i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag påbörjade detta inlägg igår men kunde av olika skäl inte skriva klart och lägga ut det. Därför fortsätter jag idag fredag.





Gårdagens våg av gråt eskalerade framåt kvällen. Inget som jag är särskilt ledsen över för jag vet att ingen sinnestämning varar för evigt. Jag är ok med att vara ledsen ibland även om det är jobbigt och kan göra ont. Det är när det inte går över, när ledsenheten stannar kvar en längre tid som man behöver se över hur man ska hantera det och försöka få hjälp att lösa ev problem.

I mitt fall vet jag ju vad orsaken är och att det löser sig så småningom.

Hur som helst så hade vi en trevlig kväll. Vi såg på tv och det blev Robinson. Jag är relativt ny på Robinson, har bara sett två säsonger tidigare och hade min förutfattade meningar innan jag började titta.
Jag tar det för vad det är, liksom det mesta som görs så vill man skapa tittar"storm", upprördhet för det säljer och håller kvar oss i tevesoffan.

Jag tycker programmet är spännande och har ett visst underhållningsvärde. Fast nästa vecka börjar serien som är favoriten. Bonde säker fru!

Ja jag vet att det är lite töntigt men jag älskar ju kärlek och tycker det är fantastiskt när två människor finner varandra. Visst finns det konflikter och även sårade hjärtan här med men man vet ju vad man ger sig in på.

Magnus och jag hade pratat med varandra i telefonen under dan igår, det gör vi varje dag ett par gånger. Jag hade berättat för honom hur jag kände mig och när han kom hem så hade han famnen full av gladiolus till mig.
Min fina man ville muntra upp mig med ett fång blommor och han vet att nu på hösten är gladiolus min favorit.

Första gången som han gav mig blommor var långt innan vi ens hade träffats, vi talade i telefonen och jag var ledsen. Detta var på helgen och på måndagen ringde det på dörren och ett blombud stod utanför.

Eftersom det inte fanns något kort med så ringde jag affären för att fråga om blommorna verkligen skulle till mig och jo det skulle de, och utan kort också.
Senare samma kväll kom det ju fram att det var Magus som hade sänt dem till mig för att göra mig glad.
Men glad hade jag ju redan blivit långt tidigare genom att han och jag pratade i telefonen. Jag förstod då den där måndagen att han var en speciell man, även om jag hade börjat tycka om honom långt tidigare.

Igår när vi hade lagt oss och legat och pratat som vi brukar så sa vi godnatt som vi brukar.
Puss och kram, hålla om och vara nära, vi säger Jag älskar dig....sen viskar han till mig - Vi ses snart eller Vi ses i morgon.Och så vänder han sig med ryggen mot mig.
Alltid samma procedur. Jag sträcker då ut min vänstra arm och lägger den på honom, precis vid halsen där den går över i hans högra axel. Det är bara hans huvud som sticker fram ur täcket. Men så där ligger jag och håller min hand på honom tills vi somnar.

Allra första gången jag gjorde det så blev han så överraskad och glad. Han blev glad över att jag ville vara nära.

Igår när han hade sagt det som han brukar och vänt sig om så kom en tanke till mig att det en dag antagligen inte blir så att vi ses i morgon. En dag om många år, om livet och döden är goda, så kanske jag vaknar till att Magnus ögon aldrig mer ser in i mina.

När den tanken dök upp så brast allt för mig och jag började stortjuta. Dagens våg av gråt som jag mest hållit inne och bara släppt ut en liten del av, den sköljde över mig och jag bara grät och grät.
Magnus undrade ju såklart varför jag plötsligt började gråta och vände sig snabbt om och tog mig i sin famn.
Han strök mig över håret och tröstade innan jag kunde berätta varför jag började gråta så mycket just då.

Förr blev han ofta ställd och visste inte vad han skulle göra med min gråt, men jag har övertygat honom om att jag bara behöver bli omhållen och behöver inga ord och framför allt inte att han ska säga att jag ska sluta gråta.

