Jag - en Transformers
Jag befarar att det är på väg att hända....
Och jag suckar, våndas och jag spjärnar emot. Jag vill inte, jag orkar inte och jag räds......jag vill inte möta det som komma skall trots att jag vet att det är oundvikligt.
Och det till trots att jag vet att på andra sidan återgår allt till det "normala" igen. Det är en fruktansvärt jobbig tid att ta sig igenom, för vissa är det "a piece of cake" medans för andra så är det ett helvete.
Jag tillhör dem som kommer gå genom helvetet. Och det vet jag redan nu fast jag bara står på tröskeln än så länge...
Jag talar om KLIMAKTERIET!!!!!!
Hur ofattbart jag än tycker att det är så har jag kommit till den mogna kvinnans ålder. Jag fyller 47 år i år. Och jag har alltså förstått att det har börjat. Kärringsjukan, klimakteriekärringens privata helvete.
Det har kommit smygande, små små saker som jag till sist har förstått att de hänger ihop med min ålder och påbörjandet av menopausen.
Att jag redan nu vet att jag kommer få gå den svåra vägen beror på att i all information jag läser om detta, för jag har googlat ska ni veta, så står det att de kvinnor som har haft svår pms, de får även mycket värre och långdragnare klimakteriebesvär. Och sen så får man oftast samma typ av besvär som sin mor och jag kan ju bara konstatera att min mamma har svettats och gråtit i tjugo år snart.
Mina pms besvär har under åren ibland fått mig att vilja hoppa från ett berg för att jag har mått så dåligt och behandlat min familj så illa genom att förvandlas till ett monster 2-3 veckor varje månad. Ja för så hemst var det periodvis även om det lugnat sig lite nu.
Jag har behandlats med antidepp för min pms och det hjälpte ju men att vara tablettberoende är ju ingen hit direkt.
Därför så sätter jag hälarna i backen och spjärnar emot allt vad jag kan. Jag har värmevallningar som får min redan så värmekänsliga kropp att närapå svimma. Jag blir rent ut sagt SKIT dålig under de minuter som de håller i sig. Benen bär inte och jag förlorar all kraft i kroppen och kan knappt vara upprätt.
Jag känner mig gråtmild och lipar för allt. Likaså blir jag arg på bråkdelen av en sekund och exploderar för att i nästa sekund undra vad sjutton som hände.
Senaste tiden har jag även känt mig särskilt håglös. Nere och inte haft lust för nåt egentligen. Visst håller jag masken och gör det jag ska men inom mig så känns det bara ledsamt.
Och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att jag var deprimerad. Känner så väl igen symptomen men jag vet ju att inget i mitt liv har förändrats som skulle ge mig en depression. Jag är ju inte deppig egentligen.
Och det är ju det jag måste hålla i minnet. Att detta är något som kommer och går. Och att det inte har med verkligheten att göra utan bara är mina hormoner som stökar.
Igårkväll så la jag mig hos Magnus och berättade hur det kändes. Jag sa som det var att om jag inte visste bättre så skulle jag tro att jag var deprimerad och att jag känner mig så håglös emellanåt.
Och han tog det precis som vilken man som helst.....tittade oförstående på mig och sa.... -Vadå!?
Sen började han jiddra en massa om vad det berodde på utan att lyssna på mig. Jag sa till honom att han skulle vara tyst för jag ville inte höra honom komma med en massa lösningar. Jag ville bara anförtro mig åt honom och ha tröst och förtående.
- Jamen vad ska jag säga då, undrade han.
- Du ska bara hålla om mig, stryka mig över håret och säga, lilla gumman e det så du känner.
Då gick han och jag började gråta. Han tyckte att han mycket väl kunde säga sin mening om vad han trodde att det berodde på. Och han påpekade att jag varit lite väl stingslig den senaste tiden.
Vi somnade utan att prata med varandra och i morse när jag ringde honom så sa jag att han borde be mig om förlåtelse. Det höll han med om och sa förlåt för att han varit dum.
Jag är inte arg på honom för jag vet att det inte är lätt för en utomstående och särskilt inte för en man att förstå vad dessa förbannade hormoner ställer till med.
Jag förstår ju knappt själv.
Jag vet även att när en man blir anförtrodd något, tex ett problem så är det självklart för honom att vilja hjälpa till och lösa problemet och sätta fingret på kärnan medans vi kvinnor oftast bara vill ha bekräftelse, lätta vårt hjärta och få lite tröst. Vi vet oftast inom oss hur vi ska lösa det men behöver stöd...inte an massa lösningar.
Det är en av orsakerna till många gräl i relationerna för att man inte förstår vad det är den andra vill. Därav kommer "Män är från Mars och Kvinnor är från Venus" vi talar olika språk.
