Stå på egna ben -08
Min tid på rehab var slut, än en gång skulle jag stå på egna ben och använda mig av det som jag lärt mig.
Jag visste att jag hade den där bakdörren till S öppen, jag visste att jag kunde slänga iväg ett mail, prata lite och känna stödet.
Och även om jag har använt mig av det många gånger så finns även de gånger då jag mått väldigt dåligt men inte förmått mig att kontakta honom.
Då har jag känt mig lite och min självkänsla har varit oerhört låg. Jag har känt att jag står helt stilla och har glömt allt som jag lärt.
Jag har väl inte velat framstå som den idiot som jag kände mig, som inte klarade mig själv. Gamla mänskan som tydligen aldrig kan lära sig!
Men för det mesta har jag mått bra och kunnat använda mig av mitt huvud, mina tankar och på så vis mått bättre.
Jag har alltid varit en person som handlar på känsla och det är ju bra för känsliga människor som är sensitiva är ofta mjuka och empatiska och ödmjuka personer.....men jag förstod sent i livet att för mig var det inte bra att handla enbart på känsla. Jag behövde använda mig av huvudet och ibland låte förnuftet gå före känslan.
Jag har reagerat så starkt att jag då inte kunnat vara förnuftig - detta gäller såklart bara vissa områden - som min självkänsla, hur jag hanterar svåra saker och hur jag missar att vara god mot mig själv.
Jag gillar verkligen livets skola och att man aldrig blir fullärd eller kan ta examen. Jag gillar att utvecklas och få mer och mer kunskap om mig själv. Jag gillar att göra min läxor även om jag ibland missar och då får se resultatet av det direkt i och med att jag inte mår bra.
Man kan tycka att det är jobbigt att hela tiden hålla på och lära sig saker och göra läxor men för mig är det så.
Jag har ett förflutet som lämnat svåra sår och som numera är ärr men som lätt spricker upp och blöder.
Jag behöver ofta prata med mig själv och ge mig "credit" över att jag är en bra människa och värd att älskas.
Jag är en trasig själ i grund och botten som håller ihop av ett starkt yttre och av en stark vilja.
Att jag då fullständigt tappar orienteringen i mitt liv när jag blir sjuk, är inte så konstigt.
Det har varit en enorm kamp att komma dit jag är idag och kunna tycka att livet är underbart trots att jag är sjuk och har ett funktionshinder som begränsar mig oerhört mycket.
Jag har haft hur många tillfällen som helst då frestelsen att ge upp varit farligt nära. Men jag har inte gjort det och jag kan inte svara på varför heller.
Jag har bara när jag kommit ur mina ordentliga svackor, känt att jag måste ju göra en förändring om jag inte trivs med den situation jag är i.
Och bara jag kan göra den förändringen, ingen annan kan göra den åt mig.
Så när jag känt att jag vill inte ha mitt skitliv som handikappad längre, jag hatar min förbannade kropp och jag vill inte vara beroende av andra människor. Jag vill själv kunna göra det jag vill När jag vill.....
När jag hatat och känt att jag är så förbannat trött på att känna tacksamhet för att det är sol och fint väder ute, för att det är en liten småsak som jag uppskattar när alla andra tar sina liv, sin hälsa och det jävla vädret för givet.
När jag kämpat emot och vägrat se på och vara tacksam över det som jag faktiskt har kvar och det jag faktiskt kan göra......
Det är då jag inte velat vara med längre, det är då som jag planerat att ta livet av mig, det är då som jag känt att alla mår bäst om jag försvinner ur deras liv. Det är då som inte ens tanken på mina barn har hjälpt mig att vilja vara kvar för jag vet hur mycket de har fått lida för att jag blev sjuk.
Givetvis vet jag att det är bättre att ha en sjuk mamma än en död mamma men när jag har mått så dåligt och känt att jag inte längre kan styra min kropp och mitt liv, så har de tankarna på barnen varit långt borta.
När kom vändningen då?
När förstod jag att det inte funkar att leva så längre?
Jag vet inte vilken dag eller så men långsamt kommer insikten om att jag måste göra ett val.
Liksom jag en gång gjorde ett val mellan att leva eller bara existera då min bror tagit sitt eget liv.
Jag kom även nu till ett vägskäl. Ståendes där mellan två vägar som går åt varsitt håll så måste man bestämma sig för vilken man ska ta.
Den ena vägen fortsatte på samma sätt som jag levde nu, med ångest och smärtsa, känslan av att inte komma nånvart. Den ledde till att fortsätta hata min kropp och mitt liv.