Till slut kunde jag i alla fall berätta varför jag blivit så ledsen, vart mina tankar hade gått.

Och jag sa som det var att jag hade tänkt tanken att vakna upp med honom död vid min sida. Döden i sig är jag inte rädd för, jag är ok med att vi kommer att dö och jag skulle inte slås av panik eftersom jag redan varit så nära som man kan vara och har suttit länge vid min brors döda kropp.

Men det var ju tankarna på att jag vet att jag en dag kommer förlora honom, eller han mig, som gjorde mig så ledsen. Jag kan så ofta önska att vi skulle träffats tidigare i livet men vet ju samtidigat att inget hade då varit som det är nu. För då hade förutsättningar och omständigheter i livet varit annorlunda och vi hade inte varit de vi är idag.

En sak som slog mig där jag låg i hans armar var att jag inte visste vad han skulle vilja ha för kläder den dagen han ska begravas. Så jag frågade om han ville att jag skulle klä honom i hans finaste kläder, kostym alltså.
Han funderade en stund sen sa han, - Nä ta mina mysbyxor. Och jag sa att det mer skulle kännas som honom än något annat. Jag frågade också om han ville ha skor på sig, samtidigt som jag undrade varför man egentligen ska ha det på sig när man är död. - Äh, svarade han. Det behövs inte och jag bestämde då att jag tar hans tofflor.
Och så sa jag att han skulle få en kudde.
Vi har nämligen två kuddar hemma. Det är två vanliga sängkuddar med örngott. Jag har målat på örngotten och dessa två kuddar gav jag till honom första gången som han fyllde år efter att vi träffats och blivit ihop.

Magus vilade nämligen alltid en stund, och gör fortfarande, när han kommer hem från jobbet. Han sa jämt att han skulle ta sig en liten lutare. Så jag målade på örngottens bädde sidor. Bara 5 minuter, på ena sidan och En liten lutare, på den andra sidan.

Så jag sa igår att en av dessa kuddar skulle han få vila huvudet på och då skulle det bara vara en liten lutare och bara ta 5 minuter tills vi sågs igen. Och jag skulle ha kvar en av kuddarna här hemma och luta mig mot.

Att vi pratar så här öppet om döden och hur vi ska ta hand om varandra efteråt, är inget konsligt alls mellan oss i familjen. Och vi tycker att det är bra att veta innan så inga frågor uppstår som måste förbli obesvarade.

Jag slutade ju såklart att gråta efter en stund och vi sa godnatt igen men jag kunde inte somna så jag låg och tänkte på det brev jag vill skriva till Magnus.

Så här kommer mitt brev till honom.


Bästa älskade Magnus

Att skriva detta brev till dig idag är svårt. Inte för att jag inte finner ord eller för att jag inte vet vad jag ska skriva. Det är svårt eftersom jag gråter och därför inte ser vad jag skriver. Min gråt betyder inte sorg utan glädje och mitt brev är en hyllning och ett tack till dig min älskling.

Du vet att jag ofta har sagt att jag önskar att vi mötts tidigare i livet så att vi statisktiskt sett skulle fått ännu fler år tillsammans. Det är ju en omöjlighet att sia om hur det hade varit, men med all säkerhet så hade det inte varit så här som det är nu.

Vi är dem vi är pga det vi har varit med om på varsitt håll och tillsammans blir vi nu ännu mer. Jag har ofta sagt att vi ska ha åtminstånde 30 år tillsammans och det är ju som en livstid.

Jag har ofta förundrats över de oerhört starka känslor som vi hyser för varandra. Det är fantastiskt att så här mitt i livet få uppleva denna kärlek och passion, denna förälskelse och lycka. Det är ju givetvis inte så att vi springer omkring nakna som Adam och Eva i Lustgården utan ett enda bekymmer och naivt blåögda. Vi har ju haft många svåra saker att tillsammans ta oss igenom.
För det är inte helt självklart att allt funkar och att omständigheter runtomkring klaffar som vi vill att de ska göra.

