Johan
Några dagar har gått sen jag skrev inlägget som handlade om dagen då han dog. Det var ett jobbigt inlägga att skriva, men samtidigt så kände jag i händerna att jag måste bara göra det.
Jag grät floder och de senaste dagarna har Johan varit i mina tankar, så gott som hela tiden. Han har "poppat" upp vad jag än har gjort. Så snart en stund av tystnad eller en paus har uppstått så har han varit där.
Vi har städat en del i helgen, rensat i skåp och lådor och jag hittade två gamla aftonbladet, de har skrivit om denna händelse, för jag skrev ett brev till vår statsminister några dagar efter att Johan var död.
Jag tyckte att Göran Person skulle få veta vad som kan hända med ungdomar, som inte får chansen att komma in i samhället, få studera det de vill, jobba och börja sina liv som vuxna.
Vi visste alla att Johan inte mådde bra. Han var deprimerad och orkade inte gå till skolan. Vår mamma försökte med allt hon kunde att hjälpa honom och uppmuntra honom.
Jag pratade ofta med honom och vi kom överens om att jag skulle ringa honom på mornarna, för att på så sätt hjälpa honom att komma iväg och upp ur sängen.
Han skulle komma hem till oss och jag skulle grädda pannkakor till honom. Vi skulle göra roliga saker tillsammans så att han hade nåt att göra.
Han var så ledsen och nere.
Han gick på estetiska programmet på gymnasiet, där trivdes han och han var en kostnär. Allt han tog i, det kunde han göra. Han ritade, målade, skulptrerade. Han lärde sig spela orgel utan noter, han lärde sig åka slalom genom att se på teve. Han jonglerade och han åkte skateboard. Han var skatekungen i Trångsund.
Alla såg upp till honom och han var älskad av alla. Han hade så många kompisar och vänner, han hade familj.
Men det räckte inte. Han orkade inte. Mamma frågade en gång om han kunde gå med på att gå till doktorn om hon ordnade en tid. Ok sa han.
Och mamma började ringa - hon tog telefonkatalogen och ringde namn efter namn och till sist fick hon hjälp.
Johan var 20 och myndig, då är det som förälder inte lätt att få hjälp till sitt barn, för personen ifråga själv ska söka hjälp.
Men han fick en tid och kom till Agneta som var psykiater. Vi frågade såklart hur det gick, och fick till svar att det gick bra.
Johan fick medicin - Zoloft - som är ett SSRI preparat, alltså antidepressiva tebletter. Sen blev Agneta sjuk eller så åkte hon på semester, jag minns inte.
Men jag minns att ingenstans fick han eller mamma info om att när man äter den här typen av medicin så ökar risken för självmord drastiskt, för man mår alltid mycket sämre i början av behandlingen.
Men ingen visste något och kanske var det, det som hände med Johan. Vi vet inte varför han bestämde sig just den där natten. Vi vet inte hur han mådde.
Vid ett tillfälle långt tidigare hade min mamma frågat honom.
- Johan, mår du så dåligt att du skulle kunna ta livet av dig?
- Aldrig, blev hans svar.
Jag vet inte om mamma vid det ögonblicket kände sig trygg. Hon frågade och fick ett svar. Vad mer kan man göra?
Efter hans död så åkte jag hem till mamma varje dag, jag vet inte i hur många veckor jag gjorde det. Jag vet att Krister var hemma ett tag och tog hand om barnen, skött "marktjänsten" och jag tog pendeln till Trångsund.
Varje dag gick jag igenom Johans saker, gång efter gång - alltihop, varje dag. Hoppet om att hitta något som förklarade detta, hitta svaret på frågan - VARFÖR - var drivkraften. Varje dag hoppades jag att det skulle uppenbara sig.
Vi gick igenom han skåp och lådor, det han skrivit i datorn...allt vi kunde tom papperskorgen.
I den hittade vi ett brev från Åsö Gymnasium.
Johan hade sökt in på en datalinje av något slag där för han ville utbilda sig till något och gillade datorer och var duktig på det. Han insåg att han inte kunde arbeta med sin konst och försörja sig för han ville ju flytta hemifrån, bilda familj så småningom. Så han letade utbildningar i hela Stockholm och hittade vad han ville göra på detta gymnasium.
