Det stormar minsann
Hej på er...jag stod på balkongen nyss. Kände hur det blåste och vinden vände ut och in på träden. Det är mäktigt och jag tycker om väder. Väder av alla de slag faktiskt, även om vissa av dem gör mig sjukare. Man kan alltid betrakta från insidan, bakom ett fönster.
Men nu stod jag i alla fall på balkongen och kände hur kraftfull naturen är.
Och jag tänkte på det jag sett och läst om senaste stormen Katia, som dragit fram över vårt land. Vi är ju väldigt förskonade från det som naturen kan förstöra för oss. Inte så ofta kostar det heller människoliv.
Jag tänkte även på hur vi i många år nu har upplysts om att vi är på väg mot jordens undegång, hur pol-isarna smälter och hur vi får ett hetare och vildare klimat.
Och det är kanske så och jag har ju såklart tänkt efter på hur jag upplevde vädret för 20-30 år sen och fram till nu.
Men vid närmare eftertanke så känns det inte som att det borde gå så fort att jag under min livstid kan märka en skillnad.
Allt har ju tagit miljarder år att uppkomma på denna planet så varför skulle det under en trettioårsperiod skena i en rasande fart ?
Vad vet jag, jag är ju varken väderexpert eller kan nåt på riktigt om detta. Jag har ju bara läst och sett det vi matas med av media. Jag tänker tex på kalvning, ja det heter ju så när isbergen släpper ismassor på sommaren. Vilket händer varje år och det ser ju dramatiskt ut. Men dessa bilder visas alltid i samband med program om växthuseffekten och isbjörnsdöd. Då blir det verkligen konkret och hemskt att beskåda.
Vi får ju uppfattningen om att det sker fort som fan och att jordens alla hav kommer att höjas inom mycket snar framtid och att vi alla kommer att drunkna.
Men som sagt. Jag förringar inte detta och är mycket medveten om att vi människor tär på jordens resurser. Mer än vi har råd till. Men så har vi ju de smarta guysen som försöker hitta en väg ut i rymden. Ja hitta en planet att bo på när denna är slut. Det finns det sådär lagom mycket pengar till.
Vi människor i Sverige frågar oss i alla fall om naturkatastroferna nu har kommit till oss? Kommer vi börja drabbas hårdare nu för att växhuseffekten verkligen är i full framfart?
Ja för vi ser ju på nyheterna att vägbanor spolas bort, att sjöar och åar översvämmas så att bygden omkring försvinner i vattenmassor. Vi får hela tiden se resultat av vad naturen gjort mot vår bebyggelse.
Och är det inte så det är......att det just är vår bebyggelse som är grunden i denna förstörelse. Att den finns och står där den är för att vi brer ut oss och vi vill ha sjötomter, vi vill ha vägar där det möjligen är mindre lämpligt pga naturens förhållanden att ha en väg. Vi lägger ut räls på för lösa grunder och sen blir vi förskräckta när naturen spolar bort skiten.
Ja det är mina tankar.....samma tankar som jag här gällande vilda djur i Sverige. Vi blir fullständigt tokiga när vilt kommer oss inpå knuten fast det är VI som brer ut oss och tar över deras marker.
Och hemma i stugorna sitter rädda människor och tänker att nu är snart domedagen här. Naturen rasar och de vilda djuren kommer för att äta oss.
Stora tankar i en liten finnpajsarhjärna....och inte vet jag om det finns ett korn av substans eller sanning i dem heller men jag e ju som jag e.....
Jag gillar i alla fall väder även om jag nästan blåste bort igår. Vi var ute och åkte en sväng på kvällen. Mörkt ute och det blåste väldigt. Jag vevade ner bilrutan och stack ut armen så att jag kände krafterna och hela bilen fylldes med storm. Häftigt!
Jag älskar höst, det är en blandning av sommarens värme och kylan som komma skall. Än så länge är det inte isande kallt utan mest fuktig kyla. Jag myser och tänder mina ljus inomhus. Både på mitt bord och i mitt sinne.
Idag har ytterligare ett ljus tänts i mitt hjärta. Jag och en fbvän har bestämt att träffas på stan. Det ser jag fram emot och det känns härligt spännande. Jag tycker ju så mycket om att möta människor av alla de slag och att få göra ett nytt möte på riktigt och inte bara via fb, det känns så livgivande, så inspirerande.
Ibland tänker jag att det skulle kännas mäktigt och vara hur trevligt som helst att samla alla fbvänner över en dag och se alla på riktigt och umgås och prata. Jag vet att många har fb träffar och de brukar vara lyckade.
