Förlamande dag
Jag har varit som förlamad idag. Gjort allt på rutin eller gjort absolut ingenting. Ibland har Magnus frågat vad jag tänker på, det är när jag sitter och stirrar framför mig med tom blick. När jag ska svara honom så har jag inget svar att ge. För jag vet inte vad jag tänker. Jag är tom i huvudet samtidigt som tusen tankar svischar fram och tillbaka.
Jag har varit fullständigt orkeslös. Haft svårt att stå och gå på benen. Satt och tittade på mitt favoritprogram, Bonde säker fru...och jag grät till allt. Jag grät när vinjetten till programmet började. Jag har gråtit till nyheterna om det kraschade planet och alla omkomna.
Magnus undrade om han skulle följa med mig i morgon. Jag var frestad att säga ja. För jag vet hur jobbigt det kommer att vara att gå iväg och vänta ensam. Men jag svarade att jag är stor flicka nu och jag har väntat och tagit emot så många besked ensam så jag är van.
Egentligen vill jag ju att han ska vara med mig eftersom jag är rädd och ledsen.
Jag vet att Kajsa har märkt att något inte är som vanligt med mig. Men hon frågar inte. Hon förstår att det är nåt för jag bad henne att inte läsa mitt inlägg i bloggen.
Hon läser ibland men när jag vet att det jag skrivit kommer vara jobbigt för henne att bära, då säger jag att hon inte ska läsa och hon litar på mig och avstår.
Hon vet att det handlar om hur jag mår och att hon mår bättre av att jag försäkrar henne att jag klarar mig och har Magnus till hjälp.
Kan verka konstigt kanske men hon har tillräckligt och det är för tungt för henne att bära att jag inte mår bra.
Jag ska lägga mig nu, försöka sova och hålla mina rädslor borta.
Tack Laila och Tack Jeanette för att Ni har skrivit idag. Det har betytt mycket och jag tar tacksamt emot dina tankar och kramar om styrka Laila.
Ingenstans känns ensamheten så stor som när man är rädd och väntar.
Nu ikväll vågade jag känna efter på bröstet igen. Och den var kvar. Ibland har det känts som om jag drömt allt och just innan jag kände så var jag säker på att den inte skulle finnas där. Jag var beredd att dra en lättnadens suck.....men den sucken ändrade riktning och blev en suck av visshet och skräck. Knölen var kvar. Lika hård och orubblig som igår.
Jag tycker inte om att befinna mig där jag är nu. I detta tomrum. Som att allt stannar upp igen. Jag ser på klockan att tiden går men jag är som bredvid allt som sker.
Jag tycker inte om att känna som jag gör idag. Uppgivenhet, ledsamhet och rädsla. Jag tycker inte om att jag måste jobba så mycket med att hålla tankarna borta. Jag blir så trött av det.
Tack i alla fall för den här dagen. Den var min.
Tack Laila och tack Jeanette....
Jag har varit fullständigt orkeslös. Haft svårt att stå och gå på benen. Satt och tittade på mitt favoritprogram, Bonde säker fru...och jag grät till allt. Jag grät när vinjetten till programmet började. Jag har gråtit till nyheterna om det kraschade planet och alla omkomna.
Magnus undrade om han skulle följa med mig i morgon. Jag var frestad att säga ja. För jag vet hur jobbigt det kommer att vara att gå iväg och vänta ensam. Men jag svarade att jag är stor flicka nu och jag har väntat och tagit emot så många besked ensam så jag är van.
Egentligen vill jag ju att han ska vara med mig eftersom jag är rädd och ledsen.
Jag vet att Kajsa har märkt att något inte är som vanligt med mig. Men hon frågar inte. Hon förstår att det är nåt för jag bad henne att inte läsa mitt inlägg i bloggen.
Hon läser ibland men när jag vet att det jag skrivit kommer vara jobbigt för henne att bära, då säger jag att hon inte ska läsa och hon litar på mig och avstår.
Hon vet att det handlar om hur jag mår och att hon mår bättre av att jag försäkrar henne att jag klarar mig och har Magnus till hjälp.
Kan verka konstigt kanske men hon har tillräckligt och det är för tungt för henne att bära att jag inte mår bra.
Jag ska lägga mig nu, försöka sova och hålla mina rädslor borta.
Tack Laila och Tack Jeanette för att Ni har skrivit idag. Det har betytt mycket och jag tar tacksamt emot dina tankar och kramar om styrka Laila.
Ingenstans känns ensamheten så stor som när man är rädd och väntar.
Nu ikväll vågade jag känna efter på bröstet igen. Och den var kvar. Ibland har det känts som om jag drömt allt och just innan jag kände så var jag säker på att den inte skulle finnas där. Jag var beredd att dra en lättnadens suck.....men den sucken ändrade riktning och blev en suck av visshet och skräck. Knölen var kvar. Lika hård och orubblig som igår.
Jag tycker inte om att befinna mig där jag är nu. I detta tomrum. Som att allt stannar upp igen. Jag ser på klockan att tiden går men jag är som bredvid allt som sker.
Jag tycker inte om att känna som jag gör idag. Uppgivenhet, ledsamhet och rädsla. Jag tycker inte om att jag måste jobba så mycket med att hålla tankarna borta. Jag blir så trött av det.
Tack i alla fall för den här dagen. Den var min.
Tack Laila och tack Jeanette....
