i huvudet på en finnpajsar jänta

Mina dagar efter Johans död bestod alltså av att försöka hitta ett svar, försöka förstå - för det som hände, att han tog sitt eget liv - det var ofattbart.

Jag gjorde det jag måste, annars så gjorde jag inte mycket. Jag åt dåligt och jag sov dåligt. När jag kommit hem från mamma på kvällarna så tog våra egna rutiner vid. Mat, någon sorts umgänge, lägga barnen.
Och när de sov så tog jag på mig skorna och gikc ut och gick.

Varje kväll gick jag samma sträcka på 5 km. Jag gick nästan mekansikt för jag måste röra på mig.
Hade så svårt att vara stilla. Att sitta framför teven var uteslutet. Min man satt nere i teverummet och jag gick omkring på övervåningen.
Jag satt ner endast då jag skrev. För skrev gjorde jag mycket och ofta. Jag som tidigare gjort tappra försök att skriva dagbok men gett upp efter några kvälla, skrev massor och jag tänkte oavbrutet.

Min oförmåga att vara stilla berodde inte på att jag var rädd för det som skulle komma om jag var stilla en stund. Det var bara det att jag inte klarade av meningslösheten i att se på teve eller göra andra banala saker.

Jag kände en enorm tröst i att vara med barnen, krama dem och jag grät öppet, dolde aldrig att jag var ledsen.
De kom och tröstade men inte för att de kände att de måste för de kunde lika gärna fråga.
- Gråter du för Johan, mamma?
Och så hämtade de ett av sina bästa gosedjur och gav till mig och sa,
- Här, Kanin kan trösta dig för jag ska gå ut och leka. Och så fick jag en puss och kram och så försvann de.

Jag var alltid noga med att de aldrig skulle känna att de måste trösta eller att de skulle undra varför jag var ledsen. Jag kunde stå och laga mat när tåranra kom och då sa jag som det var, att jag tänkte på Johan och att det var svårt att låta bli att gråta för jag saknade honom så.

Jag blev väldigt självisk i min sorg. Jag kände instinktivt att jag måste få vara och göra det jag vill och känner när jag vill. Jag klarade inte av att känna några förväntningar på mig, om hur jag skulle sörja och hur lång tid det skulle ta.

Jag grät när jag var ledsen och det var inte mer med det och jag var inte rädd för att känna efter och ha ont.

Jag hade ring till min arbetsgivare på måndagen och sagt som det var, att min bror hade dött och att jag inte kommer på ett tag.
När en vecka hade gått så ringde jag till min husläkarmottagning och sa även där som det var. Att min bror hade begått självmord en vecka tidigare och att jag behövde blir sjukskriven.

Jag fick en tid direkt och sköterkan sa att jag skulle säga till direkt när jag kom så skulle jag få komma in på ett rum så jag slapp sitta ute i väntrummet.
Doktorn kom snabbt och jag sa att jag behövde ett sjukintyg för att jag inte klarade av att arbeta på ett tag.
Jag jobbade som dagmamma och för fanns inte alternativet att arbeta för att vara duktig eller för att fly undan det som hänt.
Jag ville inte på något sätt arbeta och ha ansvar för ett barn (jag hade bara ett dagbarn med särskilda fysiska behov) och inte kunna garantera att jag kunde göra mitt yttersta för att vara där helt och hållet och inte bara fysiskt.

Doktorn sjukskrev mig och så sa jag att jag ville träffa en psykolog. Jag behövde prata med någon om detta och han remitterade mig till vår psykmottagning.

jag var väldigt klar över vad jag behövde och jag fick snart en tid till psykologen. Det kunde jag både ha och mista för det mötet gav mig ingenting.
Jag gick där några gånger och jag märkte snart att terapeuten inte hade nån som helst erfarenhet av att träffa människor i sorg och smärta.
Hon tyckte jag skulle rita och börja långt nere i min barndom....

Jag sa att jag måste få tröffa andra som förlorat någon i självmord, för det måste ju finnas fler menade jag.
Finns det ingen förening eller nåt undrade jag.