Jag önskar er alla en skön dag och att ni vilket väder det än är, känner att det är en bra dag. Alltför ofta låter vi vädret bestämma vår sinnesstämning och göra oss deppiga om det inte är vad vi förväntade oss då vi vaknade.
Kram
Men nu stod jag i alla fall på balkongen och kände hur kraftfull naturen är.
Och jag tänkte på det jag sett och läst om senaste stormen Katia, som dragit fram över vårt land. Vi är ju väldigt förskonade från det som naturen kan förstöra för oss. Inte så ofta kostar det heller människoliv.
Jag tänkte även på hur vi i många år nu har upplysts om att vi är på väg mot jordens undegång, hur pol-isarna smälter och hur vi får ett hetare och vildare klimat.
Och det är kanske så och jag har ju såklart tänkt efter på hur jag upplevde vädret för 20-30 år sen och fram till nu.
Men vid närmare eftertanke så känns det inte som att det borde gå så fort att jag under min livstid kan märka en skillnad.
Allt har ju tagit miljarder år att uppkomma på denna planet så varför skulle det under en trettioårsperiod skena i en rasande fart ?
Vad vet jag, jag är ju varken väderexpert eller kan nåt på riktigt om detta. Jag har ju bara läst och sett det vi matas med av media. Jag tänker tex på kalvning, ja det heter ju så när isbergen släpper ismassor på sommaren. Vilket händer varje år och det ser ju dramatiskt ut. Men dessa bilder visas alltid i samband med program om växthuseffekten och isbjörnsdöd. Då blir det verkligen konkret och hemskt att beskåda.
Vi får ju uppfattningen om att det sker fort som fan och att jordens alla hav kommer att höjas inom mycket snar framtid och att vi alla kommer att drunkna.
Men som sagt. Jag förringar inte detta och är mycket medveten om att vi människor tär på jordens resurser. Mer än vi har råd till. Men så har vi ju de smarta guysen som försöker hitta en väg ut i rymden. Ja hitta en planet att bo på när denna är slut. Det finns det sådär lagom mycket pengar till.
Vi människor i Sverige frågar oss i alla fall om naturkatastroferna nu har kommit till oss? Kommer vi börja drabbas hårdare nu för att växhuseffekten verkligen är i full framfart?
Ja för vi ser ju på nyheterna att vägbanor spolas bort, att sjöar och åar översvämmas så att bygden omkring försvinner i vattenmassor. Vi får hela tiden se resultat av vad naturen gjort mot vår bebyggelse.
Och är det inte så det är......att det just är vår bebyggelse som är grunden i denna förstörelse. Att den finns och står där den är för att vi brer ut oss och vi vill ha sjötomter, vi vill ha vägar där det möjligen är mindre lämpligt pga naturens förhållanden att ha en väg. Vi lägger ut räls på för lösa grunder och sen blir vi förskräckta när naturen spolar bort skiten.
Ja det är mina tankar.....samma tankar som jag här gällande vilda djur i Sverige. Vi blir fullständigt tokiga när vilt kommer oss inpå knuten fast det är VI som brer ut oss och tar över deras marker.
Och hemma i stugorna sitter rädda människor och tänker att nu är snart domedagen här. Naturen rasar och de vilda djuren kommer för att äta oss.
Stora tankar i en liten finnpajsarhjärna....och inte vet jag om det finns ett korn av substans eller sanning i dem heller men jag e ju som jag e.....
Jag gillar i alla fall väder även om jag nästan blåste bort igår. Vi var ute och åkte en sväng på kvällen. Mörkt ute och det blåste väldigt. Jag vevade ner bilrutan och stack ut armen så att jag kände krafterna och hela bilen fylldes med storm. Häftigt!
Jag älskar höst, det är en blandning av sommarens värme och kylan som komma skall. Än så länge är det inte isande kallt utan mest fuktig kyla. Jag myser och tänder mina ljus inomhus. Både på mitt bord och i mitt sinne.
Idag har ytterligare ett ljus tänts i mitt hjärta. Jag och en fbvän har bestämt att träffas på stan. Det ser jag fram emot och det känns härligt spännande. Jag tycker ju så mycket om att möta människor av alla de slag och att få göra ett nytt möte på riktigt och inte bara via fb, det känns så livgivande, så inspirerande.
Ibland tänker jag att det skulle kännas mäktigt och vara hur trevligt som helst att samla alla fbvänner över en dag och se alla på riktigt och umgås och prata. Jag vet att många har fb träffar och de brukar vara lyckade.
Jag önskar er alla en skön dag och att ni vilket väder det än är, känner att det är en bra dag. Alltför ofta låter vi vädret bestämma vår sinnesstämning och göra oss deppiga om det inte är vad vi förväntade oss då vi vaknade.
Kram
