i huvudet på en finnpajsar jänta

Hej på er...jag fick ett mail från en vän som hade läst mitt inlägg om klimakteriet. Han tyckte det borde finnas med i en "handbok" över detta fenomen.
Och visst är det så att det är ett obegripligt fenomen som man ibland önskar att man hade en handbok att följa och veta vad man har att förvänta.

Han skrev även att han tyckte det var fint att jag talade om för Magnus vad det var jag ville att han skulle göra och hur han skulle "hantera" mig.
För det är så lätt för oss alla att vilja att de närmaste omkring oss, utan ord ska förstå vad det är vi vill att de ska göra.
När vi är som svagast och mår som sämst så är det som tyngst att berätta om våra behov, vi önskar då att de ska bli förstådda och tillgodosedda utan att vi behöver säga något.

Men det är ju att förvänta sig tankeläsning. Ingen kan ju rimligtvis veta vad en annan människa egentligen vill ha.
Visst kan man lära sig att tolka signaler och man lär kanske av sina misstag men ofta blir det så att man vill väl men gör fel och man har en konflikt.

Jag har varit där jag med, att jag velat att folk av sig själva ska förstå å veta hur jag mår och vad det är jag önskar. Men jag har jobbat på att ta bladet från munnen och faktiskt tala om vad det är jag vill. Jag har insett att jag måste visa på vilket sätt jag vill bli tröstad och sen ta emot den trösten. Även om den inte är på pricken så som jag vill ha, för jag måste lita på att den jag älskar ändå gör sitt bästa och vill mig väl.

Det är en snårskog att ta sig igenom i en relation och få alla sina behov tillgodosedda och samtidigt tillgodose sin partners behov. Och det är där det oftast faller, det är när man inte klarar av att prata och lyssna som man känner sig oförstådd, känner sig oälskad och inte sedd. Det är då konflikter blir vardag och man höjer blicken och tittar på andra. Det är då man söker det man behöver i någon annans famn.
Får man allt det man behöver av sin partner så finns inte behovet att söka det hos andra.

Vi människor vill ju må bra, vara lyckade och vi jämför oss alldeles för ofta med andra, som vi egentligen inte vet ett dugg om. För det är ytan vi ser och ytan är ju så förbannat perfekt.

Vi tror att det kommer av sig själv, att vi inte måste jobba på det. Och tankeläsning är nåt som ens partner måste leva upp till. Att vara så pass ödmjuk att man kan tala om att så här önskar jag att du ska bemöta mig. Jag skulle må så bra då....är ett stort steg i riktningen mot ett långt och lyckligt förhållande där förälskelsen stannar kvar.

Jag vill verkligen inte höja mig som en självutnämd besserwisser inom detta område men jag har mina erfarenheter från kärleksrelationer som har kraschat.
De erfarenheterna har tyvärr inte kommit de männen tillgodo för i så fall hade de inte kraschat. Däremot så har jag lärt mig av mina misstag och de relationerna och försöker att inte göra samma fel nu som jag ibland har gjort.
Jag vill verkligen att min relation med Magnus ska bära livet ut. Därför gör jag vad jag kan för att vårda den och hålla glöden och kärleken vid liv.
Vi kan ta varje dag att lära av för hela tiden så sker det saker som påverkar oss och vi är i ständig förändring.

Ingenting i livet består som det en gång skapades. Möjligen berg men de är även de föränderliga så egentligen finns inget bestående. Allt påverkas att yttre och inre omständigheter. Och vi har bara att anpassa oss efter omständigheterna som råder, då gör vi oss själva den största tjänsten, för att hela tiden streta emot, det kostar så mycket energi. Och att göra oss olyckliga över det vi inte kan påverka är beklagligt...bättre då att göra oss lyckliga över det vi kan påverka och börja med sin egen förändring till det bättre.

Jag var ute och tog en promenad idag. Jag blev så förkyld i helgen och har varit riktigt dålig men kände att jag behövde komma ut en sväng för att andas höstluft och känna sinnesfrid.

Alldeles intill stigen jag gick på så satt en liten trast. Först trodde jag att den var skadad för den bara satt där på marken och röde sig inte alls. Jag passerade men så vände jag tillbaka för att ta ett foto på den. Inte ens då flög den iväg utan satt bara alldeles stilla invid vägen.

Så märkligt tänkte jag. Vi har ett underbart väder i Vällingby idag. Både sol och höstfukt i luften. Från min lilla sjö så doftade det tungt av väta och skog. Det var så skönt och så längesen jag kände den i näsan. Ja ett år faktiskt :-)
Jag tycker om höstdoften.

Jag gick vidare ner mot stora sjön och satte mig på en bänk. Alla båtar låg i fortfarande och repen slog mot masterna i blåsten. Ett ganska otrevligt ljud tycker jag. Men så hörde jag ljudet av gäss. Riktigt högt lät de och när jag lyfte blicken mot andra sidan sjön så såg jag ett par hundra gäss som hade lyft ganska nyligen och flög iväg.
Att de var ett par hundra förstod jag när jag försökte räkna dem lite snabbt. Och jag undrade stilla var nånstans alla dessa gäss hade stått alldeles nyss.

På vägen hem igen så mötte jag två kvinnor. Den ena höll den andra under armen och blev led. Jag såg att hon hade ett synfel, kanske var hon blind för ögonen tittade ingenstans.

Kvinnorna var fullt upptagna i ett samtal och hon som inte såg följde alltså den andra helt och hållet.

Det fick mig att fundera på det här att vara blind. Jag minns när jag var liten och vi frågade varandra vilket vi skulle välja, att vara blind eller att vara döv, om vi nu måste välja.
Jag vet att jag alltid svarade att jag hellre var döv än blind.

Jag tyckte väl då att min syn var mer värd än hörseln.

Idag vet jag inte och funderar inte så mycket på vad jag skulle välja. Men det jag funderade på idag var att en människa som är blind från födseln och som inte vet om något annat, han/hon upplever ju troligen omgivningen likadant som oss seende.

Jag vet ju att vi kan se med andra sinnen än med ögonen. Och jag tänkte på att den som är blind är ju förskonad från alla fördomar vi har.
För visst är det så att det är ögonen som ger oss våra fördomar?

Med ögonen betraktar vi och dömer. Våra ögon ser och urskiljer goda och dåliga människor. Våra ögon ser och skiljer på svarta och vita. Med ögonen så bestämmer vi vem som klär sig fult eller fint. Våra ögon ser på tjocka människor och bestämmer att de är karaktärslösa och mindra värda.
Våra ögon ser den rödhåriga sticka ut.

Jag tänker att en blind person möter världen och människor med ett helt öppet sinne och utan fördomar och förväntningar. En blind människa möter en människa utan att ha förutfattade meningar baserade på dennes utseende.

Jag tänker som så att vi alla borde vara lite mer blinda i vårt möte med människor.




Den lilla trasten....hon kanske inte såg mig...hon kanske inte såg faran som jag utgjorde för att hon var lite blind.

Och är det vi seende som är de riktigt blinda? Och är det de som inte har synen i behåll de som ser på riktigt och ser sanningen?
Vem är egentligen blind?