i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag hade inte tidigare drabbats så här grymt av livet. Jag hade förlorat min morfar, vilket var en stor sorg för mig. Men ändå så är det naturens gång, men vet att ens morföräldrar ska dö före en själv och man vet att ens föräldrar också kommer att göra det.

Man vet att vissa drabbas av sjukdomar eller dör i olyckor, men aldrig att det finns i ens tankar att någon man älskar, någon som ingår i ens familj och som man känner så väl - ska döda sig själv.
Det finns inte även om man vet att det förekommer.

För mig var det så att hela min världsbild gick sönder då Johan tog sitt liv och inte längre fanns bland oss.
Allt jag visste om, min existens och min framtidstro försvann lika snabbt som om man hade kastat upp ett pussel i luften och ner föll alla bitar huller om buller och man inte längre kunde tyda en bild. Bilden som var trasig var mitt liv, den välkända bilden som jag var trygg i.
Allt gick sönder!!! Allt blev trasigt och kaos inom mig.

Jag hade min man kvar, mina älskade ungar och delar av min ursprungsfamilj. Men han, Johan, fattades mig.
Alla frågor utan svar, all smärta som jag knappt stod ut med plågade mig dag och natt.

Det går inte att förstå, att ta in att ens bror inte orkade leva längre.
Det gör så outhärdligt ont att veta att han hade så ont att han inte längre orkade. Det gör så ont att bära hans smärta, för det gör man. Man bär och lever med vissheten att man själv inte räckte till.
Även om jag konkret vet att jag gjorde massor för honom så finns alltid undran.
Hade han levt om jag gjort mer?

Var han besviken på oss, älskade han oss inte längre, vad missade vi?????
Om och om igen så maler frågorna i huvudet.

Man påbörjar ett detektivarbete för att kartlägga så mycket som möjligt av Johans liv, hur han mådde och vad han dolde för oss. Man vill veta exakt in i minsta detalj vad som hände de sista timmarna innan han dog.

Allt i ett försök att förstå. För när man förstår så kan man bearbeta och hitta ett sätt att förhålla sig till en situation. Utan förståelse så famlar man i blindo.

Efterforskande och genom samtal med hans flickvän och kompisar gav oss en del frågetecken uträtade.

Min mamma hade ringt till hans läkare under helgen och talat in på hennes telefonsvarare. Berättat att Johan nu var död, genom självmord. Hon ringde tillbaka så snart hon hörde meddelandet och på måndagen så kom hon och en assistent till henne hem till mamma och träffade oss alla.
Vi fick ställa lite frågor men pga sekretessen och för att Johan var myndig så fick hon inte säga något ingående och som kanske kunde ge oss ett svar.
Hon sa bara att hon aldrig hade kunnat ana eller bedöma att Johan var suicidal.

Mamma tog även kontakt med Johans lärare och den bestörtning de visade över detta var enorm.
Mamma sa att hon ville komma till klassen och prata med hans kompisar och berätta vad som hänt och hur det gått till för att inga rykten skulle börja spridas.

Så en morgon åker vi, mamma, Johans pappa och bror, systrarna och jag till hans skola.
Vi blir väl mottagna och klassen hade samlat ihop alla Johans arbeten och lagt fram så att vi kunde se dem.
De hade släckt ner i klassrummet och tänt ljus överallt. Många grät öppet och visade sin förtvivlan.

Mammam berättade allt utan att dölja något. Och eleverna ställde frågor. Vi hade ett jättefint möte där bland hans vänner och lärare och vi förtsod hur omtyckt och saknad han redan var.
En av hans vänner hade utbrustit.
- NEJ inte Johan, inte den bäste av oss!!!!
För han var verkligen en god vän och kamrat och en glädjespridare som muntrade upp sina vänner.

Senare bestämmer sig klassen för att göra en utställning för resten av skolan med Johans arbeten och sina egna för att hylla honom. Och den blir vi hälsade välkomna till att titta på.
Fantastiskt att se hur de visade upp sin kamrat på det viset, de skrev och målade och uttryckte sina känslor konkret i färg och form och visade oss hur mycket de tyckte om honom.

När vi pratar med Johans flickvän så får vi så många konstiga svar. På en ung flickas naiva sätt berättar hon att Johan ofta pratade om att dö. Och när vi frågar varför hon aldrig sa något till oss så förstår hon inte varför hon skulle gjort det.
För henne var det liksom inget konstigt alls. Vi blev även mycket chockade då en av Johans närmsta tjejkompisar var uppe hos mamma och lämnade blommor i Johans rum och när hon gått så låg ett brev på hans säng.
Ett brev där hon säger att hon kommer efter honom, hon ber honom att ta emot henne för hon kommer ikväll.

