i huvudet på en finnpajsar jänta

Det var på vårvintern -08 som jag första gången kom i kontakt med Magnus. Jag hade en profil på en kontaktsajt.
Om det kan man ju tycka vad som helst men i mitt fall var det ett bra sätt att "komma ut". Och med det menar jag att komma ut till andra människor. Jag gick inte på krogen och jag var rätt ensam.

Jag hade dejtat en kille under 2007 men när jag blev sjuk så blev det för mycket för honom och han "drog" eller lät mig veta att allt han sagt inte längre gällde för man kan väl ändra sig.

Så jag var sjuk, hade ett handikapp och jag kände mig skitensam.

Den som läst mina tidigare inlägg från 2005 då jag insjuknade första gången, vet att jag då var i ett sju år långt förhållande. Hur han hanterade att jag blev sjuk, det kan också diskuteras.
Tex så fick jag ju en dag veta att jag hade en jättestor tumör i ena lungsäcken, ingen visste vad det var och jag hade panik.
Ett par dagar senare när helgen kom såg jag fram emot en helg med tröst och nån sorts stöd, men då drog han ut på krogen med sina polare och drack öl. För det var planerat sen länge. Att jag blev ledsen och besviken kan nog vem som helst räkna ut. Jag trodde jag skulle dö och jag var rädd och satt i ensamhet.

Han fanns med och följde mig till läkarbesök och så men å andra sidan kunde han komma hem till mig när jag var nyopererad och titta på mina golv och kommentera vilka stora dammråttor jag hade.
Att jag då sa att han visste var dammsugaren stod, det förändrade inget. Dammråttorna låg kvar.

Jag var inte ute efter att människor skulle komma och göra ALLT åt mig men jag trodde mer om honom. Eller att han tex skulle hjälpa mig fixa mat ibland, han visste hur dålig jag var och att jag var ensam med barnen.
Vi hade ju varit sambos i fyra år, men sen orkade jag inte längre och sa att om han och jag skulle kunna rädda nåt av det vi hade så måste vi flytta isär och då fick jag äntligen ett eget lägenhetskontrakt. Och det var där jag bodde när jag blev sjuk.

Vidare så blev det ännu mer katastrofalt. Jag blev gravid med honom. För att förtydliga så var det ett absolut misstag och även om jag mycket väl vet hur barn blir till så trodde jag inte att jag kunde blir det utan hormonell hjälp, som jag fått då jag blev gravid med mina två barn.
Jag har nämligen alltid haft svåra endometrioser och det minskar chansen att bli gravid. Men jag hade haft spiral ett år och till slut kände jag att det inte funkade pga alla fysiska biverkningar så den togs bort och efter det så hände det.

Jag var mitt i rehabiliteringen efter operationen, jag visste inte hur min framtid skulle se ut, skulle jag orka? Jag var inte frisk och beslutet var inte svårt att ta. Jag ville göra abort.
Svårt med op.tider för jag ville inte ta ett piller som dödade fostret utan jag skulle göra en skrapning.
Jag fick efter mycket ringande en tid på en måndag, jag mådde illa, jag mådde skitdåligt för att välja att göra en abort är ett svårt val även om man inser att det är det bästa för både en själv och för det ev barnet.
I mitt fall visste jag inget om min hälsa i framtiden, jag hade bara oddsen emot mig.

Jag bad honom att vara med mig denna helg innan jag skulle till närsjukhuset. Men då hade han bestämt att han skulle ta upp två av sina barn till Stockholm.
Jag bad honom, snälla, kan du inte ta upp dem helgen efter för jag behöver dig denna helg?
Jag mådde så jättedåligt och orkade ingenting.
Då sa han att jag kunde komma till honom under helgen tillsammans med hans barn.
Saken är den att han bodde i min systers gamla etta på 36 kvadrat, han sov på en madrass på golvet och tyckte att jag skulle ligga där på hans golv medan han umgicks med pojkarna sina i samma rum. Det skulle innebära att jag inte kunde prata om detta, inte nämna att jag var ledsen och rädd för att göra abort. 