Men hon hade ingen aning, så jag gick där i några veckor för jag fick i alla fall prata av mig allt som jag bar på.
Alla känslor och allt som gjorde ont.
Jag pratade mycket med min familj, mamma och systrarna men jag ville ju ha någon utomstående, någon som visste mer om detta och som kunde vägleda mig genom helvetet som jag befann mig i.

Vi började planera för Johans begravning. Mamma som är från Finland hade klart för sig att hon ville inte lämna över allt till någon byrå som skulle ordna för att underlätta för oss.
Hon ville göra detta själv, så mycket som hon kunde. Det var ju vi som skulle begrava Johan och vi älskade honom. Inte de.
Vi ville göra allt så som vi ville.
Idag är det väldigt vanligt med personliga begravningar. Men inte då för tretton år sen.

Så vi planerade mycket. Vi hade en byrå som var till hjälp med praktiska kontakter osv. Och hon som representerade oss var en mycket trevlig och sympatisk ung kvinna som helt var med på att vi ville göra så mycket som möjligt själva.
Bl a så frågade hon vid ett tillfälle om hon skulle betälla bärare.
- Vadå för bärare frågade mamma?
Och fick till svar att det var de som skulle bära kistan, vi skulle ha en jordfästning för Johan.

Aldrig i livet sa mamma, inga främlingar ska bära honom. Det gör vi i familjen. För det är ju så man gör i Finland.
Familjen och vänner bär till sista vilan. Inga inhyrda främlingar.

Vi kom också på att vi ville dekorera Johans kista med våra sista hälsningar till honom för vi ville inte ha ett bårtäcke.
Så vi fick helt sonika hem kistlocket och mamma köpte två tuschpennor i guld och silver och vi bad Johans vänner komma upp och skriva till honom på locket.

Sen så bestämde vi att vi själva skulle klä på honom hans kläder. Vi skulle själva ordna med bistättningen.
Mamma ville inte att någon som inte brydde sig om honom eller kände honom skulle klä på hennes son.
Hon hade ju fött honom och skött och klätt honom i hela hans liv och hon skulle göra det en sista gång, nu när han inte kunde klä sig själv.
Vi som älskade honom skulle ge honom vår sista kärlekshandling och ordna så han fick sin plats i kistan.

Allt detta som vi gjorde när vi planerade för att göra Johans begravning så bra som möjligt och till ett minne värt att bevara, det höll oss sysselsatta och det var meningsfullt.
Jag kände så starkt att man hyllar när ett barn föds och när personen sen dör så är allt så dystert och jag ville inte ha det så.
Johans liv hade inte varit dystert och han hade förgyllt våra liv så vårt avsked till honom skulle vara en hyllning till livet.

Det hade gått en månad sen han dog, när vi fick åka till Rättsmedicin på Karolinska institutet. Vi hade bett att man skulle sätta på honom en t-shirt och kalsonger. Dels för att han var en vuxen man och hade varit privat länge och för att vi inte ville behöva se de ärr efter obduktionen som fanns.
Kistlocket var med, för till bisättningen skulle Johans pappa, bror och farmor komma. Johans flickvän skulle komma dit tillsammans med Johans läkare.

Jag hade plockat famnen full av prästkragar från trädgården och jag bar med mig ett par blå babysockar som jag som tolvåring virkade i slöjden samma år som Johan föddes. Dem skulle han få med sig.

Det var en varm och solig dag och vi samlades på parkeringen en efter en.
Det var jag och mamma och mina systrar som skulle klä honom med hjälp av kvinnan från begravningsbyrån. Jag tror förresten att hon hette Malin, jag kallar henne så i alla fall.

Hon kom ut till oss och berättade hur det såg ut där inne, vad vi skulle möta. Hon berättade att Johan såg fin ut, sa att han inte var så förändrad. Det hade trots allt gått en månad.

