i huvudet på en finnpajsar jänta

Hej

 

Det är ju bara för skönt att känna hur huvudvärk lättar. Efter att ha vaknat och mått bra förutom den vanliga känslan av trötthet så kom huvudvärk smygande. 

Tog skyndsamt ett par treo för att hindra den att sätta sig ordentligt. Och nu kan jag konstatera att den gav vika.

 

Tack för det!

 

Min dag är tom på måsten. Vilket är skönt då jag är trött. Både sömnig faktiskt och trött i kroppen. Behöver en vilodag eftersom jag ska dansa ikväll.

 

Att dansa är ju ingen vila i sig men jag har varit i farten både hela förra veckan och fram till nu. Helgen gav inte så mycket vila den heller. 

 

Nog om det nu. Jag var och klippte till mig lite igår. Jag går på en frisörskola och har nästan alltid olika tjejer som klipper. De utbildar sig och sittningen i stolen blir alltid närmare två timmar.

Och eftersom jag njuter av att bli "pillad" i håret så älskar jag mina klippningar.

 

Jag brukar småprata med tjejerna och igår var jag faktiskt med om ett sammanträffande. De banliga frågorna dök upp....bor du här i närheten? vad jobbar du med? osv......och på frågan om arbete så svarade jag ju som det var, att jag tyvärr tvingats bli sjukpensionär pga en neurologisk sjukdom.

 

Och det visade sig att flickan som klippte mig hade arbetat på samma neurologavdelning under den tid som jag låg inne på Karolinska sjukhuset hela februari -07. Hon jobbade som undersköterska så hon har varit en av systrarna som skötte mig då jag var som sjukast.

 

Ingen av oss kände såklart igen den andra för många patienter passerar och för min del så är mitt minne ganska suddigt när det gäller personalen.

 

Hon höll nu på att byta yrke eftersom hon fått barn och inte ville ha de oregelbundna arbetstiderna längre.

Klokt tycker jag. Precis som jag tänker att man bör fundera över när man bestämmer sig för att bilda familj. 

Nu menar jag inte att alla inom vården ska byta yrke när de får barn. Men det är ovanligt att man faktiskt idag väljer att göra det för att ge barnen sin tid när man valt dem.

 

Jag har skrivit om det massor av gånger tidigare. Livspusslet som alla klagar över och som är så svårt att lägga......man väljer själv hur många bitar det ska vara. 

 

Med ålderns rätt kan jag säga att var sak har sin tid i livet. Och det är min åsikt. Man behöver inte hålla med mig bara man tycker som jag  ;-)  ha ha!  (jag skojar om detta med att hålla med, bäst att förtydliga det ifall någon inte förstår)

 

 

 

Häromdagen kunde man läsa att kvinnor som hade facebook konto mådde dåligt. Ja inte alla såklart men många, eftersom de jämförde sig med sina vänner och deras förehavanden.

Man kände sig mindre lyckat och mådde dåligt när man läste allas positiva och fantastiska inlägg om livet, aktiviteter, resor etc......

 

Jag kan inte låta bli att frågande lyfta på ett ögonbryn? För det första varför görs såna här undersökningar och sen för det andra....Varför jämför sig människor med andra?

 

Jo jag vet att det är en vanlig företeelse, att jämföra sig med grannen och sen må dåligt.  

 

Men på senaste tiden är det så mycket fokus på just facebook och hur det påverkar oss. Man skiljer sig pga facebook, för att ens partner hittar nån annan eller börjar flirta eller så hittar man sin gamla kärlek.

Man får inbrott i hemmet pga facebook för att man skriver att man inte är hemma. Man blir depriperad för att ens vänner är mer lyckade och äter "finare" mat än man själv..........ja hur mycket som helst kan man skylla på fejjan.

 

Man har ju t.o.m gjort undersökningar som visar att de mest lyckade på fb är fejk! Ja att de luras för att de egentligen känner sig mest misslyckade. 

 

Men inget är ju människans eget ansvar...eller!?......nä vi kan ju inte behöva ansvara för något alls. Det är ju jobbigt att inse att man själv ansvarar för sitt liv och hur man mår.

 

Vi vet så himla lite om människorna omkring oss. Vi ser ytan och ytan är vi alla så otroligt bra på att putsa. Alla kan vi visa upp en fasad som inte röjer vårt inre.

 

Jag brukar ägna mig åt något som jag tror fler skulle göra. Kanske främst de som alltid jämför sig med andra och tycker att man själv har det så dåligt.

 

Genom mina samtalsgrupper på spes har jag ju träffat så många olika typer av människor som berättar sina smärtsamma historier. Och jag har ofta reflekterat över att just ingenting av det syns utanpå. Så snart de går ut ur vår dörr så kan ingen ana vad de visat oss andra. 

 

Vi skulle alla kunna sitta i en och samma tunnelbanevagn och inte ha en aning om att kvinnan mitt emot eller mannen på andra sidan gången är en medsyster och medbroder.

 

Och det är just detta som jag brukar ägna mig åt om jag åker tåg eller sitter på ett café, tittar på alla som handlar eller bara tittar ut över torget i centrum.

 

Att det syns inte med ett spår vad de bär inom sig......Någon har en cancersjuk anhörig, någon har själv cancer. En annan har ett barn som knarkar. Vem som helst av dem kan vara alkoholist. Ett barn blir slaget hemma. Någon blir bedragen av sin fru/man............Människor bär på så mycket smärta och vi visar det inte. Därför är det ju så lätt att tro att alla andra har det så mycket bättre och är bekymmersfria.

 

Alla dessa olyckliga och ledsna människor finns bland oss. Sitter bredvid oss på tåget eller tar betalt i kassan när vi handlar. Eller sitter bakom en dataskärm och skriver ett fantastisk inlägg på sin facebookvägg.

 

Det är ju med andra ord rätt meningslöst att jämföra sig med någon. Och sen dra slutsatsen att denne är så mycket mer lycklig än man själv.

 

Ingen av oss vet vad en enda annan människa tänker när denne släcker lampan om kvällen. Det är då vi alla är ensammast i världen. Det är då tystnaden släpper fram alla känslor.

 

I mörkret behöver vi inte längre bära mask och skydda oss.