Sorg och saknad
Bara för att man gör ett val i en situation och bestämmer sig för att jobba åt det hållet så betyder inte det att det är lätt.
Det betyder inte att man aldrig mer kommer att må dåligt, det betyder inte att man på ett ögomblick blir fri från smärta. Det betyder inte att man inte får bakslag.
För bakslag kommer, det är ett arbete utan dess like att jobba sig uppåt. Jag kände många gånger att jag kunde likna mina bakslag med att falla ner i en brunn. Nere i ett mörker finner man sig liggande, tittandes uppåt och långt där uppe nånstans så ser man ljus.
Ibland en stor cirkel av ljus och ibland är den så liten att den knappt är märkbar, som en liten prick.
Fallen ner i brunnen blev många. Fler än jag kunde räkna. Ibland orkade jag inte ens försöka ge mig på klättringen upp igen. Då låg jag bara där nere och lät mig omslutas av mörkret, jag sökte inte ljuset där uppe.
Det var då jag var orkeslös, fylld av smärta. Det var de gånger som påminnelsen över det som hänt - var så stark och intensiv.
Mina minnesbilder över exakt i vilken ordning allt hände - är lite vaga. Och det beror nog på att det är tretton år sen jag påbörjade denna resa.
Resan mot mig själv, till det som är jag, mitt innersta - min kärna.
Jag reser ensam...som alltid.
Jag vet inte varifrån jag fick kraft att orka eller egentligen motivation. För det behövs verkligen motivation och att man vill.
Och jag ville men samtidigt med många bakslag kom oviljan. För ofta så orkade jag inte, jag ville inte längre.
Jag ville ju inte att min bror skulle vara död och hur skulle jag då kunna jobba på att själv vilja leva?
Den där starka frustrationen och känslan av att man inte vill mer....den hade jag aldrig förut känt.
Ofta kände jag bara tt det fick vara bra NU. Det fick vara slut med att han var död för jag orkade inte med det längre. Det var vid såna tillfällen som jag nära på fullt allvar verkligen ville gräva upp honom. För jag orkade inte ha honom liggandes där nere så långt ner under jorden.
Men den fortsatta frågan hade ju såklart varit, vad jag skulle gjort om jag nu lyckats gräva upp honom. Troligen grävt ner han igen. För man kan ju inte i sitt fulla förstånd göra såna saker.
Men man är inte i sitt fulla förstånd när man har sorg och så ont.
Men jag hade tagit ett beslut, att fortsätta leva.
SYSKON
Storasyster, Lillebror
Starka band, aldrig överge
Älska, alltid älska
Sakna, alltid sakna
Förstå, ALDRIG förstå
Du är där, Jag är här
Du är död, Jag måste leva
Vad gör man då för att orka? Varifrån hämtar man ork och kraft? Var hittar man motivation och vilja?
Jo i livet så gör man det, där finns alla svar. I livet och inom sig själv.
...Kärleken är svaret...
Att förlora någon man älskar, finns det större smärta?
Att tvingas lära sig leva med smärtan, finns det tyngre arbete?
Att tvingas bära sorgen, finns det inget lättare sätt?
Vi kan inte fly från smärtan, sorgen eller arbetet.
Vi kan inte ta en genväg för att slippa gå den långa vägen.
För att komma igenom det mörker vi hamnat i
kärvs det kärlek, utan kärlek fastnar vi där.
Utan kärleken till livet, till människorna och till oss själva
blir vi kvar och famlar i vårt mörker.
Kärleken lindrar och svalkar vårt värkande hjärta.
Kärleken ger kraft att orka bära, att orka gå den långa vägen.
Kärleken ger oss lust att skratta, ger oss stunder av glädje.
Utan glädje är vi ensamma.
Utan kärlek är vi ingenting.
Kärleken... är alltså svaret på frågan.
Annika Saari
1999
Jag vill på intet sätt slå mig för bröstet och säga att det är lätt som en plätt å att det bara är att bestämma sig. För det är det inte. Så mörka tankar som jag haft och så lite motivation som funnits så har jag många gånger gått och funderat på hur jag bäst försvinner ifrån jordelivet så jag ska slippa ha så ont.
