En besviken flicka
Vrång, sur, arg, irriterad, besviken, uppgiven, frustrerad, maktlös.....jag vill lägga mig ner på golvet och protestera högljutt och vilt som ett barn kan göra. Jag vill sparka med fötterna och stampa i golvet.....men hur skulle det se ut då?
Fast egentligen så är jag väl ingenting av det jag beskrev nyss...för det är helt lönlöst att lägga energi på nåt som man INTE kan påverka.
Ja det handlar om att lägenhetsbytet i Kungsängen inte verkar bli av. Jag hade det på känn och jag förstår att två som ska flytta ihop inte kan tacka ja till en enrumslägenhet bara för att jag vill bo i den som ligger i Kungsängen.
Min frustration handlar om att jag står på ruta ett igen och att utsikterna för att jag ska kunna lämna den plats jag bor på och som håller på och driver mig till vansinne, de utsikterna är återigen mycket dimhöljda pch vaga.
Detta gör att jag bara känner missnöje för tillfället. Missnöje över att inte kunna påverka situationen. Fast jag inte vill så är trafiken det enda jag hör...dagarna i ända. Hela natten låter det i mitt huvud, jämt jämt och aldrig är det tyst. Det gör mig tokig.
Jag drar mig i det längsta för att ge mig ut i trafiken. För om jag inte måste så gör jag det inte. Situationen som råder här där jag bor är den att vart jag än ska så är det köer om jag inte åker före sju på morgonen eller efter 21 på kvällen. Ska jag hälsa på familj eller vänner så tar det evigheter av stillasittande i köer.
Att åka kommunalt är inte ett bra alternativ pga den massa av människor som bär på diverse smittor och som gör att jag blir sjuk. Inräknas skall oxå den kraft som det tar att åka kommunalt och som gör min hjärna sjuk och mig utmattad så att resan inte är mödan och målet värt.
Jag får bara mer och mer "panik" av att bo med alla människor omkring mig och med alla ljud som jag inte kan stänga ute.
Ja jag vet att jag gnäller och borde vara jävligt tacksam över att jag har ett hem över huvud taget, men just nu står tacksamheten mig upp i halsen. Jag vill ju bara skapa förutsättningar som är gynnsamma för mitt liv och min hälsa. Inte leva under förutsättningar som gör mig sjukare.
Och det är fruktansvärt jobbigt att hela tiden vara så nära det jag vill ha och sen så gång på gång så rinner det ur händerna på mig och jag kan inte göra något åt det.
Jag har pga dessa omständigheter väldigt svårt att ha fokus på annat än vårt boende. Jag har svårt att koppla av. Är väldigt stressad och irritabel.
Jag vet, så ingen behöver påpeka det, att för min egen skull så gör jag bäst i att finna mig i situationen och ta det för vad det är. Och jobba på att fokusera på det som gör mig glad och får mig att må bra istället.
Jag vet jag vet jag vet...men nu är det tungt och jag känner som sagt för att ibland slänga mig raklång på golvet och stortjuta av frustration.
Men jag är stor flicka nu så då gör man inte så. Man skriver av sig på bloggen lite istället och svär tyst mellan sammanbitna tänder.
Jag tror ju annars att det kommer till mig, det som är bra för mig. Men jag kan ju inte sitta och gapa och vänta på att sparvarna ska flyga in i munnen på mig. Man behöver ju vara aktiv själv och styra sitt liv åt det håll man vill.
Inte mycket sker bara för att jag in huvudet önskar det. Inte fort nog i alla fall.
Jo jag ska gnälla lite över min förkylning oxå....som fortfarande inte släpper greppet om mig.....galen blir jag !!!!!
Men annars så är det väl bra då...har diskat idag, bäddat, stått på balkongen och funderat på om jag ska gå ut och gå men kom fram till att trapporna på hemvägen skulle bli för jobbiga att ta sig upp för. De är alltid en mara men mycket värre blir det när jag är sjuk.
Så det blir till att betrakta hösten från balkongen.
Fast egentligen så är jag väl ingenting av det jag beskrev nyss...för det är helt lönlöst att lägga energi på nåt som man INTE kan påverka.
Ja det handlar om att lägenhetsbytet i Kungsängen inte verkar bli av. Jag hade det på känn och jag förstår att två som ska flytta ihop inte kan tacka ja till en enrumslägenhet bara för att jag vill bo i den som ligger i Kungsängen.
Min frustration handlar om att jag står på ruta ett igen och att utsikterna för att jag ska kunna lämna den plats jag bor på och som håller på och driver mig till vansinne, de utsikterna är återigen mycket dimhöljda pch vaga.
Detta gör att jag bara känner missnöje för tillfället. Missnöje över att inte kunna påverka situationen. Fast jag inte vill så är trafiken det enda jag hör...dagarna i ända. Hela natten låter det i mitt huvud, jämt jämt och aldrig är det tyst. Det gör mig tokig.
Jag drar mig i det längsta för att ge mig ut i trafiken. För om jag inte måste så gör jag det inte. Situationen som råder här där jag bor är den att vart jag än ska så är det köer om jag inte åker före sju på morgonen eller efter 21 på kvällen. Ska jag hälsa på familj eller vänner så tar det evigheter av stillasittande i köer.
Att åka kommunalt är inte ett bra alternativ pga den massa av människor som bär på diverse smittor och som gör att jag blir sjuk. Inräknas skall oxå den kraft som det tar att åka kommunalt och som gör min hjärna sjuk och mig utmattad så att resan inte är mödan och målet värt.
Jag får bara mer och mer "panik" av att bo med alla människor omkring mig och med alla ljud som jag inte kan stänga ute.
Ja jag vet att jag gnäller och borde vara jävligt tacksam över att jag har ett hem över huvud taget, men just nu står tacksamheten mig upp i halsen. Jag vill ju bara skapa förutsättningar som är gynnsamma för mitt liv och min hälsa. Inte leva under förutsättningar som gör mig sjukare.
Och det är fruktansvärt jobbigt att hela tiden vara så nära det jag vill ha och sen så gång på gång så rinner det ur händerna på mig och jag kan inte göra något åt det.
Jag har pga dessa omständigheter väldigt svårt att ha fokus på annat än vårt boende. Jag har svårt att koppla av. Är väldigt stressad och irritabel.
Jag vet, så ingen behöver påpeka det, att för min egen skull så gör jag bäst i att finna mig i situationen och ta det för vad det är. Och jobba på att fokusera på det som gör mig glad och får mig att må bra istället.
Jag vet jag vet jag vet...men nu är det tungt och jag känner som sagt för att ibland slänga mig raklång på golvet och stortjuta av frustration.
Men jag är stor flicka nu så då gör man inte så. Man skriver av sig på bloggen lite istället och svär tyst mellan sammanbitna tänder.
Jag tror ju annars att det kommer till mig, det som är bra för mig. Men jag kan ju inte sitta och gapa och vänta på att sparvarna ska flyga in i munnen på mig. Man behöver ju vara aktiv själv och styra sitt liv åt det håll man vill.
Inte mycket sker bara för att jag in huvudet önskar det. Inte fort nog i alla fall.
Jo jag ska gnälla lite över min förkylning oxå....som fortfarande inte släpper greppet om mig.....galen blir jag !!!!!
Men annars så är det väl bra då...har diskat idag, bäddat, stått på balkongen och funderat på om jag ska gå ut och gå men kom fram till att trapporna på hemvägen skulle bli för jobbiga att ta sig upp för. De är alltid en mara men mycket värre blir det när jag är sjuk.
Så det blir till att betrakta hösten från balkongen.