Jag vet att för att få det jag vill ha och behöver från Magnus så måste jag tala"hans"språk och berätta vad jag vill att han ska göra. Sen måste jag ta emot det han ger på det sätt som han kan ge.
Han behöver givetvis även lära sig att lyssna på mig och förstå att det är annorlunda för mig än det är för honom.
Hela tiden behöver vi ha öppna sinnen och lära av varandra. Det är å andra sidan inte det lättaste att ha i minnet när hormonerna härjar vilt och man kokar av ilska eller gråter tröstlöst och man bara vill försvinna från jordens yta....men då behöver man minnas att efteråt kan man faktiskt göra bra igen genom att be om förlåtelse.
Det är en resa som vi har framför oss. Både för honom och för mig. Vi kommer båda två uppleva den på olika sätt och vi kommer både att älska och hata den.
Jag kommer att hata när Magnus ska försöka tala om för mig saker som jag vet att han inte har en aning om. För han är inte kvinna och han kan omöjligen vet hur det är att styras av hormoner. Han vet inte hur det är när man utan anledning får så jobbiga känslor fast man inte vill. Han kan inte veta hur en kvinnokropp fungerar för han har aldrig varit i en tonårstjejs pubertet och haft menscyklar och känt hur kroppen förändras om och om igen varje månad för att sen återgå till det normala. Han kan inte veta att samma sak sker nu, fast lite hipp som happ istället och att hela registret av känslor kommer styras av hormonerna. Han vet inte hur det känns att få så ömma bröst att man kvider. Han kan inte veta hur minsta lilla motgång kan få en att bryta ihop.
Men jag kommer att älska när han tröstar mig, när han visar hänsyn och förstår att jag inte alltid kan styra känslorna. Jag kommer älska när han lyssnar och lär och inser att han faktiskt inte har en aning om vad detta är utan helt måste lita till det jag berättar och säger till honom.
Jag kommer älska när han säger att han älskar mig fast jag är en klimakteriekärring.
Vi har en resa att göra, det kommer att bli jobbigt men vi klarar det och på andra sidan så återgår allt till det gamla vanliga....kanske är vi t.o.m starkare, klokare och har lärt oss något på vägen.
Ja det är alltså så det ligger till....jag är en Transformers och med skräckblandad förtjusning så väntar jag på att få se hur detta skall sluta.
Och jag suckar, våndas och jag spjärnar emot. Jag vill inte, jag orkar inte och jag räds......jag vill inte möta det som komma skall trots att jag vet att det är oundvikligt.
Och det till trots att jag vet att på andra sidan återgår allt till det "normala" igen. Det är en fruktansvärt jobbig tid att ta sig igenom, för vissa är det "a piece of cake" medans för andra så är det ett helvete.
Jag tillhör dem som kommer gå genom helvetet. Och det vet jag redan nu fast jag bara står på tröskeln än så länge...
Jag talar om KLIMAKTERIET!!!!!!
Hur ofattbart jag än tycker att det är så har jag kommit till den mogna kvinnans ålder. Jag fyller 47 år i år. Och jag har alltså förstått att det har börjat. Kärringsjukan, klimakteriekärringens privata helvete.
Det har kommit smygande, små små saker som jag till sist har förstått att de hänger ihop med min ålder och påbörjandet av menopausen.
Att jag redan nu vet att jag kommer få gå den svåra vägen beror på att i all information jag läser om detta, för jag har googlat ska ni veta, så står det att de kvinnor som har haft svår pms, de får även mycket värre och långdragnare klimakteriebesvär. Och sen så får man oftast samma typ av besvär som sin mor och jag kan ju bara konstatera att min mamma har svettats och gråtit i tjugo år snart.
Mina pms besvär har under åren ibland fått mig att vilja hoppa från ett berg för att jag har mått så dåligt och behandlat min familj så illa genom att förvandlas till ett monster 2-3 veckor varje månad. Ja för så hemst var det periodvis även om det lugnat sig lite nu.
Jag har behandlats med antidepp för min pms och det hjälpte ju men att vara tablettberoende är ju ingen hit direkt.
Därför så sätter jag hälarna i backen och spjärnar emot allt vad jag kan. Jag har värmevallningar som får min redan så värmekänsliga kropp att närapå svimma. Jag blir rent ut sagt SKIT dålig under de minuter som de håller i sig. Benen bär inte och jag förlorar all kraft i kroppen och kan knappt vara upprätt.
Jag känner mig gråtmild och lipar för allt. Likaså blir jag arg på bråkdelen av en sekund och exploderar för att i nästa sekund undra vad sjutton som hände.
