i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag tänker skriva om hur det var att mista min lillebror. Han begick självmord för tretton år sen och då var han bara tjugo år ung.

Orden pockar på och rinner ut i mina fingrar, troligen är det pga veckans självmordshändelse och reportaget som jag och mamma var med i, i expressen. Jag måste bara skriva nu.

Johan, min älskade älskade lillebror finns ju fan inte längre. Och det gör så himla ont. Tretton år är lång tid och jag har slutat att söka svaret i varför han gjorde det. Jag har slutit fred med denna fruktansvärda händelse och jag är lycklig och mår bra i mitt liv.

Men det kommer aldrig att sluta göra ont. Det är som en kronisk smärta man måste leva med för det finns inget läkemedel eller något man kan göra för att få den att försvinna.

Det jag skriver nu kommer direkt ur minnet, för trots att många år har passerat så är det glasklart. Om jag lägger ut dikter eller texter så är det såna som jag har skrivit tidigare för jag började skriva iom denna händelse.
Aldrig för hade jag hållt en penna i handen och kunnat skriva ner något.


Telefonen ringer den där morgonen, fredagen den 23 maj -97. barnen har varit sjuka hela veckan och mår äntligen bättre. Vi ser fram emot en skön fredag i det fina majvädret och de sitter i pyamas och äter frukost vid niotiden då det ringer.
- Annika, du måste åka hem till mamma för Johan är död, han har tagit livet av sig, hör jag min syster Jeanette nästan skrika i telefonen när jag svarar.

Där i det ögonblicket, under den korta korta tid som det tog för mig att höra vad hon sa, så kort tid att man nästan inte kan mäta det. Där förändrades hela mitt liv.
Hon sa att hon och Vincent (hennes fästman) var på väg dit.

Vi la på och jag ringde upp min man Krister som jag var gift med då. Sa att han måste komma hem för att köra mig till mamma för Johan var död.

Vår bil stod ute på uppfarten men jag bara skakade och insåg att jag inte skulle kunna köra dit själv och jag kunde ju inte ta med barnen dit så han måste komma hem och köra mig och sen ta hem barnen.
Kajsa var 4 år och Martin var 8.

Mina älskade ungar hade suttit och hört vad jag sagt och de såg oförstående ut och jag berättade att jag måste åka till mormor för att Johan är död.
Martin frågade direkt hur, undrade om han hade blivit mördad.
Men jag sa att jag inte visste, kände att jag just där och då inte kunde berätta något för dem som jag knappt förstod själv.
Jag tänkte att det skulle få vänta till kvällen när jag kom hem.

I mitt förvirrade tillstånd så försökte jag greppa vad jag behövde göra innan vi kunde åka.
Klä på mig såklart och barnen satt ju i pyamas och hade inte ätit klart.
- Ät upp kläderna, sa jag, och de tittade ännu mer undrande på mig.

På nåt sätt fick vi alla falla på oss kläder och en lastbil stannade utanför huset och ut hoppar Krister. han hade fått skjuts av en kollega på jobbet.

Och nu kunde vi sätta oss och åka mot Trångsund där mamma bodde med Johan och vår lilla syster Johanna.
Vi bodde i Spånga så det var att åka genom stan.
Det tog så lång tid och jag tänkte massor, försökte greppa situationen och plötsligt slog det mig.
Tänk om de kommer och tar Johan därifrån innan jag har hunnit fram. Det fick inte ske så jag ringde upp mamma och sa att jag satt i bilen och att de inte under några omständigheter fick ta Johan därifrån.

På nåt sätt visste jag att han var hemma fast ingen egentligen sagt till mig att han hade dött där.

När man åker Essingeleden mot Årsta så kör man under tågspåret vid partihallarna. Där har jag åkt hundra gånger och aldrig förr eller efter denna dag så har jag sett det jag såg då.
På håll när vi kommer ner för backen ser jag ett stort svart ånglok närma sig tågbron som går över vägen.
Det ryker otroligt mycket från loket, ett stort vitt moln och det tuffar fram oerhört sakta.
En overklig suggestiv bild. Det svarta tåget som är omgärdat av vit ångrök och inte ett ljud hörs ifrån det. 
Och just när det når mitten av bron så åker vi under den.
Jag vet då att jag alltid kommer att minnas denna bild av tåget.

