Nattskräck
Inte nattskräck i den bemärkelse som små barn kan ha. Utan nattskräck i form av icke hejdbar ren och skär rädsla, panik.
Jag befann mig i ett tillstånd av hjärtklappning, tusen tankar om död i huvudet. Tusen tankar som om och om igen malde....inte nu igen, inte en gång till och framför allt, INTE DETTA OCKSÅ!!!! Hur mycket ska en människa behöva utstå?
Jag kände en enorm ilska. Jag var så arg inom mig att jag ville slå och sparka omkring mig.
Och allt detta utan att jag egentligen vet om jag har grund att känna så här. Men jag reagerade så här när jag hittade en knöl i mitt högra bröst igår kväll när jag lagt mig.
Jag vet att en knöl oftast betyder annat än cancer. Mitt huvud vet att det inte finns anledning att panika innan ens en undersökning är gjord. Min hjärna vet att det inte är lönt att ta ut något i förskott......men min kropp, mina känslor, mina minnen kan inte förstå....
Min kropp reagerar omedelbart och utan att blinka och alla gamla rädslor, alla gamla känslor och skräck kommer över mig.
Jag har gått en tid och vetat att jag måste göra en mammografi, dragit ut på att beställa tid hos gyn. Men så var jag där förra veckan och fick remiss till röntgen. Tid bokades och jag fick tid om två veckor.
Nu är det så att jag under en ganka lång tid haft ont i bröstet. Det har ömmat och inte alls betett sig som det ska. Jag har googlat även fast jag vet att cancer inte gör ont och att dessa tecken inte är tecken på nåt annat än möjligen inflammationer.
Jag har flera gånger via info på olika läkarsidor fått bekräftat att jag inte behöver oroa mig. Men visst gör jag det ändå och nu hade jag ju lugnat mig eftersom jag skulle på mammografi.
Och så igår då....när jag kände igenom bröstet eftersom det gjorde ont som vanligt så fanns den där. Knölen som jag vet inte brukar finnas. För jag är faktiskt så pass duktig att jag har koll på dem och gör de sedvanliga undersökningarna man själv kan göra.
Ett krig startar inom mig....först lite långsamt och förnuftet råder en liten stund. En knöl betyder per automatik inte cancer, jag behöver inte oroa mig, jag har röntgentid osv.....
Sen på ett ögonblick så finns inte ett uns förnuft kvar. Bara panik och alla tankar.
Om och om igen försöker jag få mitt förnuft att ta över och lägga band på rädslan. Men det går inte.
Jag ropade såklart på Magnus och sa att han skulle känna. Han kände den med. Han har oroat sig mer än jag över att jah haft så ont och tjatat att jag ska beställa tid.
Jag har sen 35 års ålder regelbundet gjort mammografiundersäkningar eftersom min mamma fick bröstcancer vid 50 års ålder. Jag har absolut full respekt för bröstcancer och vet att statisktiskt så överlever nästan alla som drabbas. Cancer är ingenting som jag tar lätt på. Jag skulle heller aldrig säga till någon som oroade sig att denne inte skulle oroa sig och försöka övertyga personen om att det säkert inte är cancer.
Jag råder alla som känner oro att söka läkare och om man inte blir tagen på allvar för sin oro så ska man inte ge sig. När det gäller denna sjukdom som faktiskt skördar många liv så ska man stå på sig.
Alldeles för ofta är människor nonchalanta och går med sjukdomssymptom för länge och faktiskt inte går att rädda pga det.
Men människor har en tendens att vilja tona ner sjukdomar och rädslor.
När jag blev sjuk -05 och hade en tumör i lungan som var stor som en jäkla apelsin så sa folk att jag inte skulle oroa mig.
Men det är nog bara de ickedrabbade som kan kläcka ur sig sånt. För det är inte till någon som helst tröst.
Oron finns alltid och även om jag panikade i natt och hade en skräcknatt utan dess like och upplevde alla gamla minnen på nytt så vet jag att jag mår bäst i att försöka stanna här och nu och inte tänka död än.
Så tidigt jag kunde nu i morse så ringde jag röntgen. Och sa som det var att jag hade tid men att jag nu hittat nåt som inte skulle vara där. Och jag möttes av en förstående kvinna i telefonen som sa att klart vi ska se om du kan komma tidigare och så trollade hon fram ett återbud i morgon.
Så min väntan denna gång sträcker sig bara ett dygn.
Jag sitter här vid köksbordet. En rykande kopp te vid min sida och ett stearinljus tänt. Ute regnar och blåser det så höstlikt som jag tycker om.
En skön morgon som kunde vara vilken som helst. Förutom att jag med all kraft försöker hålla rädslor borta och förneka att jag har ett högerbröst som plötsligt känns som en främmande kroppsdel.
Jag minns när tumören växte i min lunga, hur äcklig jag tyckte att min kropp var. Hur svårt jag hade att möta min blick i spegeln och att jag inte kände igen henne som tittade på mig.
Jag undrar hur det kommer att kännas denna gång om det är det värsta, en tumör i bröstet......
En av mina återkommande tankar i natt var att jag kände....varför just nu????