Det var som att de inte fattade vad som hade hänt. Som att de inte förstod allvaret i att begå självmord och att det är för evigt.
När mamma ringer polisen så säger de att de inget kan göra. Hon får kontakta soc. De svarar att de heller inget kan göra för integritetens skull.
Mamma blir galet arg och skriker till dem att hon just har förlorat sin son och att flickan lämnat ett avskedsbrev på hans säng och att flickans föräldrar måste kontaktas. Det finns inte utrymme för sekretess och integritet när det gäller liv och död.
De förstår allvaret och skickar ut fältassistenter som hittar henne innan hon hunnit göra något.

Johan hade samma kväll som han tog sitt liv, varit på flickvännens studentfest. Hans vänner säger att han var ovanligt glad, uppåt och såg ut att må bättre än någonsin. Han hade slutit fred med en tjejkompis som han hade nån sorts konflikt med.
När flickvännen frågade om de skulle sova tillsammans, vilket de nästan alltdi gjorde, så svarade Johan.
- Inte ikväll, jag har lite att ordna med, men vi ses i morgon.

De pratade även med varann under natten och Johan dog bara minuter efter deras sista samtal.
Han hade tagit en massa piller, både såna som han själv fått för värk och mediciner som var avsedda för vår mormor. De orsakade en cirkulationskollaps, vilket är dödsorsaken, tillsammans med den alkohol han druckit.

Långt senare fick vi några foton från festen. Den Johan som syns på bilderna och som ler in i kameran är inte vår Johan. Där är han redan borta. Den blicken....den har vi aldrig sett förut. Han hade redan bestämt sig den kvällen och festen blev hans sista fest. Han var redan borta!

Allt detta sökande, undrande och kartläggande av hans sista timmar blev som sagt viktigt för att förstå.

Och mitt i alltihop ska vårat liv fortsätta. Sommar är på ingång, det är bländande vackert ute. Gatorna fylls med studenter som sjunger om hur de nu är klara med skolan och ska ut i vuxenlivet.
Fortfarande efter tretton år så gör det ont inom mig varje år kring examen. Varje år så blir det så tydligt att Johan tog aldrig studenten, han blev aldrig klar och kunde börja sitt eget liv som vuxen.

Det närmar sig midsommar och vi pratar om vad vi ska göra, vi beslutar att fira. Vi känner att om vi pga sorgen och saknaden, låter bli så kommer vi aldrig mer kunna fira midsommar. Vi vet att vi måste fast det gör ont. Vi vet att högtiderna blir svåra men om vi flyr så kommer vi aldrig igenom detta. Så vi firar midsommar precis som vanligt trots saknaden och att det gör ont. Vi gråter tillsammans men vi flyr inte.

Jag ska åka på semester med maken och barnen, jag vill inte, orkar inte men jag vet att jag måste.
Vi har planerat sen länge vad vi ska göra och barnen ser fram emot att åka iväg som vi alltid gör. Jag undrad hur jag ska klara av att ge dem härliga sommarupplevelser. Jag som inte har lust att leva, inte har lust med något och finner allt meningslöst.

Jag bestämmer mig för vad jag måste göra så jag pratar med Johan.
Det gjorde jag nästan hela tiden och gör så ännu.
Jag säger...
- Nu måste jag åka på semetser Johan, jag måste ge Martin och Kajsa en härlig sommar och jag måste orka finnas där för dem.
Så nu ska jag åka och du får inte följa med mig. Du måste stanna hemma, för annars klarar jag inte av det här.

Så vi reser och jag känner att när jag stänger dörren så är Johan kvar och jag vet att det kommer bli skitjobbigt men nödvändigt.
Hela semestern klarar jag av att hålla allt som hänt på ett hanterbart avstånd. Jag klarar av att vara mamma och finnas där för barnen. Visst har jag stunder som jag nästan inte uthärdar do Johan kommer till mig, men varje gång så skjuter jag honom ifrån mig och försöker fokusera på annat.

När vi kommer hem igen så rasar allt.
Att hålla allt på avstånd, försöka att inte tänka, att inte känna och fly bort från allt....gjorde att det kommer över mig som en flodvåg.
Jag brakar ihop och mina smärtor är värre än någonsin och jag sjunker allt djupare ner i en depression.