Och den har etsat sig fast i mitt minne och alltid när jag kör den vägen idag, vilket jag numera gör varje vecka - så ser jag ångloket för min inre blick. Jag tittar alltid efter det och undrar hur det skulle kännas om det plötsligt bara var där igen, på samma plats just när jag åker där.

I Trångsund så kör Krister fram till porten, utanför står en ambulans och jag förstår att den är för Johan.

Jag säger hejdå till Krister och barnen och går in och tar hissen upp. Den går sakta och jag skakar mer och mer.

Jag sliter upp ytterdörren och går in i lägenheten samtidigt som jag tar av mih jackan och skorna i farten. de sprids efter mig.
Jag ser ingen i lägenheten, bara en ung ambulanskille som liksom står upptryckt mot en vägg i hallen.
Då hör jag hur mamma gråter i köket, hon pratar med någon men jag ser henne inte. jag hör även hur någon pratar i ett annat rum men jag vet inte med vem.

Johans dörr är stängd och jag går fram och just som jag lägger handen på handtaget så tvekar jag. Det slår mig att jag inte vet hur han har dött. Jag vet inte vad som kommer att möta mig när jag slår upp dörren. Jag har aldrig sett en död människa förut.
Men min tvekan är inte lång, jag tänker bara att det är ju ingen annan än Johan som är där inne. Inget monster, bara Johan, hur han än har dött.

Så jag öppnar dörren och där ligger han framstupa i fotänden av sin säng. han har suttit upp och liksom fallit åt sidan.
Då rusar jag fram och faller på knä bredvid honom, omfamnar honom och börjar prata.
Jag smeker hans hår och säger att allt är bra nu, jag är där.

Min fina fina glada lillebror med guldhåret och glitter i ögonen är onåbar. Han är död och kall.

Så står plötsligt en polis i dörren och säger till mig att jag inte får vara därinne än, för de väntar på att teknikerna ska komma.

Jag går ut och frågar vad de ska göra och han säger att de ska undersöka lite och utesluta mord.

Jag inser att hela lägenheten är full av folk. Jeanette har kommit, poliser, ambulansmännen, en sköterska.

Jag hittar mamma och frågar henne om vad som hänt.

Hon hade gått upp som vanligt denna fredag och såg då att Johans dörr var öppen, vilket den aldrig var annars.
Då får hon en aning om att nåt är fel.
Och går in i hans rum, där ser hon honom ligga på sängen och förstår att han är död. Hans hund, en stor svart blandras ligger intill sin husse och när mamma sträcker fram handen för att röra Johan så hugger hunden mamma i handen och så lägger den sin tass på Johan.
Hon tar då sin andra hand och stoppar snabbt in den under hans mage och känner att där är han ännu varm.

Det ringer på dörren och det är sköterska som ska komma upp och ge vår mormor som bor där, en vitaminspruta av nåt slag.
Så mitt i allt detta så finns en person som yrkesmässigt kan hjälpa till. Och hon stannade hos oss hela dagen sen och gjorde praktiska saker.

Mamma ringer till Johans flickvän och berättar, hon ber henne ta med sin pappa och komma för att hjälpa till att ta bort hunden från Johan. De kommer och övermannar honom och han tar med hunden hem till sig. Hunden är mycket upprörd och inte alls villig att lämna sin husse.

Teknikerna kommer och jag frågar än en gång vad som händer, vad de ska göra. Hela tiden är jag lugn även om jag skakar inombords och i händerna. Poliserna vänder sig till mig och informerar och så, alla andra gråter bara.
Jag är törstig och dricker vatten och jag skakar så att glaset nästan slås sönder mot mina tänder.