När jag ytterligare en gång till bad att snälla snälla du, ge mig denna helg.
Så röt han åt mig att aldrig tvinga honom att välja mellan mig och sina barn.
Att jag bar på hans barn och skulle ta bort det några dagar senare, det kopplade han tydligen inte. Där och då i det ögonblicket dog allt som jag en gång hade känt för honom.

Nu blev det inte så att hans barn kom upp, han var hos mig denna helg och han följde med till läkaren på måndagen.
Under de korta veckorna från vissheten att jag var gravid till att jag gjorde abort hann jag många gånger tänka om och bestämde mig för att trots allt behålla det. Men när jag ställde mig själv frågan, utan att tänka på min sjukdom, om jag ville vara förbunden med denna man för alltid och ha ett barn med honom....och bara kunde svara nej. Det var då jag slutligen bestämde mig. jag skulle ju bli ensam mamma. Jag ville inte bo med honom och skulle få ta det mesta själv.

Så för att sammanfatta så var jag rätt så besviken och ledsen på karlar.

Jag ville ju träffa någon som delade min egen längtan efter tvåsamhet och där båda två lägger in sin del i relationsvågen. Jag ville träffa någon att ha en framtid med.

Men att sitta hemma och prata med män via en dator och där de flesta efter två meningar, vill träffas och de flesta vill göra det för en kväll och när jag sa att jag dejtar inte utan att veta något om personen, så drog de......det gav mig inget. Men ett visst socialt sällskap är det, hur miserabelt det än låter.

En dag flashade ett foto förbi på sajten, en kille i uniform och jag tyckte han såg trevlig ut.
Så jag klickade på hans bild och såg vad han skrivit.
Skild efter ett långt äktenskap, känner sig ensam och söker vänner, stod det (i korta drag).

Det var Magnus och jag skickade iväg ett par rader. Skrev att jag kan ensamhet och om han vill ha en vän i viken så kan vi prata.
Jag tycker som sagt om att skriva och prata med människor och jag hade inte så stort hopp om att jag skulle möta någon på denna sajt.

Han svarade och där började vår vänskap. Vi pratade mest på chatten och en dag så gav han mig sitt telefonnummer och bad mig skicka ett sms.
Han hade räknat ut att om jag messade honom så skulle han få mitt nummer och det var han för feg att fråga om rakt ut.

Jag sände iväg ett sms och ett svar kom tillbaka och några dagar senare så ringde det en kväll.

Magnus i Ljungby stod det på displayen och jag blev lite nervös. Jag var oförberedd men svarade såklart och vi pratade i flera timmar.

Sen kom han att bli en vän. Vi pratade om allt. Skilsmässor, barn, relationer. Vi pratade om vad vi tyckte om att göra och lärde känna varandra. Jag berättade om min tid på rehab, om min träning.
För jag var till slut tvungen att berätta för honom om min sjukdom.
Jag hade från början inte gjort det för när man pratat med människor och försökt med att berätta vid första kontakten och märker då att folk drar direkt, och sen undviker man att berätta, och när man väl gör det så drar de ändå....då visste jag inte längre vad jag skulle göra.

Jag vågade inte säga nåt till honom. Jag var så övertygad om att jag skulle få vara själv i resten av mitt liv för VEM i hela världen vill stanna kvar när man säger att man har ett neurologiskt handikapp. När man säger att man har en ovanlig tumörsjukdom och man vet inte hur framtiden ser ut.
Vilken kille tänker
- Ja vad roligt, det gör inget. Jag gillar sjuka människor.

Min erfarenhet av män och hur de hanterar sjukdom var inte angenäm. Till saken hör att min mammas man drog han med när hon fick bröstcancer många år tidigare.

Jag var mycket rädd och jag ville han skulle förstå att jag inte av illvilja eller i ett försök att lura honom, inte hade sagt något om min sjukdom.
Men han reagerade inte så mycket. Inte alls faktiskt utan allt var som vanligt. Han sa bara att brukade köra omkring en klasskompis i skolan, hon satt i rullstol.

Vid ett tillfälle, en torsdag, så var jag mycket ledsen och rinde honom. Jag grät och frågade om han hade tid att prata en stund. Just då var han ute och handlade men sa han skulle ringa så fort han kom in.