Och så får vi gå in genom dörren i en liten hall och bakom en annan dörr visste vi att vår Johan låg. Vi skulle få se honom igen.
Tårarna bara rann. Malin öppnar och från hallen så ser jag min lillebror ligga på en rostfri brits.
Allt brister, det gör så ont och att träda in i det där rummet är det svåraste jag någonsin har gjort. Inget har gjort så ont i hela mitt liv.
Visst hade jag kunnat vända i dörren och stuntat i det men det fanns inte i tankarna. Jag skulle ju ta hand om honom nu och bädda ner honom i kistan för hans sista vila.

Det tog en stund innan jag kunde gå in men till slut så gjorde jag det.
Min levande glada och varma lillebror låg på en kall bår och det första som kom till mig var att, Döden klär oss inte.
Varför är det så många som gör detta mot sig själv?????

Han hade en vit tröja på sig och kalsonger. Hans ansikte var inte längre blårött som för en månad sen. Han såg nästan ut som vanligt.
Men iskylan var så påtaglig. Han var så kall och lite lätt fuktig. Han läppar hade nu blivit blå och han var mycket tunnare om fingrarna. Men han var min Johan.
Jag smekte hans hår och pratade med honom.

Många säger att när de ser en död människa så upplever de att han inte är där.

Men så är det inte för mig. Johan var ju där. Hans kropp som jag älskade, hans fysiska närvaro i rummet var så stark och jag är säker på att han även var med oss från den platsen han nu befinner sig på.

Vi började klä honom. Jag lyfte hans huvud och klippte en lock från hans hår i nacken. Jag behövde något fysiskt att spara. Kistan rullades in och vi hjälptes åt att lyfta honom i den. Jag strödde ut prästkragarna, la de blå sockarna i hans händer och mina barn hade ritat varsin teckning till honom. Dem fick han med sig.

Hela tiden så grät jag. Ibland gick jag ut och hämtade luft men ville inte lämna honom för länge. Detta var ju sista gången som vi skulle få vara med honom.

Sen så kom övriga familjen och flickvännen med läkaren.

Vi var många som tog adjö av honom och som skrev på kistlocket. Vi fotograferade honom.

När vi kände att vi var klara så smekte och kysste vi honom en sista gång. Jag la den brukliga vita duken över hans ansikte och så lyfte vi locket på plats.
Vi skruvade i alla skruvar själva. Såg till att allt var som det skulle. Nu skulle ingen tvekan kunna råda om att det verkligen var han som låg i kistan på begravningen. Vi visste hur det såg ut, hur han såg ut.
Vi hade gjort det sista vi kunde för honom.

Efterår har jag flera gånger fått frågan Varför, Var ni tvungna att göra detta, Men hur vågade du????

Jag behövde aldrig fundera på om jag skulle eller inte. Jag var aldrig rädd för att jag skulle se något äckligt som jag aldrig skulle sluta minnas. Jag ville göra detta för min egen skull och för Johan.
Jag älskar honom och ville inte att okända människor skulle röra vid honom som vem som helst. Han var ju vår!

Detta var det svåraste jag gjort men samtidigt det som jag är mest glad över att jag gjort. För jag missade inget, det finns liksom inget att ångra eller undra över. Jag har med alla mina sinnen varit med till slutet och begravt honom lika säkert som om jag skulle grävt ner honom själv.

Döden är inget skrämmande, inget onaturligt. Jag har hans hårlock i en liten glasburk med lock. I den stänker jag några droppar av hans parfym och ibland lyfter jag locket, drar in doften i näsan och smeker hårlocken.
Då är han där hos mig och jag kan känna hans armar i en björnkram.
Han är mig så fysisk nära då.

När vi alla kände att vi var klara på rättsmedicin så åkte vi till en mataffär och sen till parkerna vid Karlbergs slott. Där hade jag, mamma och systrarna picknick.
Vi ville vara tillsammans innan vi skildes åt.

Det var den märkligaste dagen i mitt liv tror jag. Jag var lycklig över att jag fått se min bror igen och samtidigt så olycklig över att det nu var över.

Det var definitivt och snart skulle vi begrava honom.