Så är de klara och vi får gå in till honom igen. Nu har de flyttat honom så att han ligger som man ska i en säng, de har lagt på hans övekast på underkroppen och nu ser jag hur missfärgat hans ena ansiktshalva är. Han är röd och blå som om han blivit slagen och jag frågar varför.
De säger att när han dog så blev det en blodansamling just där eftersom han låg med aniktet nedåt.

Jag hör hur en polis frågar mamma om de nu kan ringa efter en transport. men hon reagerar häftigt och säger att de inte får ta honom än.
Han pappa har inte kommit med hans farmor och farfar.
- Vi är inte klara, säger hon.

Polisen föreslår då att de ska ringa efter akuta jourteamet som kan vara hos oss för de måste åka nu och sen kan de ringa efter transport när vi vill.

Så blir det.

Nu går jag in till Johan igen och knäböjer vid hans säng och då kommer mina tårar. Jag gråter som jag aldrig har gjort förr och med mitt huvud lutat mot hans mage så säger jag om och om igen förlåt, förlåt, förlåt.....

Jag ber om förlåtelse för att jag inte kunde hjälpa honom, för att jag inte kunde göra honom glad igen.

Jag gråter och till slut så tycker jag mig känna och se hur hans mage rör sig upp och ner i andning. Jag måste hejda mig och lägga handen på hans mage ordentligt och då inser jag ju att han inte alls andas.

Det kommer och går en massa människor in och ut ur hans rum hela tiden. jag sitter nu på en stol som jag ställt bredvid honom och jag håller hans hand. Vill värma den så att mitt liv går från mig till honom och sprider sig i hans kropp igen.

In i rummet kommer två kvinnor som jag inte känner igen. De presenterar sig vid namn och som akuta jourteamet och jag presenterar mig själv, tar i hand utan att släppa Johans och så presenterar jag honom.
- Det här är min lillebror Johan, säger jag.
Och de ler och nickar till honom.

De sätter sig hos mig och vi pratar. De säger att de ska vara hos oss tills vi är klara och har bestämt när de kan ringa efter hämtning av honom.
Jag vill inte att de ska ta honom, då kommer han ju försvinna känner jag.
Och jag är rädd för att de ska lägga honom i en svart säck med dragkedja på och säger att det får dom inte göra.

Men de lugnar mig och talar om att så blir det inte, han får åka på en vanlig bår och i en vanlig ambulans säger de.

Hela dagen sitter jag hos Johan, jag tittar på och läser det han har skrivit.
För han har gått omkring i sitt rum och skrivit på alla väggar. Han har skrivit avsked till sina vänner, uppmuntrande och glada kommentarer till dem.
på ett ställe står det Lukas rular    Lukas är hans hund och eftersom dörren var öppen så tror jag att han nånstans tänkte att om Lukas hämtar hjälp så är det så han bestämmer (rular=rules) Men det får vi aldrig veta.
Han har skrivit på sitt golv med en tjcok silverpenna. Där står ett avsked till oss alla i familjen.

Älskar er alla
Det är inte erat fel
Kime=Trött

Han kallade sig för Kime på nätet, det var hans nickname. och många kände honom under det namnet.
Den där pennan ligger nu i en låda här hemma hos mig. Jag har aldrig tagit av korken, ett hundhår sitter fastkilat och jag vet att denna penna är den sista han skrev med. Och han skrev till oss.
I stereon låg en CD skiva, den har jag oxå hemma. Den sista skivan han lyssnade på.

På tagnentbordet ligger ett handskrivet brev, även det ett avskedsbrev men ingen förklaring. Han säger bara att han älskar oss och ändå så orkar han inte vara kvar hos oss. Kärleken räcker inte till för att hålla honom vid liv.

I Johans rum den dagen, med honom liggandes död på sin säng så kommer det till mig att jag nu förstår detta led likvaka, som man har i många andra länder.
Man sitter hos sin döde familjemedlem och man tar avsked, länge. Man gråter och man tar in det som hänt, med alla sina sinnen.
Jag mådde bra av att sitta hos honom. jag vet att jag hade inte klarat att de tog honom med sig direkt och sen så är han borta.

Nu var han kvar hemma hos oss som älskar honom och det kom folk hela tiden för att ta avsked och se honom en sista gång.