Han måste ha sprungit hem för det ringde bara några minuter senare. Vi pratade länge och jag mådde bättre och blev glad igen.
När vi lagt på så tittade Kajsa på mig och sa,
- Jag ser att du är gladare nu mamma, vilken fin kille han måste vara.

På måndagen ringde det på min dörr och utanför stod ett blomsterbud. Jag blev mycket förvånad och tänkte att det måste vara fel så jag ringde blomsterhandlaren och sa att jag fått blommor men att det inte fanns något kort, och jag undrade om blommorna verkligen skulle till mig.
Jag får till svar att det inte skulle vara något kort, så där står jag med en bukett blommor från en okänd.

På kvällen kom det fram att det var Magnus som skickat blommorna, han ville muntra upp mig eftersom jag varit så ledsen. Och efter det så kom det blommor allt som oftast till min dörr. Och han behövde då bara säga hej i telefonen till blomsterhandlaren så visste hon vart blommorna skulle.

Och ja, Magnus är en fin man och jag tyckte mer och mer om honom. Han bodde 45 mil ifrån mig och jag kände att jag måste nog träffa honom på riktigt. Jag ville veta vad det var jag kände för honom, för något var det och man vet inte förrän man ses på riktigt om allt det fysiska även stämmer.

Så en dag efter att vi känt varann i tre månader så frågade jag om jag fick komma och hälsa på honom.
Nu i efterhand vet jag att han blev jätte nervös och glad på samma gång.
Vi bestämde en helg i april och jag tog min lilla blå bil och körde ner till småland.

Jag fick direktiv om hur jag skulle köra och när jag parkerat bilen så hör jag steg bakom mig och när jag vänder mig så kommer han gående mot mig.

Hur ska man säga utan att det låter som en klyscha. Men jag föll för honom direkt, jag tyckte så mycket om hans fysiska person och vi hade hur lätt som helst för att prata även när vi nu stod öga mot öga.

Det finns mycket att skriva om denna första helg och hur vi tillbrinagde den och lärde känna varandra, men det får ni själva räkna ut :-)

När jag åkte därifrån på söndageftermiddagen var jag i alla fall kär. Och Magnus sa att han hade "snöat in" totalt på mig.

Nu blev det än mer pratande i telefonen och vi kände båda att vi bara måste ses snart igen.

Jag åkte till Finland på begravning helgen därpå men efter det så kom Magnus till mig. Jag åkte ut till Arlanda och hämtade honom och vi fick ett långt veckoslut för han kom en onsdag.

Nu började en lång tid av resande fram och åter över landet. Vi turades om att åka och helgerna kändes alltid för korta.

Magnus är så annorlunda mot de män jag känner till, har varit ihop med eller tex har hört väninnor berätta om.
Magnus är mycket mån om att jag ska må bra. Han är omtänksam och såna små saker som att om jag vilade så kunde han ha en kopp te färdig till mig när jag vaknade och komma med den till sängen med en puss och ett leende.
Aldrig har någon sett på mig på det sättet som han gör. Det glittrar i hans ögon när han ler och han ser uppriktigt glad ut varje gång, som om vi inte har setts på länge och då kan det bara vara så att vi sovit.

Han pysslar om mig, lagar mat åt mig och han tycker om det.

Första gången som han lagade frukost hemma hos mig så smusslade han med något vid spisen och jag frågade vad han gjorde och fick bara till svar att jag skulle sätta mig vid bordet.
Och så kommer han och serverar mig mina kokta ägg och då har han färgat dem med lökskal, det var smusslet. De är vackert guldgula och han säger att han bara ville göra lite fint.

Vilken kille! Jag berättar detta för Kajsa senare och det visar sig att hon har berättat om mammas fantastiska kille för sina kompisar, för en kväll långt senare när vi hämtar Kajsa å hennes vänner på stationen så presenterar sig en av flickorna och när hon tar Magnus i hand så säger hon
- Ja just det, du är killen som färgar ägg.

Jag upplevde nya fanastiska saker med Magnus varje gång vi sågs och jag sa att det var som julafton för mig, jag öppnade paket efter paket och fick just precis allt vad jag önskat mig.