Senaste tiden har jag även känt mig särskilt håglös. Nere och inte haft lust för nåt egentligen. Visst håller jag masken och gör det jag ska men inom mig så känns det bara ledsamt.
Och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att jag var deprimerad. Känner så väl igen symptomen men jag vet ju att inget i mitt liv har förändrats som skulle ge mig en depression. Jag är ju inte deppig egentligen.
Och det är ju det jag måste hålla i minnet. Att detta är något som kommer och går. Och att det inte har med verkligheten att göra utan bara är mina hormoner som stökar.
Igårkväll så la jag mig hos Magnus och berättade hur det kändes. Jag sa som det var att om jag inte visste bättre så skulle jag tro att jag var deprimerad och att jag känner mig så håglös emellanåt.
Och han tog det precis som vilken man som helst.....tittade oförstående på mig och sa.... -Vadå!?
Sen började han jiddra en massa om vad det berodde på utan att lyssna på mig. Jag sa till honom att han skulle vara tyst för jag ville inte höra honom komma med en massa lösningar. Jag ville bara anförtro mig åt honom och ha tröst och förtående.
- Jamen vad ska jag säga då, undrade han.
- Du ska bara hålla om mig, stryka mig över håret och säga, lilla gumman e det så du känner.
Då gick han och jag började gråta. Han tyckte att han mycket väl kunde säga sin mening om vad han trodde att det berodde på. Och han påpekade att jag varit lite väl stingslig den senaste tiden.
Vi somnade utan att prata med varandra och i morse när jag ringde honom så sa jag att han borde be mig om förlåtelse. Det höll han med om och sa förlåt för att han varit dum.
Jag är inte arg på honom för jag vet att det inte är lätt för en utomstående och särskilt inte för en man att förstå vad dessa förbannade hormoner ställer till med.
Jag förstår ju knappt själv.
Jag vet även att när en man blir anförtrodd något, tex ett problem så är det självklart för honom att vilja hjälpa till och lösa problemet och sätta fingret på kärnan medans vi kvinnor oftast bara vill ha bekräftelse, lätta vårt hjärta och få lite tröst. Vi vet oftast inom oss hur vi ska lösa det men behöver stöd...inte an massa lösningar.
Det är en av orsakerna till många gräl i relationerna för att man inte förstår vad det är den andra vill. Därav kommer "Män är från Mars och Kvinnor är från Venus" vi talar olika språk.
Jag vet att för att få det jag vill ha och behöver från Magnus så måste jag tala"hans"språk och berätta vad jag vill att han ska göra. Sen måste jag ta emot det han ger på det sätt som han kan ge.
Han behöver givetvis även lära sig att lyssna på mig och förstå att det är annorlunda för mig än det är för honom.
Hela tiden behöver vi ha öppna sinnen och lära av varandra. Det är å andra sidan inte det lättaste att ha i minnet när hormonerna härjar vilt och man kokar av ilska eller gråter tröstlöst och man bara vill försvinna från jordens yta....men då behöver man minnas att efteråt kan man faktiskt göra bra igen genom att be om förlåtelse.
Det är en resa som vi har framför oss. Både för honom och för mig. Vi kommer båda två uppleva den på olika sätt och vi kommer både att älska och hata den.
Jag kommer att hata när Magnus ska försöka tala om för mig saker som jag vet att han inte har en aning om. För han är inte kvinna och han kan omöjligen vet hur det är att styras av hormoner. Han vet inte hur det är när man utan anledning får så jobbiga känslor fast man inte vill. Han kan inte veta hur en kvinnokropp fungerar för han har aldrig varit i en tonårstjejs pubertet och haft menscyklar och känt hur kroppen förändras om och om igen varje månad för att sen återgå till det normala. Han kan inte veta att samma sak sker nu, fast lite hipp som happ istället och att hela registret av känslor kommer styras av hormonerna. Han vet inte hur det känns att få så ömma bröst att man kvider. Han kan inte veta hur minsta lilla motgång kan få en att bryta ihop.
Men jag kommer att älska när han tröstar mig, när han visar hänsyn och förstår att jag inte alltid kan styra känslorna. Jag kommer älska när han lyssnar och lär och inser att han faktiskt inte har en aning om vad detta är utan helt måste lita till det jag berättar och säger till honom.
Jag kommer älska när han säger att han älskar mig fast jag är en klimakteriekärring.
Vi har en resa att göra, det kommer att bli jobbigt men vi klarar det och på andra sidan så återgår allt till det gamla vanliga....kanske är vi t.o.m starkare, klokare och har lärt oss något på vägen.
Ja det är alltså så det ligger till....jag är en Transformers och med skräckblandad förtjusning så väntar jag på att få se hur detta skall sluta.
