Svunna tider
Den gångna helgen försvann snabbt som tusan. Vi har knappt varit hemma och då blir det ju så att känslan av helg liksom försvinner. Fast det har ju varit roligt.
I lördags hade vi bestämt oss för att åka till Bro, som vi hoppas kunna flytta till så småningom. Det var Fest i Byn med allehanda kuligheter.
Vi började med att äta frukost i sängen och slog på teven. Det visades ett gammalt revyprogram i repris, Minnenas Television var det och Jubel i Busken, i svart/vitt, från Göteborg 1968. Och jag måste säga att det var längesen jag hade en så skön morgon, trots att vi hade en tid vi skulle "passa" för att hinna till Bro före tio.
Där jag låg i sängen och tittade på revyn och betraktade den enkelhet som allt var uppbyggt kring så slogs jag som så ofta av tanken att allt är så komplicerat numera.
Allt ska vara så flashigt, så stort och flådigt med effekter. Det är så annorlunda numera och jag kan inte tänka mig att det var samma press på att både dra in pengar till intäkter och slå publikrekord, då som det är nu.
På scenen avlöste de "gamla" revyartisterna varandra med sång och pratnummer. Inte särskilt mycket rekvisita, inga mikrofoner. I orkesterdiket satt orkestern och spelade på instument utan effektknappar.
Och i publiken.....ja det var nästan publiken som förundrade mig mest. Alla, och då menar jag verkligen ALLA var finklädda. Männen uteslutande i kostym och vit skjorta. Kvinnorna i klänningar och de flesta bar hattar av alla de slag. Endast nån enstaka yngre kvinna var utan huvudbonad.
Man var uppklädd för att gå på teatern. Idag är det inte så....möjligen att man klär upp sig till ett Dramatenbesök. Idag är det många (ofta mig inkluderat) som aldrig skiljer på vardags och finkläder. Man går på kalas, restaurangbesök eller kafferep i samma kläder som man går till jobbet i. Och jag tycker att det är lite tråkigt. Just för att det inte syns nån skillnad och sen är det ju en ritual som ger feststämning i sig att klä sig i sina finaste kläder och måla sig lite extra.
Det var lite mer noga förr.....när jag var barn så fick jag minsann inte använda mina gåbort-kläder till vardags och skorna var man rädd om. Och folk hade ju faktiskt råd att ha finkläder förr och det tror jag beror på att man inte hade den uppsjö av vardagskläder som vi har idag. Klädkontot är många sköna tusenlappar kostsammare idag trots att vi sällan har kläder som enbart är för fest.
Jag är uppväxt med att man ska vara hel och ren, vara proper och till fint ska man klä sig i det bästa man har. Inget slarv och tjafs där inte. Min mamma lät t.o.m sy upp kläder till mig och lillasyster, likadana klänningar och annat. Och då var hon ensamstående med två barn under många år.
Jag undrar många gånger varför jag tänker på "förr" med en känsla av att det var lite bättre då. Jag vet ju inget om hur det var att vara vuxen då eftersom jag var barn eller knappt född.
Givetvis så är det ju så att mycket har blivit bättre idag. Levnadsvillkoren och att kunna bli botad från sjukdomar tex.
Men jag tänker så allt som vi människor måste ha idag för att överleva....tror vi.
Ibland sitter jag och tittar på mina saker och möbler i mitt hem. Betraktar mig själv utifrån ett annat persepektiv där jag sitter i soffan med teven påslagen. Det lyser i mitt vitrinskåp och glasen reflekterar ett vackert ljus. Jag har stearinljus för stämningens skull. En filt om benen och jag sträcker ut handen och byter kanal med fjärrkontrollen.
Då tänker jag på dem som lever med sin stora familj i sin hydda av lera. Där finns ingenting av det jag har. Möjligen en filt och ljuset är inte tänt för stämningens skull för det finns inga stearinljus utan endast en livsviktig eld.
De människorna vet knappt något om hur vi lever på andra sidan jorden. För de har inte som vi, möjlighet att se på teve. Se dokumentärprogram och därefter förfasas över vårt levnadssätt.
Men de människorna finns och de är på riktigt. De skrattar, älskar och lever. Barnen leker även om de måste hjälpa till med arbetet för att överleva.