För Magnus var verkligen nästan för bra för att vara sann. Jag kunde inte tro mina ögon ibland när han t.o.m var så som jag drömt om i mina ungdomsår då jag läste kärleksromaner.
Han rörde vid mig som romanhjältarna, han kysste mig just så som jag drömt om att bli kysst.
Kan låta som romantiskt pladder, nåt hittepå....men det var verkligen som en saga.

Jag har ju tidigare berättat om hur jag som uppfostrats i en sträng gudstro, inte kunde köpa det kitet utan istället själv fann den gudstro som jag kände var mer sann.
I mina svåra stunder har jag bett om hjälp och vägledning och när saker har varit bra så har jag tackat för mina bra dagar och för det som händer.

I min ensamhet, när jag var som mest ledsen så bad jag en gång.

Jag vill inte vara ensam längre men jag orkar inte leta efter kärleken
Jag vill inte bli ledsen och besviken och gå sönder när män gör mig illa
Jag vill bara älska och bli älskad för den jag är
Så du som vet allt om mig, som vet vad jag behöver och mår bra av
Ställ denna mannen i min väg, led honom till mig för jag orkar inte leta längre
Du vet vem som är bra för mig och du vet var han finns

Och det kom en man i min väg, Magnus. När han kom i min väg på denna kontaktsajt så var bara min tanke att prata med någon som kunde bli en vän.

Men det visade sig bli mer än det, han är min bästa vän men också den jag älskar och han älskar mig tillbaka.

För honom bekommer det inte att jag är sjuk och behöver massor med hjälp och vila. Det bekommer honom inte att jag ibland är så trött att jag ramlar eller att han får bära mig.
Han älskar mig och han är inte rädd.

Och det är kanske det som är det väsentliga. Rädslan, att han inte är rädd och därför vågar stanna kvar.
Jag har tidigare nämnt rädsla i sammanhanget då jag skrivit om S, han var heller aldrig rädd för det jag sa eller är. En terapeut måste visserligen sitta kvar i sin stol och kan inte sticka men eftersom jag genom att tillbringa tid med S och få så mycket av honom så visste jag att han inte var rädd för det jag sa. Och var han det så dolde han det väl :-)

Magnus och jag är jätte olika. Förut så trodde jag att man bara kan hitta sin partner om man har många beröringspunkter och är lika. Idag vet jag annat.
Vi är så fruktansvärt olika och även om vi till viss del gillar samma saker så är olikheterna fler än tvärtom.

Och jag är så ok med det. Det gör inget om han inte delar alla mina intressen, jag vet ju att han gärna är med mig i alla fall.

När vi bråkar, för det gör vi absolut. Då ryker det. Vi är jättearga och ledsna. Då märks olikheterna och vi får jobba hårt på att förstå varandra.

Det är också så att när man träffas mitt i livet med varsitt bagage och sår och skador efter sitt tidigare liv. Så är det inte lätt som en plätt att få ett liv att fungera och särskilt inte konfliktfritt.
Det tar tid att lära känna varandra och hur man fungerar i olika lägen. Man har levt med andra människor och då varit tvngen att vara på ett visst sätt, nu står man inför en ny person som inte alls reagerar som man är "van" vid och då måste man lära om och anpassa sig.

Men det Magnus och jag vill är att leva i lugn och ro, må bra och inte ha en massa bråk för det har vi haft nog av i våra liv. Vi har båda mått dåligt och känner att tillsammans kan vi få det som vi önskar och vill ha av livet.
Vi vill vara lyckliga och vara dem vi är.

Så för mig är Magnus världens mest fantastiska man, som kom till mig när jag i ensamhet bad. Vi har otroligt roligt tillsammans och skrattar varje dag och vi pratar mycket med varandra.
Vi är bästa vänner och jag får så mycket tillbaka när jag ger honom det han önskar. Kärlek och närhet, omtanke och uppskattning. För jag uppskattar honom och talar ofta om det.

Det blir ju ofta så i relationer att man slutar se och uppskatta sin partner och när det går så långt så är det illa.
Och det gäller både män och kvinnor. Jag tackar honom ofta för allt han gör, om det så bara är att diska eller räcka mig saltet när jag ber om det.
Jag är så tacksam för honom, min Magnusen.