i huvudet på en finnpajsar jänta

Vi var fullt sysselsatt med att planera Johans begravning, hitta psalmer och sånger, musik och att trycka upp "program" för begravningsgudstjänsten.
Vi letade efter lokaler att hålla minnesstunden efteråt i, och hittade en fin scoutstuga. Där skulle vi äta tacos bestämde vi. Det var Johans älsklingsrätt och till efterrätt skulle det bli jordgubbstårta.

Ett par dagar före begravningen skulle jag klippa mig. Jeanette skulle passa barnen under tiden och vi skulle mötas i centrum. Jag mådde så dåligt, hade så svår ångest och jag fick panik.

All den psykiska stress som Johans självmord innebar för mig tog verkligen ut sin rätt.
Barnen sprang å lekte i centrum, klättrade upp på fontänkanterna och jag kände mer och mer hur jag höll på att förlora greppet. Jag bara skakade och ville spy. Min mage värkte och jag tänkte att snart lägger jag mig ner och bara försvinner.
Samtidigt så finns det nån sista spärr som sätter in så att man inte fullständigt freakar ut eftersom jag hade barnen med mig.
På långt håll ser jag ett par poliser patrullera och jag tänker att jag måste nog be dem om hjälp för jag håller på att bryta ihop.
Men så hejdar jag mig för jag vet att barnen skulle bli rädda om de såg mamma bryta ihop och poliserna måste ringa ambulans å vem skulle ta hand om dem.
Återigen kämpar jag emot, sväljer och sväljer tårar blandat med kampen om att inte kräkas.

Så ser jag äntligen Jeanette komma, bästa bästa Jeanette. Och jag faller i hennes armar och storgråter. Hon tar barnen och följer mig till frissan. Där sitter jag sen i stolen och blir klippt medan tårarna bara rinner och rinner och jag pratar med min frisör som jag känner sen flera år.

Jag vet att barnen är trygga med sin moster och jag kan släppa ut lite av det som håller på att spränga mig.

Dagen innan begravningen är jag uppe i centrum igen. Jag har bakat tårtbottnar hela dagen och vi har varit i scoutstugan och lämnat dem och iordningställt inför morgondagen. Barnen är med Jeanette igen och hon ska komma hem med dem senare.
Ännu en gång får jag panik där bland folket.
Jag sjunker ner mot en vägg och brister ut i hejdlös gråt, jag bryr mig inte om någon undrar eller tycker något. Men ingen bryr sig, alla passerar med bortvända huvuden.

Min mage värker och jag håller på att bli tokig. Jag tar mig till apoteket och skakande och stammande får jag fram att jag ska begrava min lillebror i morgon och jag har så ont i magen.
Kvinnan säger att hon är säker på att det är oro jag känner och hon föreslår att jag ska köpa Valeriana som är ett milt lugnande naturläkemedel.

På väg till bilen så inser jag att jag inte kommer kunna köra hem själv, så jag ringer upp Krister och säger att han måste vara med mig i telefonen hela vägen hem för annars så kan jag inte köra utan bara spy.
Det är inte många minuters körväg och han pratar med mig hela tiden och när jag parkerat så lägger vi på.
Efter att jag lyckats låsa upp så rusar jag in på toaletten och kan äntligen kräkas.

Kläderna åker av på väg till sovrummet och jag sjunker ner i sängen med en hink bredvid mig.

Så småningom kommer Krister hem och Jeanette och hennes man kommer med barnen. Jag försöker gå upp men så snart jag slår benen över sängkanten så kräks jag igen.
Jag har sån ångest och känner sån panik att jag är helt väck. Jag bara gråter.
Jeanett kommer in i sovrummet och allt brister och jag skriker ut min ångest, som ett skadat djur vrider jag mig i sängen och då ser jag att barnen ser in i rummet och ser rädda ut.

Då bestämmer Jeanette att ta med dem hem till sig, hon ber att Krister packar deras kläder och vad de behöver för morgondagen så säger hon att vi alla ses vid kapellet i morgon.
Jag ropar på mina älskade ungar och berättar för dem att jag mår så dåligt, att jag har så ont i hjärtat för att vi i morgon ska begrava Johan. Jag säger att det inte är farligt och att jag snart kommer må bättre och att de får en rolig kväll hos Jeanette.
Kramar och pussar och när de ska åka så kan jag äntligen stiga ur sängen och gå ut och vinka till dem ute på vändplanen vid vårt hus.

Jag ber Krister tappa upp ett bad och ett glas whiskey åt mig. Och där i vattnet tillsammans med den avslappning som whiskeyn har så börjar äntligen spänningen i min kropp att släppa.

Dagen efter så är jag lugn, kolugn och inte ett spår av gårdagens ångest och panik finns kvar. Jag vet vad jag har att göra - ta ett fint avsked av min bror.
Vi gör oss iordning och så åker vi mot S:t Botvids Kapell.

Massor av folk har kommit och barnen kommer glatt springande mot mig när vi ser varandra.
De kommer nedifrån platsen där vi valt att begrava Johan och ropar
- Mamma mamma, vi har varit och tittat på hålet!!

Kajsa är en strålande sol i sin knallröda klänning. De är så omedvetna om sorgen och smärtan som hänger i luften. De springer och leker och skrattar.

Vi har handblommor med oss och vi har köpt en stor bunt med rosor som vi delar ut till dem som inte har.

En god vän till Johan har sagt att hon ville sjunga "Tears in heaven" för Johan men hon orkar inte. Hon gråter hejdlöst och kan inte säger hon.

Vi går fram till han kista som står framme vid altaret, prydd med ett stort hjärta av rosor som mamma har gjort och med ett fotografi av honom. Alla våra hälsningar gnistrar i silver och guld. Massor av blommor står runt omkring.

Jag har varit på många begravningar men denna är den svåraste. Jag gråter som aldrig förr, tårarna tar aldrig slut och det gör så ont.

Det har kommit familj från Finland och det är många nära som sen bär ut Johan ur kapellet och till hans gravplats.
Klockornas klang som ljuder för honom kommer jag aldrig att glömma och när jag vänder mig om och ser hela följet som sakta går efter honom denna underbart strålande sommardag...så förstår jag hur älskad och saknad han är.

Han sänks ner i myllan till sin sista vila, platsen där inget ont finns och vi kan slänga ner våra blommor och prästen slutför ceremonin.

Mamma hälsar alla välkomna till scoutstugan och tacosmiddagen som väntar och där ute så sjunker sakta verkligheten in.
Vi har begravt honom nu....nu är det över.

Jag väntar på att det ska kännas bättre, men känslan uteblir. Det känns inte bättre så som alla välmenande människor säger. Bara begravningen är över så blir allt bättre.

Det enda som jag känner är att nu börjar ju helvetet på riktigt. Inget att göra, ordna med....bara en lång raksträcka som är mitt liv utan min lillebror.
HUR ska jag orka fortsätta leva och vad är meningen med detta då?
Vad är meningen med denna tomhet?

Resten av mitt liv ska han fattas mig och inget kan ersätta honom eller lindra min smärta. Inget någon säger kan göra allt bra igen. Jag vill inte leva, känner jag.

På kvällen åker vi tillbaka till kyrkogården. Nu är hans kista täckt med jord. Den vita blänkande kistan med alla blommor och våra ord, syns inte längre. En prydlig lång hög av jord är skapad ovanpå marken. Alla blommor ligger ovanpå och vi läser alla hälsningar till honom. Mamma klipper sedan bort alla kort och band för att spara dem. Han är så älskad och så saknad.