När jag mötte dig eller rättare sagt, när du kom in i mitt liv. För du kom verkligen, korsade min väg utan att jag sökte eller ville det.

Jag hade haft en lång period då jag varit mycket ledsen. Jag kämpade med att komma på fötter efter att jag blivit sjuk. Jag var ensam och kände mig osäker på om jag skulle våga lita på en man igen. Jag var osäker på hela livet och jag bad.
Jag bad att den man som var rätt för mig, att den som kunde ge det jag behövde och önskade, skulle ställas i min väg för att jag inte längre ville eller orkade leta eller hoppas.

Jag bad och kände att jag kunde koppla bort allt nu och bara vara viss om att det sker det som är bäst för mig.

Det dröjde inte länge innan jag såg dig på kontaktsajten. En bild på en man som på något sätt talade till mig. Jag skrev några rader om att jag gärna pratade lite och kunde bli en "vän i viken" för du bodde ju så långt borta.

Du svarade och vi började mejla, snart gick vi över till att prata via msn. Vi pratade om allt möjligt. Livet, familjen, våra barn, våra drömmar.....du var blyg och vågade inte fråga efter mitt telefonnummer så du gav mig ditt och bad mig sända ett sms om jag hade lust.

Och det gjorde jag ju och en kväll ringde min telefon och det var du. Det var roligt att höra din röst som jag tyckte om, och efter det första samtalet så pratade vi varje dag.

Jag började tycka om dig mer och mer, jag kände att du var så lätt att prata med och jag blev glad av dig. Efter två månaders kontakt kände jag att jag ville träffa dig. Vi hade pratat lite löst om att ses men till slut så frågade jag om jag fick komma och hälsa på dig i Ljungby.

Det jag kände för dig var mer än vänskap, något annat hade vuxit fram och jag ville träffa dig för att se om det verkligen var så att den bild jag hade, stämde överrens med verkligheten.

Minns du hur du reagerade när jag frågade om jag fick komma? Jo jag vet för du blev jättenervös och kunde inte fatta att jag ville träffa dig.
Det var bara en sak jag måste göra innan jag åkte ner och det var att berätta för dig att jag var sjuk. Jag hade dragit mig in i det längsta eftersom jag vet att sjukdomar skrämmer människor. Men jag kunde inte tiga om det längre utan berättade som det var och bävade för reaktionen som uteblev. För du reagerade inte alls utan sa bara att det var väl inget känstigt med det.

En dag i april körde jag ner och parkerade utanför huset som du sagt. Du syntes inte till men snart hörde jag steg bakom mig och när jag vände mig om så såg jag dig för första gången. Fram till dess hade jag bara sett det där lilla fotot på internet och hört din röst i telefonen.
Och jag kan nog uttrycka det så att jag föll pladask för dig, om och om igen under den här första helgen.

Vi hade så lätt att prata, som om vi känt varandra länge. Vi skrattade mycket och när jag for på söndagen så visste jag att jag var kär. För pusselbitanrna som jag saknat, de hade fallit på plats. Den bild jag hade av dig var nu hel och jag älskade den.

Många gånger har jag sagt till dig att du uppfyller alla mina önskningar och även det som jag inte vet om att jag har önskat.
Jag sa till dig att det är som julafton varje dag för mig. Jag öppnar paket och i varenda ett ligger mina önskningar. Inte i form av saker utan i form av hur du är mot mig och vad du ger av dig själv. Din kärleksfullhet, omtänksamhet, vänlighet och personlighet.

Du t.o.m kysser mig som i mina drömmar. Så som jag aldrig blivit kysst förut och första gången det hände så fattade jag ingenting alls. För det var liksom för perfekt.

Aldrig förut har jag upplevt det jag upplever med dig. Du gör mig så lycklig. Jag har aldrig upplevt att en annan människa gör så mycket för mig. Och då menar jag handlingar av omtänksamhet från en annan människa som inte är min ursprungsfamilj eller mina barn.