Jag finner ingen mening med något trots att jag fortsätter att vara här och göra allt som förväntas av mig.
Jag lever inte - jag bara existerar. Jag finns där fysiskt för barnen men jag är inte närvarande. Jag glider längre och längre ifrån min man. All närhet jag behöver får jag från barnen och deras kramar och pussar.

Jag ser på mitt liv som ett stort skämt, som en teater jag spelat. Jag tittar på mitt liv och känner att inget av det som är mitt, verkligen är jag.
Men jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vem personen Annika är.
Jag vet inte vad hon gillar och tycker om. Jag vet inte vilka färger som är henner favoritfärger eller hur hon tycker om att möblera sitt hem.
Jag vet inte vad hon står för, vad hon tycker och tänker. Jag vet inte hennes åsikter och vad hon tar ställning för.
Jag vet ingenting om henne.
Hon är en främling och jag har levt med henne så länge och byggt upp ett liv som till synes på ytan ser perfekt ut.
Man, barn, villa, sommarställe att åka till. Familj att umgås med på högtider och arbete och vänner.

Jag inser att jag har spelat en roll i mitt liv. En roll för att jag själv inte vetat min identitet och vem jag är.
Jag har alltid varit osäker på mig själv. Jag har alltid presterat för att få bekräftelse och jag blivit så bra på att ta hand om andra men aldrig ta hand om mig själv.

Jag har en livskris utan dess like och jag mår så dåligt.
Jag börjar skada mig själv, värken som finns inuti mig försvinner bara korta stunder om jag känner fysisk smärta.
Inget tar bort det som finns på insidan och jag vill bara bort från allt.

Månader går och snart börjar årsdagen för Johans död att närma sig

Inför årsdagen -98

 Det är inte många dagar kvar nu, panik, ångest, rädsla och förvåning. Känslorna blandas, är det verkligen ett helt år sen du var levande, ett helt år sen du lämnade oss?

 

Årstider har kommit och gått, högtider som vi har genomlidit, födelsedagar där saknaden efter dig har präglat oss alla.

 

Dom som vet, säger att första årsdagen är värst liksom allt annat vi gör första gången utan dig.

Jag kan inte tänka så långt, kan inte tro att smärtan kommer att avta, att jag en gång kommer att känna en gradvis lättare smärta.

 

På ett helt år har den ju inte förändrats.

Fysisk smärta känner man bara när det just värker.

Men det jag har inom mig det bränner, slukar mig, lever sitt eget liv inom mig.

 

Hålet i magen har kommit tillbaka, hålet som är fyllt av smärta.

För en tid var hålet bara en spricka som släppte ut smärtan då och då, men nu har sprickan brustit.

Som en damm väller allt ut med en våldsam kraft och tar över hela mig.

Det är bara små korta stunder som inte upptas av dig.

 

Sorgen har jag levt med ett helt år och tomrummet efter dig kan inte fyllas.

Det vore vansinnigt att tro något annat, som om du bara kunde ersättas av något som tog bort smärtan.

Som om det skulle komma en dag då jag vaknar och har sörjt färdigt.

Den som tror det vet inte vad kärlek är.

Man sörjer inte bort någon man älskar, för då har man ju slutat att älska.

Det enda jag kan göra är att lära mig leva igen, lära mig leva med sorgen, saknaden och smärtan; som kom in i mitt liv den där dagen i maj år 1997 när du, min lillebror 20 år, släckte din livslåga.

Jag vill inte, inte ett uns av mig vill men jag vet att jag måste…annars är det ute med mig.


Någonstans långt inne i mig visste jag att jag inte kunde fortsätta så här. Mitt liv rasade och jag kände mer och mer panik.

Vid ett tillfälle sa min syster Jeanette till mig

- Annika, hur länge tänker du låta Martin och Kajsa få lida för att deras morbror tog livet av sig och att de i samma veva även förlorade sin mamma?

Den frågan blev ett uppvaknande för mig. Jag insåg plötsligt att jag stod vid ett vägskäl och hade två vägar att välja mellan. Antingen kunde jag fortsätta att bara gå här och existera, vara en levande död och oåtkomlig för mina barn, då kunde jag lika gärna gå samma väg som Johan...eller så kunde jag välja att återvända till livet. Och om jag valde livet så skulle jag leva det med besked, fullt ut.

Jag valde livet. Jag bestämde att jag måste återvända till de levandes värld och se till att bli lycklig igen.