Saknar idag
Luren lades nyss på. Och plötsligt bryter tårarna fram ur mina ögon. Tårar av saknad.
Jag saknar min lillasyster Jeanette. Det är femton år sen hon lämnade Sverige för att starta sitt liv med sin man och sitt väntade barn, i Amerika. Som är hennes mans hemland.
Till en början hade vi tät mailkontakt för det kostade då ganska mycket att ringa. Numera så rings vi ofta, ibland dagligen och t.o.m flera gånger om dagen. Ibland hörs vi inte på ett par veckor.
Att kunna prata så mycket som vi gör, gör att avståndet inte känns så långt. Via facebook visar vi varandra bilder ur våra liv och uppdateringar där ger information om vad som händer i vardagen även när vi inte hörs så ofta som varje dag.
Men jag saknar min syster så otroligt mycket. Jag saknar allt vi brukade göra tillsammans. Alla kalas och högtider som vi ordnade och firade ihop.
Jag saknar shoping och fika på stan. Hon är den väninnan som jag gjort mest tillsammans med. Hon är den som varit med från början och som är sprungen ur samma familj och som liksom vet allt. Hur det var.
Vi kan ringa och spy ur oss galla om vad som besvärar just för tillfället. Vi kan ringa och berätta om inredningsplaner, presentköp eller julpyssel. Dela recept med varandra...prata om loppisfynd.
Och jag är så glad över att vi kan göra allt detta över telefonen. Ha en nära relation trots avståndet. Men jag saknar att inte längre kunna ses över en kopp te eller mötas på stan.
Jag saknar att hon inte kan finnas där som moster för mina barn längre. Så som det var förr. Hon var deras andra mamma.
Och jag är så ledsen över att jag inte har kunnat återgälda det stora för hennes barn. Jag har missat deras uppväxt och att få den nära relationen som är så värdefull.
Visst vi odlar relationen via telefonen, men det känns så futtigt ibland.
Jag kom på att jag skrev en text till henne en gång för länge sen......hon var arton och jag var tjugotvå.
Min älskade lillasyster
Egentligen är du ju inte så liten längre. Du ska ju snart fylla nitton år.
Det är så mycket som jag skulle vilja säga dig.
Men som inte blir sagt i vardagen.
Du är min bästa vän.
Och jag måste säga att jag tycker synd om alla barn som är utan syskon.
Jag känner mig rik på ett sätt som inte går att förklara.
En gång sa du till mig att du var så glad över att vi blivit såna kompisar.
Du visste att jag aldrig skulle svika dig.
Aldrig gå bakom ryggen på dig och ljuga för dig.
Som så många andra gjort. Nej, istället skulle jag förlåta och alltid stå på din sida.
Om du visste vad glad jag blev av att höra det.
Och jag känner precis likadant.
Visst bråkade vi mycket när vi var små. Och slogs så tårarna sprutade.
Men lika ofta lekte vi med varann och sov i samma säng.
Att vara skilsmässobarn har inte alltid varit det lättaste.
Men vi har ju haft varann. Och nu när jag blir äldre sätter jag värde på allt det här.
Det som man egentligen aldrig har tänkt på.
Det som har varit en självklarhet.
Att jag har en underbar syster och vän som jag älskar och jag vet älskar mig.
Jag är rik på ett sätt som inte går att förklara.
Din storasyster
1986.10.17
Jag hade redan då för tjugosex år sen ett behov av att uttrycka mig. Jeanette har alltid varit med, hon har funnits för mig och utan att blinka kommit till undsättning när jag har behövt.
Jag har sett upp till henne, beundrat hennes världsvana och den självsäkerhet som hon utstrålade. Utan att då veta om att hon kände sig allt annat än självsäker.
Jag har tagit hand om henne sen vi var små. Och eftersom hon är fyra år yngre än jag så lekte jag skola med henne. Jag suddade ut allt jag skrivit i mina matteböcker och blev hon min elev. När jag var sjuk och inte kunde gå till skolan så väntade jag otåligt på att hon skulle komma hem. Då gräddade jag pannkakor till oss. Vi bråkade och kivades, men om kvällarna så låg vi i varandras sängar och sökte trygghet.
Jag kan känna sån enorm sorg över att vi inte längre bor nära varandra, ja inte ens i samma land. Jag vill inte ens tänka på hur stor saknaden kommer bli om jag förlorar henne. Hur tyst ska det inte bli i mitt liv då.
När jag är egoistisk och tänker på mig så vill jag att hon ska komma hem och bo och leva här som förr. Men jag vet att hon har sitt liv och sin familj på en annan plats. Hennes barns hemland är Amerika.
Återigen så sköljer livets skörhet över mig. Jag vet att vi är här på lånad tid och att tiden är knapp. Vad som helst kan hända och jag försöker göra som vår mamma alltid sa till oss, särskilt när vi bråkade.
- Ni måste vara rädda om varandra för ni vet aldrig hur länge ni får ha varandra.
Men just nu vill jag bara att allt ska vara som förr....att jag står vid mitt fönster och ser dig komma upp för backen. Tekannan är varm och kanelbullarna framdukade. Och så sitter vi snart vid bordet och planerar ett kalas eller pysslar med något.
Saknar så...