Anledningen till det är att vi har fått ett operationsdatum för Kajsa.
Jag är så rädd för att jag inte ska orka det jag måste för hennes skull när hon ska opereras. Jag är den som vet vilka kval hon genomlider och jag är den som förstår henne och har varit med hela vägen.
Hur skulle hon själv orka om jag blev sjuk. Hon har redan gått igenom det en gång och det närapå tog henne ifrån mig eftersom hon inte ville leva.
I snart fjorton dagar nu har hon varit dålig i sin "bula". Hon har ätit penicillin men den har inte hjälpt och igår fick vi söka läkare igen. Ny penicillin av annan sort. Det har tagit hårt på henne att inte bli bra, att hela tiden ha ont och inte kunna svälja och äta. Hon har orkat gå i skolan nån dag då och då men sen blivit hemma.
Nu har hon "gått ner sig lite" när operationsdagen har fastslagits. Ännu behöver vi få mer information men jag vet att nu när hon vet när det ska ske så påbörjas ett enormt arbete inom henne att bearbeta alla rädslor och hitta kraft och mod till att orka.
Jag vet inte om Ni kan förstå vilka kval hon lider och vilka traumatiska minnen hennes kropp bär på. I hela hennes liv har hon tvingats utstå den smärtan och den har hon gömt inom sig.
Hon kan knappt uthärda tanken på att tvingas sova på sjukhuset, även fast hon vet att så måste hon ju.
Och även om man kan tycka att hon är stor flicka nu så är hon bara 18 år. Hon har just börjat blicka framåt mot sitt vuxna liv och att lära sig att hantera svåra saker tar ibland en hel livstid. Ibland hinner människor inte ens med det innan de dör av ålderdom.
Igår kväll brast det för mig. Att hitta den där knölen i bröstet slog undan benen på mig och jag grät. Jag släppte ut alla känslor och undrade inom mig var jag ska hämta kraft ifrån till att orka. Hur ska det gå för oss om jag skulle ha oturen att drabbas av bröstcancer ovanpå allt som jag redan har att handskas med?
Jag tvivlar inte för min egen skull för jag vet att jag kommer hel ut på andra sidan, jag har gjort det förr när allt gått sönder. Och det har hänt några gånger, men jag vet att jag kan det även om det tar tid och gör ont längs vägen.
Värre är det med min oro för min flicka. Hon har inte de resurser som jag har ännu och hon har inte ett halvt liv av erfarehnheter bakom sig.
Men idag är idag....jag ber för att jag ska skonas denna gång. Jag ber för att jag ska slippa för jag orkar inte just nu. Jag ber för att jag ska få vara frisk.
Jag befann mig i ett tillstånd av hjärtklappning, tusen tankar om död i huvudet. Tusen tankar som om och om igen malde....inte nu igen, inte en gång till och framför allt, INTE DETTA OCKSÅ!!!! Hur mycket ska en människa behöva utstå?
Jag kände en enorm ilska. Jag var så arg inom mig att jag ville slå och sparka omkring mig.
Och allt detta utan att jag egentligen vet om jag har grund att känna så här. Men jag reagerade så här när jag hittade en knöl i mitt högra bröst igår kväll när jag lagt mig.
Jag vet att en knöl oftast betyder annat än cancer. Mitt huvud vet att det inte finns anledning att panika innan ens en undersökning är gjord. Min hjärna vet att det inte är lönt att ta ut något i förskott......men min kropp, mina känslor, mina minnen kan inte förstå....
Min kropp reagerar omedelbart och utan att blinka och alla gamla rädslor, alla gamla känslor och skräck kommer över mig.
Jag har gått en tid och vetat att jag måste göra en mammografi, dragit ut på att beställa tid hos gyn. Men så var jag där förra veckan och fick remiss till röntgen. Tid bokades och jag fick tid om två veckor.
Nu är det så att jag under en ganka lång tid haft ont i bröstet. Det har ömmat och inte alls betett sig som det ska. Jag har googlat även fast jag vet att cancer inte gör ont och att dessa tecken inte är tecken på nåt annat än möjligen inflammationer.
Jag har flera gånger via info på olika läkarsidor fått bekräftat att jag inte behöver oroa mig. Men visst gör jag det ändå och nu hade jag ju lugnat mig eftersom jag skulle på mammografi.
Och så igår då....när jag kände igenom bröstet eftersom det gjorde ont som vanligt så fanns den där. Knölen som jag vet inte brukar finnas. För jag är faktiskt så pass duktig att jag har koll på dem och gör de sedvanliga undersökningarna man själv kan göra.
Ett krig startar inom mig....först lite långsamt och förnuftet råder en liten stund. En knöl betyder per automatik inte cancer, jag behöver inte oroa mig, jag har röntgentid osv.....
Sen på ett ögonblick så finns inte ett uns förnuft kvar. Bara panik och alla tankar.
Om och om igen försöker jag få mitt förnuft att ta över och lägga band på rädslan. Men det går inte.
Jag ropade såklart på Magnus och sa att han skulle känna. Han kände den med. Han har oroat sig mer än jag över att jah haft så ont och tjatat att jag ska beställa tid.