När vi framåt eftermiddagen var utmattade och kände att det var ok att de hämtade honom så ringdes det efter en bil.

Båren och männen som skulle bära, stod i hallen och väntade medans vi skulle få ta ett sista avsked.

Jag står i hans rum vid fotänden av sängen då mamma går fram till honom. Och det ljud som jag hör komma ur hennes strupe är ett gutturalt primitivt ljud jag aldrig har hört förut. Det låter som ett djur som skriker i ångest, och det slår mig lika säkert som ett slag i magen.
Herregud, hon ska säga hejdå till sitt barn, till sitt döda barn och hon kommer aldrig mer att få se honom.
Det är hennes barn!!!!!! Och jag kan inte göra ett endaste dugg för att trösta henne. Inget jag säger eller gör kommer hjälpa henne.

Hon gråter högt och ljudligt, omfamnar honom och kysser hans ansikte. Till slut släpper hon honom och någon hjälper henne till sängen.

Vi tar alla en och en farväl av honom och det är fruktansvärt att detta är sista gången som jag får se och krama min lillebror. För han ska aldrig mer komma tillbaka.

Vad vi inte visste då i den stunden, var att vi skulle få se honom igen, en månad senare.
Vi trodde detta var det sista avskedet.

Och så är han borta, kvar är hans skor och jacka. Alla hans saker och hans rum. Men han kommer aldrig mer att komma in dit eller sitta vid datorn eller jonglera för oss eller berätta vitsar som får oss att skratta.

En hel dag har gått. Jag behöver åka hem för jag är intill döden trött.
Jag ringer inte efter Krister som jag känner inte ska behöva dra ut barnen igen.
Jag ringer till Ruth. Hon är vår granne och jag vet att hon kommer att hämta mig och jag hinner knappt berätta vad som hänt så har hon bilnycklarna i handen.

Bästa bästa fina Ruth från Östersund, som jag tillbringat så mycket tid med och pratat så mycket om livet med. Hon har förlorat sitt första barn, och hon berättade så gärna om honom och vi gick ofta över till varandra och satt vid köksbordet och pratade, skrattade och grät.
Ruth kommer och hon gråter med mig. Hennes tårar rinner när jag berättar vad som hänt.
Ruth är den enda som gråtit med mig, bortsett från min familj och de som kände Johan. Ruth var aldrig rädd för hon hade själv mist till döden.
Ingen annan har kunnat/vågat/velat gråta med mig, utan mött mig med tystnad.

Väl hemma så vet jag att barnen kommer överösa mig med frågor. Jag funderar på vad jag ska svara och bestämmer att säga nästa som det är.
Jag har aldrig varit för att undanhålla saker för barn eftersom jag vet att fantasin då blir så mycket värre än verkligheten.

Så jag berättar att deras morbror var sjuk. Han var sjuk på ett sånt sätt att man aldrig känner sig glad och han trodde inte att han någonsin kunde bli frisk och glad igen.
Därför tog han starka medicintabletter och när man tar för många tabletter av fel sort så kan man dö. Och det var just det Johan gjorde. Han trodde att medicinen skulle hjälpa honom.

Och jag berättade för dem att man aldrig aldrig någonsin får ta mediciner som man inte vet hur de fungerar och att man alltid kan få hjälp hos doktorn att bli frisk när man är så sjuk som Johans var.

Detta har vi pratat om så många gånger under hela deras uppväxt för att de aldrig ska glömma det viktiga, man kan alltid blir frisk och må bra. Och ju äldre de har blivit så har de fått veta mer och idag vet de att han begick självmord. Och jag kan inte nog framhålla att det aldrig är en utväg.

Detta var nog den längsta och svåraste dagen i mitt liv. Jag har gråtit floder och har fått ta många pauser, nu när jag har skrivit och allt känns som om det vore igår. Känslorna är så starka och även om de gör ont så är de inte outhärdliga idag och jag är ok med att gråta och ha ont. Jag vet ju att det är så här mitt liv är idag. Saknaden efter honom är ju en del av mitt liv som jag lever med.