. Vi firade somrar och jular. Vi fick vara hos farmor och farfar om vi var sjuka och inte kunde gå till skolan.
Ja vi kallade Maj-Britt och Karl-Erik för farmor och farfar ganska omgående och mammas man Lasse blev den pappa vi så hett önskade.
Två nya syskon fick vi. Vi var en hel låtsasfamilj för en tid.
Jag har ofta tänkt på farmor och farfar och den roll de axlade för oss barn som kom med på köpet då deras son gifte sig med min mamma.
De tog sig an oss, de brydde sig om oss.
Så mycket att de gjorde ett rum åt oss på landet. De ordnade så vi kunde grilla om kvällarna. Vi fick klättra som vi ville i körsbärträden. Av farmor fick jag hennes eget gamla konfirmationskors i silver med tillhörande kedja till min konfirmation.
Vi fick guldberlocker ur hennes samling. Hon virkade underbart sirliga mellanlägg till kaffeservis. Julklappar och födelsedagspresenter. Godsaker till oss barn när vi kom hem till dem.
Ja saker som har fått betydelse för mig. Kärlek är inte att ge saker men man ger inte gåvor till dem man inte bryr sig om.
Och de brydde sig om oss lika mycket som om vi vore deras riktiga barnbarn.
De tog oss närhets och kärlekstörstande barn till sitt hjärta.
För mågra år sen dog farmor. Jag var hos henne den sista dagen. Men åkte hem och på natten dog hon. Inte ensam för hennes riktiga barnbarn, min syster Johanna, var där och farmor fick dö i hennes armar.
I morse klockan fem dog farfar. Antagligen ensam eller kanske med någon personal på sjukhuset.
Johanna och jag skulle åkt dit idag. Men vi hann inte.
Att de dog är livets och naturens gång. De var gamla och deras kroppar sjuka. Deras tid bland oss var över.
Men trots vetskapen om det så gör det ju såklart ont. Jag är ledsen och tanka och känslor avlöser varandra. Minnen träder fram.
Minnen från barfotasomrar då farfar filmade oss med super 8 kameran. Att följa med farmor till Konsum och förväntansfullt hoppas på att hon skulle köpa deras vaniljglass med chokladöverdrag, vilket hon såklart alltid gjorde.
Dessa två fantastiskt varma och underbara människor är nu bägge borta. Deras omtanke, skratt och humor finns bevarade inuti mig i mina sinnen.
Jag hde en hel familj för en kort tid. En familj som var som andra familjer. En familj som jag kände att jag tillhörde och som var min.
Tack farmor Maj-Britt och farfar Karl-Erik för att Ni gjorde plats för mig i era hjärtan.
Nu är Ni återförenade.
Jag älskar Er som om ni varit mina på riktigt.