Jag har sen 35 års ålder regelbundet gjort mammografiundersäkningar eftersom min mamma fick bröstcancer vid 50 års ålder. Jag har absolut full respekt för bröstcancer och vet att statisktiskt så överlever nästan alla som drabbas. Cancer är ingenting som jag tar lätt på. Jag skulle heller aldrig säga till någon som oroade sig att denne inte skulle oroa sig och försöka övertyga personen om att det säkert inte är cancer.
Jag råder alla som känner oro att söka läkare och om man inte blir tagen på allvar för sin oro så ska man inte ge sig. När det gäller denna sjukdom som faktiskt skördar många liv så ska man stå på sig.
Alldeles för ofta är människor nonchalanta och går med sjukdomssymptom för länge och faktiskt inte går att rädda pga det.
Men människor har en tendens att vilja tona ner sjukdomar och rädslor.
När jag blev sjuk -05 och hade en tumör i lungan som var stor som en jäkla apelsin så sa folk att jag inte skulle oroa mig.
Men det är nog bara de ickedrabbade som kan kläcka ur sig sånt. För det är inte till någon som helst tröst.
Oron finns alltid och även om jag panikade i natt och hade en skräcknatt utan dess like och upplevde alla gamla minnen på nytt så vet jag att jag mår bäst i att försöka stanna här och nu och inte tänka död än.
Så tidigt jag kunde nu i morse så ringde jag röntgen. Och sa som det var att jag hade tid men att jag nu hittat nåt som inte skulle vara där. Och jag möttes av en förstående kvinna i telefonen som sa att klart vi ska se om du kan komma tidigare och så trollade hon fram ett återbud i morgon.
Så min väntan denna gång sträcker sig bara ett dygn.
Jag sitter här vid köksbordet. En rykande kopp te vid min sida och ett stearinljus tänt. Ute regnar och blåser det så höstlikt som jag tycker om.
En skön morgon som kunde vara vilken som helst. Förutom att jag med all kraft försöker hålla rädslor borta och förneka att jag har ett högerbröst som plötsligt känns som en främmande kroppsdel.
Jag minns när tumören växte i min lunga, hur äcklig jag tyckte att min kropp var. Hur svårt jag hade att möta min blick i spegeln och att jag inte kände igen henne som tittade på mig.
Jag undrar hur det kommer att kännas denna gång om det är det värsta, en tumör i bröstet......
En av mina återkommande tankar i natt var att jag kände....varför just nu????
Anledningen till det är att vi har fått ett operationsdatum för Kajsa.
Jag är så rädd för att jag inte ska orka det jag måste för hennes skull när hon ska opereras. Jag är den som vet vilka kval hon genomlider och jag är den som förstår henne och har varit med hela vägen.
Hur skulle hon själv orka om jag blev sjuk. Hon har redan gått igenom det en gång och det närapå tog henne ifrån mig eftersom hon inte ville leva.
I snart fjorton dagar nu har hon varit dålig i sin "bula". Hon har ätit penicillin men den har inte hjälpt och igår fick vi söka läkare igen. Ny penicillin av annan sort. Det har tagit hårt på henne att inte bli bra, att hela tiden ha ont och inte kunna svälja och äta. Hon har orkat gå i skolan nån dag då och då men sen blivit hemma.
Nu har hon "gått ner sig lite" när operationsdagen har fastslagits. Ännu behöver vi få mer information men jag vet att nu när hon vet när det ska ske så påbörjas ett enormt arbete inom henne att bearbeta alla rädslor och hitta kraft och mod till att orka.
Jag vet inte om Ni kan förstå vilka kval hon lider och vilka traumatiska minnen hennes kropp bär på. I hela hennes liv har hon tvingats utstå den smärtan och den har hon gömt inom sig.
Hon kan knappt uthärda tanken på att tvingas sova på sjukhuset, även fast hon vet att så måste hon ju.
Och även om man kan tycka att hon är stor flicka nu så är hon bara 18 år. Hon har just börjat blicka framåt mot sitt vuxna liv och att lära sig att hantera svåra saker tar ibland en hel livstid. Ibland hinner människor inte ens med det innan de dör av ålderdom.
Igår kväll brast det för mig. Att hitta den där knölen i bröstet slog undan benen på mig och jag grät. Jag släppte ut alla känslor och undrade inom mig var jag ska hämta kraft ifrån till att orka. Hur ska det gå för oss om jag skulle ha oturen att drabbas av bröstcancer ovanpå allt som jag redan har att handskas med?
Jag tvivlar inte för min egen skull för jag vet att jag kommer hel ut på andra sidan, jag har gjort det förr när allt gått sönder. Och det har hänt några gånger, men jag vet att jag kan det även om det tar tid och gör ont längs vägen.
Värre är det med min oro för min flicka. Hon har inte de resurser som jag har ännu och hon har inte ett halvt liv av erfarehnheter bakom sig.
Men idag är idag....jag ber för att jag ska skonas denna gång. Jag ber för att jag ska slippa för jag orkar inte just nu. Jag ber för att jag ska få vara frisk.