Den andra vägen ledde till försoning, resignation och lycka.
Och om man frågar vem som helst
- Vill du vara lycklig?
Så får man svaret, Ja
Fortsätter man då att fråga
- Är du beredd att göra det som krävs då?
Då blir oxå oftast svaret ja. MEN till att verkligen göra det som krävs, är det en lång och jobbig väg. Det är lättare att inte orka, lättare att ge upp och lättare att skylla på anndra eller på omständigheterna.
Jag har skyllt på omständigheter och jag har tagit min tillflykt under täcket, men insett att vem är det egentligen som är skyldig till att mitt liv ser ut som det gör. INGEN är skyldig men det är MITT ansvar att styra mitt liv dit jag vill så att det blir så som jag vill leva.
Valet ang vilken väg jag skulle ta var inte så svårt för jag ville ju såklart vara lycklig. Och för mig är det så att när jag väl har tagit det första steget på den nya vägen så kan jag inte vända om och gå tillbaka. Ner i diket händer det jag faller men då är det bara att ta sig upp igen när man märker att det är skönare där uppe än att ligga i ett lerigt dike.
Jag tänker som så att jag har bara ett liv och när jag en dag sitter på ålderns höst och kan se tillbaka så vill jag känna att jag gjorde allt jag kunde för att ha ett bra liv, jag vill inte sitta och känna bitterhet eller ångra något.
Jag vill kunna säga till mina barn att jag kämpade hårt och jag överlevde stolt trots alla de svårigheter som jag mötte.
Jag vill kunna berätta att vad vi än råkar ut för så kan vi använda det som gör ont, till något som stärker oss som människa.
Och jag har haft ont så det räcker i mitt liv och jag ville inte ha det längre. Jag har varit olycklig och ville inte vara det längre. Jag hade kämpat med så mycket och jag ville inte behöva göra det mer.
Så därför valde jag bort det, jag valde att må bra och att inget skulle få påverka mig negativt så att jag mådde dåligt.
Jag valde lycka, glädje, kärlek och att vara positiv. Jag valde att fokusera på det som gör mig gott istället för att fokusera på det som gör mig ont. Jag valde att hellre skratta än gråta. Jag valde att älska livet och min kropp och vara glad och tacksam över den.
Jag visste att jag hade den där bakdörren till S öppen, jag visste att jag kunde slänga iväg ett mail, prata lite och känna stödet.
Och även om jag har använt mig av det många gånger så finns även de gånger då jag mått väldigt dåligt men inte förmått mig att kontakta honom.
Då har jag känt mig lite och min självkänsla har varit oerhört låg. Jag har känt att jag står helt stilla och har glömt allt som jag lärt.
Jag har väl inte velat framstå som den idiot som jag kände mig, som inte klarade mig själv. Gamla mänskan som tydligen aldrig kan lära sig!
Men för det mesta har jag mått bra och kunnat använda mig av mitt huvud, mina tankar och på så vis mått bättre.
Jag har alltid varit en person som handlar på känsla och det är ju bra för känsliga människor som är sensitiva är ofta mjuka och empatiska och ödmjuka personer.....men jag förstod sent i livet att för mig var det inte bra att handla enbart på känsla. Jag behövde använda mig av huvudet och ibland låte förnuftet gå före känslan.
Jag har reagerat så starkt att jag då inte kunnat vara förnuftig - detta gäller såklart bara vissa områden - som min självkänsla, hur jag hanterar svåra saker och hur jag missar att vara god mot mig själv.
Jag gillar verkligen livets skola och att man aldrig blir fullärd eller kan ta examen. Jag gillar att utvecklas och få mer och mer kunskap om mig själv. Jag gillar att göra min läxor även om jag ibland missar och då får se resultatet av det direkt i och med att jag inte mår bra.
Man kan tycka att det är jobbigt att hela tiden hålla på och lära sig saker och göra läxor men för mig är det så.
Jag har ett förflutet som lämnat svåra sår och som numera är ärr men som lätt spricker upp och blöder.
Jag behöver ofta prata med mig själv och ge mig "credit" över att jag är en bra människa och värd att älskas.
Jag är en trasig själ i grund och botten som håller ihop av ett starkt yttre och av en stark vilja.
Att jag då fullständigt tappar orienteringen i mitt liv när jag blir sjuk, är inte så konstigt.