Trots sjukdomar och trots knappa resurser för överlevnad så finns de och existerar utan allt det som vi måste ha.
Nu talar jag inte om de stora svältområden som vi har på många håll utan jag tänker på de människor som vi kallar infödingar och som tex lever i byar i regskogar eller som nomader och som faktiskt har mat, hem och ett fungerande litet "samhälle".
Jag undrar ibland om de önskar och drömmer om annat. Men så undrar jag var de ska drömma om när de vet så lite om omvärlden. Kan man drömma då? Kan man vilja ha något som man inte vet om?
Ja jag tänker mycket....ibland undrar jag om det blir för mycket av den varan......nu åter till lördagen och melodikrysset.
Start med melodikryssändning från scenen via radio. Så trevligt att lösa krysset utomhus i solens gass tillsammans med andra.
Krysset följdes av uppträdande och allsång med Trio me Bumba. Jag hade mina förutfattade meningar om dem och vi hade inte tänkt sitta kvar utan istället gå en sväng bland marknadsstånden.
Men vi blev sittandes och det är jag mycket glad över.
När jag fyllde tio år fick jag en skivspelare i födelsedagspresent. Och efter det kunde jag önska mig LP skivor och oftast blev det Osmonds eller Abba men så fick jag en Trio me Bumba LP. Av vem minns jag inte men jag spelade denna skiva.
Och jag dansade och sjöng med i låtarna. När jag växte upp så förstod jag att inga av mina jämnåriga kompisar lyssnade på Trio med Bumba. Jag insåg att när jag lyssnade på dansband och svensktoppen så lyssnade de på pop och disco. Och visst hade jag även det i min skivsamling men mest så gick Trio me Bumba och en skiva med blandade svensktoppar.
På fredagarna hade vi roliga timmen i skolan och vi fick ta med musik och spela för klassen. Jag gjorde misstaget att ta med min favoritskiva där bl a Schytts sjöng låten Aj Aj Aj det bultar å det bankar.
Efter det så ropades det Aj Aj Aj efter mig vart jag än gick och skratten haglade i korridorerna. Och självkänslan höll sig nere i skoskaften.
Ja nu gled jag från ämnet igen då......Trio me Bumba undehöll på scenen i lördags och jag tänkte innan de började att vad kan de ha kvar att ge.
Jag började som tioåring hålla ganska tyst med vad jag lyssnade på för musik hemma, av naturliga orsaker som ni förstår, så denna lilla grupp gömde jag nånstans långt i bakhuvudet och gick vidare i livet.
I lördags stiger så tre gamla gubbar upp på scenen. Och det roliga är att de håller på och plockar fram sina instrument och förbereder under tiden som vi löser krysset och då ser de up som vilka trötta farbröder som helst.
Men så snart de äntrar scenen så blir de unga grabbar igen. Ja de pratar om gamla minnen och ger oss bilder som vi visualiserar till varje låt. Det är bilder från Nalen, från sin turné då Beatles var förband till dem...bilder från folkparken. De pratar, skojar och spelar för hjärtats lust och är bara sååååå bra!!!!
Längesen som jag kände att artisten på scenen verkligen var glada över att ha sin publik. De höll inte på med något konstlat publikfrieri utan var sig själva och gav allt och fick oss att sjunga och känna glädje och ett stänk av nostalgi.
Efter en dryg timme var de tvugna att ge plats åt nästa evenemang från scenen men de stannade kvar och pratade med folk och skrev autografer. Ja tänk de skrev fortfarande och vi tog en idolbild som vi bad dem skriva under till Magnus syster Anita. En av killarna ritade tre kryss under sin autograf och berättade att det var Paul McCartney som lärt honom att göra dessa tre kryss för det gjorde alltid han efter sin autograf.
Och tänka sig att det köades för att få köpa deras cdskivor oxå.
Jag är inte naiv som tror att allt var bättre förr, men mycket av det som jag känner är bra för mig, livskvalitet och det lugnare tempot vill jag ha tillbaka.
Nu ska jag leta reda på Trio me Bumba på youtube, det är ett bra nytt påfund, och lyssna på gamla låtar och minnas min barndom med glädje. Jag ska inte lyssna på skratten som haglade och de retsamma kommentarera.