Du satte dig genast in i allt du kunde när det gäller den sjukdom som jag har. Du har visat intresse och engagemang. Du läser av mig och ser till att "reka" av platser vi kommer till så att det ska finnas ställen där jag kan vila.
Du beordrar mig ofta i säng för att du ser att jag är tröttare än jag försöker låtsas om.

Och under tiden jag sover så kommer du och tittar till mig flera gånger. När jag vaknar så kommer de med en kopp te och pussar på mig. Du lagar mat och pysslar om. Du tycker om att överraska mig och göra det där lilla extra. Som en sån sak att tända stearinljus i hela hemmet när jag är borta en kväll, du viker upp täcket på min sida av sängen och puffar mina kuddar.

Du vill ge mig allt för att jag ska må bra och det har jag inte upplevt förut.

När kvällen kommer så sträcker du ut din arm mot mig och vill att jag ska lägga mig mot ditt bröst. Sen håller du om mig och säger att du älskar mig. Du stryker mitt hår och säger att du mår bra tillsammans med mig.
Ofta är det du som kryper intill mig och mitt bröst. Du vilar hos mig och jag låter dig ligga i tystnad och komma till ro.

Jag vill gärna att du ska vila en stund när du kommer hem från jobbet. Många är gångerna då jag får "tvinga" dig att koppla av och blunda. Trots att jag ser att du nästan somnar sittande. Och vad annat kan man vara när man arbetar fyskiskt hårt om dagarna, ibland kommer du hem och säger att du har burit ett ton stål. Det är klart att du är trött och vill att du ska få vila. Men du har så svårt att ta emot den vilan. Du säger ofta att det aldrig har varit möjligt förr att få vila efter jobbet. Jag puttar omkull dig på sängen och stoppar om dig sen säger jag att jag väcker dig en timme senare. Du somnar direkt!

Jag är så trygg med dig Magnus. Jag vet att jag kan släppa precis allt om jag behöver och att du fixar det. Aldrig för har jag haft den friheten att kunna slappna av helt och hållet.
Aldrig för har jag känt total tillit till en annan människa. Vi är ett lag du ooch jag, vi stöttar varandra och bär när en av inte orkar gå.

Många gånger frågar jag mig själv vad det är jag ger dig och när jag ställer samma fråga till dig så svarar du.
Du älskar mig, jag mår bra med dig och känner lugn och ro.

Och jag vet att det stämmer. Jag vet att du liksom jag har ett tugnt bagage att bära. Min egen ryggsäck som har sinkat mig i många år, den börjar bli lättare för jag har kunnat slänga ut gammal skit och insett att jag inte behöver bära på gamla smärtor.
I din ryggsäck finns så mycket smärta att jag vet att du brister när du försöker glänta på locket.
Du har låtit mig bära ditt livs hemlighet. Du har lärt dig att börja lita på mig och våga prata och försöka sätta ord på de svåra känslorna. Jag har tröstat med närhet i din gråt. Jag har hållit om och jag har gett dig ord. Du är så mycket starkare och bättre än du trott dig vara.

Ja jag älskar dig Magnus. Jag älskar dig helt och hållet. För dina svagheter likaväl som för dina styrkor. Jag kan låta dig vara du och jag går med dig och håller din hand.

Jag är lika tokförälskad i dig idag som för drygt tre år sen då vi möttes första gången. Det glitter och den glädje som jag ser i din blick då du tittar på mig, den bär mig hur långt som helst och jag ser att du älskar mig.
Du ler alltid och är alltid glad över att vakna upp med mig vid din sida. Du är så genomsnäll och min bästa vän.

Vi skrattar varje dag. Vi har roligt tillsammans och vi pratar mycket, om allt och inget, både allvar och trams.

Du är min livskamrat, min familj och när än någon av oss måste gå, så har vi haft ett liv tillsammans. Vårt Liv.

Jag är så oerhört tacksam för dig och för det du ger mig som gör mig till den jag är idag.

Tack min Magnusen