Det har varit en enorm kamp att komma dit jag är idag och kunna tycka att livet är underbart trots att jag är sjuk och har ett funktionshinder som begränsar mig oerhört mycket.
Jag har haft hur många tillfällen som helst då frestelsen att ge upp varit farligt nära. Men jag har inte gjort det och jag kan inte svara på varför heller.
Jag har bara när jag kommit ur mina ordentliga svackor, känt att jag måste ju göra en förändring om jag inte trivs med den situation jag är i.
Och bara jag kan göra den förändringen, ingen annan kan göra den åt mig.
Så när jag känt att jag vill inte ha mitt skitliv som handikappad längre, jag hatar min förbannade kropp och jag vill inte vara beroende av andra människor. Jag vill själv kunna göra det jag vill När jag vill.....
När jag hatat och känt att jag är så förbannat trött på att känna tacksamhet för att det är sol och fint väder ute, för att det är en liten småsak som jag uppskattar när alla andra tar sina liv, sin hälsa och det jävla vädret för givet.
När jag kämpat emot och vägrat se på och vara tacksam över det som jag faktiskt har kvar och det jag faktiskt kan göra......
Det är då jag inte velat vara med längre, det är då som jag planerat att ta livet av mig, det är då som jag känt att alla mår bäst om jag försvinner ur deras liv. Det är då som inte ens tanken på mina barn har hjälpt mig att vilja vara kvar för jag vet hur mycket de har fått lida för att jag blev sjuk.
Givetvis vet jag att det är bättre att ha en sjuk mamma än en död mamma men när jag har mått så dåligt och känt att jag inte längre kan styra min kropp och mitt liv, så har de tankarna på barnen varit långt borta.
När kom vändningen då?
När förstod jag att det inte funkar att leva så längre?
Jag vet inte vilken dag eller så men långsamt kommer insikten om att jag måste göra ett val.
Liksom jag en gång gjorde ett val mellan att leva eller bara existera då min bror tagit sitt eget liv.
Jag kom även nu till ett vägskäl. Ståendes där mellan två vägar som går åt varsitt håll så måste man bestämma sig för vilken man ska ta.
Den ena vägen fortsatte på samma sätt som jag levde nu, med ångest och smärtsa, känslan av att inte komma nånvart. Den ledde till att fortsätta hata min kropp och mitt liv.
Den andra vägen ledde till försoning, resignation och lycka.
Och om man frågar vem som helst
- Vill du vara lycklig?
Så får man svaret, Ja
Fortsätter man då att fråga
- Är du beredd att göra det som krävs då?
Då blir oxå oftast svaret ja. MEN till att verkligen göra det som krävs, är det en lång och jobbig väg. Det är lättare att inte orka, lättare att ge upp och lättare att skylla på anndra eller på omständigheterna.
Jag har skyllt på omständigheter och jag har tagit min tillflykt under täcket, men insett att vem är det egentligen som är skyldig till att mitt liv ser ut som det gör. INGEN är skyldig men det är MITT ansvar att styra mitt liv dit jag vill så att det blir så som jag vill leva.
Valet ang vilken väg jag skulle ta var inte så svårt för jag ville ju såklart vara lycklig. Och för mig är det så att när jag väl har tagit det första steget på den nya vägen så kan jag inte vända om och gå tillbaka. Ner i diket händer det jag faller men då är det bara att ta sig upp igen när man märker att det är skönare där uppe än att ligga i ett lerigt dike.
Jag tänker som så att jag har bara ett liv och när jag en dag sitter på ålderns höst och kan se tillbaka så vill jag känna att jag gjorde allt jag kunde för att ha ett bra liv, jag vill inte sitta och känna bitterhet eller ångra något.
Jag vill kunna säga till mina barn att jag kämpade hårt och jag överlevde stolt trots alla de svårigheter som jag mötte.
Jag vill kunna berätta att vad vi än råkar ut för så kan vi använda det som gör ont, till något som stärker oss som människa.
Och jag har haft ont så det räcker i mitt liv och jag ville inte ha det längre. Jag har varit olycklig och ville inte vara det längre. Jag hade kämpat med så mycket och jag ville inte behöva göra det mer.
Så därför valde jag bort det, jag valde att må bra och att inget skulle få påverka mig negativt så att jag mådde dåligt.
Jag valde lycka, glädje, kärlek och att vara positiv. Jag valde att fokusera på det som gör mig gott istället för att fokusera på det som gör mig ont. Jag valde att hellre skratta än gråta. Jag valde att älska livet och min kropp och vara glad och tacksam över den.