Brevet från skolan meddelade att han inte kom in för att hemkommunen (Huddinge) inte ville betala utbildningen.
Det brevet var daterat samma dag som Johan tog sitt liv och vi tror att det var droppen, som fick allt att rinna över.
Jag var arg och på tåget mellan Spånga och Trånkan så började jag skriva.....ett kvitto var det enda papper jag hade men där började mitt brev till vår Statsminister.....
Bäste Göran Persson 1997-05-27
För fyra dagar sen miste jag min lillebror. Han var tjugo år gammal och bestämde sig för att avsluta sitt liv.
En ung stark och frisk människa som borde haft en ljus framtid i sikte.
Men det enda han såg var mörker, kolmörker utan möjligheter till att få ett arbte, kunna flytta hemifrån eller skapa sig ett eget liv.
Ska våra ungdomars livslåga få släckas - eller ens aldrig få tändas - innan den fått brinna med en stark klar låga?
Det sägs att statistiken över ungdomars självmord bara ökar. Skrämmer inte det dig?
Vi bombarderas med nedskärningar. Ingenting får kosta. Barnomsorgen är för dyr, skolan är för dyr. Alla resurser dras in och sen förfasar vi oss över att ungdomarna är hårda, kalla och bittra.
Ni säger att barnen kostar för mycket, men vilka möjligheter får de att kunna betala igen sitt "lån" till staten när alla vägar stängs?
Varje arbetslös, varje sjuk, varje självmord är ju en ren förlust.
Hur ska en människa kunna känna sig värdefull, känna sitt människorvärde om han aldrig får en chans att visa vad han kan? Aldrig får en chans att visa vad han vill?
Min bror hade till hösten sökt kurser i data till ett gymnasium. Samma dag som han tog sitt liv fick han besked att han fått avslag på alla kurser, och orsaken var att hans hemkommun inte ville betala.
Jag läste nyss om ditt "lilla" lönelyft till sommaren och att någon t.o.m tyckte att du borde få mer.
Du måste känna dig stolt över att veta att du är värd så mycket pengar.
Skäms på dig, skäms och känn skuld.
Varför låter du inte alla som vill, gå i pension vid tex 55 års ålder. Släpp in våra unga i arbetslivet, som kan och vill förbättra allt som vi har förstört. Finansiera detta med deras a.kass. Låt de äldre få ett lugnt avslut, få tid att leva och ägna sig åt livet och varandra.
Min bror är en siffra i statistiken för dig, men vi som är hans familj kommer aldrig att låta honom bli det.
Hans korta liv ska inte ha varit förgäves.
Jag vill nu att du fattar pennan. Du och ingen anna ska svara mig och alla andra vad Du tänker göra för att våra ungdomar ska få sin framtidstro tillbaka och kunna känna hopp om livet.
Du är vårt lands statsminister och är skyldig oss detta.
Jag har även skickat kopior av detta brev till våra dagstidningar.
Och vi kräver att Sverige och övriga Europa ska sluta med denna utrotningspolitik. Där de gamla och svaga, sjuka och medellösa dör i brist på vård, resurser och framför allt medmänsklighet.
Vi väntar på ditt svar, Sveriges Statsminister Göran Persson.
Och till sist, kan du säga mig. Hur mycket var min bror värd? Du som både räknas och räknar i kronor?
Vi funderade mycket på hur vi skulle kunna lämna detta brev till Göran och så föll det sig så att på Norra Latin skulle dåvarande finansminister Erik Åsbrink tala, och vi förstod att det skulle bevakas av pressen.
Så när han talat klart så tågade vi resolut fram till honom och överlämnade brevet som han måste vidarebefordra till Statsministern - och pressen och teve bevakade detta.
Och när brevet var överlämnat så ville Aftonbladet skriva om oss och de kom hem och gjorde ett reportage om Johans självmord. Tv4 kom de också och gjorde intervjuer, unge Jesper Börjesson var den vi träffade flera gånger. Han var oerhört tagen av vår berättelse.
Tv4 chefen Jan Scherman bestämde sig för att själv bevaka Görans svar till oss och de gjorde ett reportage när svaret kom.
För jag fick ett brev från Göran - maskinskrivet men underskrivet av honom själv i blått bläck.
Ann-Christin 1997-06-04
tack för ditt brev. Jag beklagar djupt att du förlorat din bror och hyser full förståelse för att din familj känner djup sorg, saknad och vrede. Att en ung människa tar sitt liv är en oerhörd tregedi.
Du frågar vad jag tänker göra för att ge ungdomarna framtidstron tillbaka. Den viktigaste insatsen vi kan göra är att skapa goda förutsättningar för att få ner arbetslösheten.
Jag är fullt medveten om vilken påfrestning det är för framförallt många unga att känna att deras kompetens och kreativitet inte kommer till någon nytta.
Arbetslöshet är ett slöseri med både enskildas och samhällets resurser.
Att bekämpa arbetslösheten är därför regeringens allt annat överskuggande uppgift.
Ett av de förslag vi lämnat, och som du också tar upp i ditt brev, är att erbjuda en förtida pension till äldre arbetstagare om arbetsgivaren istället anställer en yngre arbetslös.
Vi satsar också på en andra utbildningsrevolution i Sverige, med 200 000 nya platser i högskola och vuxenutbildning.
Därtill har vi försökt göra arbetsförmedlingens arbete mer flexibelt och anpssat efter de individuella krav som de arbetslösa ställer.
Jag lovar att försöka göra mitt yttersta för att inte stela regler ska förhindra enskilda att få den hjälp de behöver.
Jag vill också ge en kommentar till det du skriver om nedskärningar i bland annat barnomsorg och skola. Jag delar helt din uppfattning att dessa verksamheter är mycket viktiga för att ge de unga goda förutsättningar att lyckas i livet.
Jag har aldrig hävdat att barnen kostar för mycket pengar.
Tvärtom så har regeringen nu när vi lyckats få ordning på Sveries ekonomi anslagit pengar till att förbättra skolan, omsorgen och vården. Detta gör vi bland annat för att förbättra barnens möjligheter att få en bra start i livet.
Avslutningsvis vill jag uttrycka min förhoppning att ni så småningom ska återfå glädje och framtidstro. En älskad familjemedlem kan aldrig ersättas, men jag önskar ändå att ni ska kunna känna värme och tacksamhet för dem tid ni fick tillsammans.
Med vänliga hälsningar
Göran Persson
Och vad som är anmärkningsvärt är att Huddinge kommun plötsligt fick en hiskeligt massa pengar - öronmärkta -som skulle bekosta enskilda individers utbildning i andra kommuner.
Vad vi kände när svaret kom är mycket blandat. Tacksamhet över att han faktiskt svarade samtidigt som det kändes som klyschor. För det som det pratades om i media var just alla nedskärningar och jag själv som jobbade i barnomsorgen märkte av detta. Hela tiden pratades det om besparingar och politikerna i teve lovade vitt och brett, men ingenting hände.
Och fortfarande idag, tretton år senare så tar unga livet av sig för att de inte orkar leva. Samhällets hårdhet och utrotningspolitiken fortgår i en än snävare skala.
Varför jag egentligen skrev detta brev, kan jag nog inte svara på. Inte heller var jag fick modet ifrån men jag var nog så arg, jag var i sorg och kände att det bara måste vara nog nu.
Ingen kan ställas till svars för Johans självmord, men det är vårt samhälle som måste förändras och bli ödmjukare och mänskligare. Det måste förändras så att människor har en chans att leva och verkligen känna att det finns hopp.
Inget av detta förändrade faktum att vår Johan var död. Han blev en siffra i statistiken för alla andra utom oss som älskar honom. Vi hade bara att börja vår resa i livet utan honom. En resa som kom att bli en av de avgörande för min del.
Vi hade bara att försöka lappa ihop allt som gått sönder och försöka förstå, det ofattbara. Att han inte längre fanns hos oss och att vår kärlek inte räckte till. Det räckte inte att vi älskade och försökte göra allt vi kunde och visste under de omständigheter som rådde då.
Han dödade sig själv ändå.