Men jag påbörjade i alla fall arbetet att titta på vem jag var. Varför jag agerade och reagerade som jag gjorde. Jag rannsakade mig själv. Jag tittade på hur jag levt och analyserade mig själv ända in under skinnet och djupare än jag någonsin varit.
Ingen sa åt mig att göra så, jag kände bara att det var nödvändigt. Jag ville veta vem jag var och lära känna mig själv.
Jag hade innan Johans död trott att jag visste vem jag var, hur jag tänkte och tyckte. Det tror nog de flesta.
Men när jag ställdes inför denna livskris, trauma och smärta så insåg jag att jag inte visste ett skit om vem jag var och hur jag hanterade svåra situationer.
Jag kunde se mig i spåegeln och känna igen mitt välbekanta ansikte men det jag såg i ögonen det kände jag inte.
Mitt liv hade sprängts i tusen bitar. Allt jag kände till som tryggt var borta. Låter kanske märkligt med tanke på att jag hade kvar man och barn. Men det är så mycket större när ens grundvalar liksom försvinner. Min världsbild. Min framtid som storasyster till Johan. Det var borta. Livet drabbade oss hårt och jag kantrade.
Jag visste inom mig att jag måste acceptera att Johan var borta. En lång tid kämpade jag emot, jag vägrade acceptera för då trodde jag att acceptans betydde sluta älska eller att jag accepterade hans självmord och bara gick vidare som om inget hade hänt.
Men så småningom gick det upp för mig att det inte handlade om det. Det handlade om att acceptera faktumet att han nu var borta och att jag inte kunde förändra det, hur gärna jag än ville.
Som en sårad soldat kämpade jag och slogs in i det sista. Jag vägrade ge upp och reste mig gång på gång med höjda vapen. Jag insåg inte att det jag slogs emot var starkare än mig.
Till slut var det bara att resignera och inse att jag måste lägga ner vapnen och hissa vit flagg.
Jag ger mig, jag orkar inte kämpa mer, jag accepterar att jag inte kan vinna.
För jag ville vinna - och vinsten var att förstå ALLT. Förstå varför Johan tagit sitt liv, förstå exakt hur han mådde, förstå hur jag skulle leva mitt liv nu. Jag ville inte acceptera att Johan var död. Jag ville ha kontroll.
Men när jag kunde komma till insikt över att acceptans inte betydde att jag slutat älska honom eller att jag accepterade att han begått självmord - så kunde jag acceptera.
Jag lärde mig acceptera det faktum att han var borta för alltid och att jag inte kunde ändra det. Jag kunde acceptera att jag inte kunde få några svar, att jag hade mitt liv kvar och min egen framtid låg i mina händer.
Med acceptans kommer lindring och avlastning för min stressade själ.
Nedanstående har jag skrivit vid olika tidpunkter, en tag efter hans död, sen när det gått några år och slutligen i augusti i år.
DÅ...
Var är du nu, varför är du så himla död???Jag vill inte längre, fattar du inte det?
Ditt ansikte finns överallt hos mig, dina kläder i min garderob, ditt skratt i mina öron, varenda dag ser jag dig men bara för mitt inre.
Mina armar minns känslan av att hålla om dig, min näsa minns din lukt, min kropp minns känslan av att få en björnkram av dig, mitt hjärta minns glädjen av att se dig komma hem till mig.
Bara en massa minnen, aldrig mer kommer vi att göra någonting tillsammans.Jag får inga nya saker att minnas tillsammans med dig.
Vilken jävla smärta, hur kan något icke fysiskt göra så ont, kommer den någonsin att avta?
Jag önskar inget högre än att få veta VARFÖR???
Vem ger mig det svaret? Bara du kan, men din hemlighet tog du med dig dit där du är nu, två meter under jordytan.
Du gav oss alla något att grubbla på, något vi aldrig kan lösa så länge vi lever. Får vi veta SEN????
Jag älskar dig min älskade lillebror, bara 20 år gammal.
NU....
Smärtan har avtagit, jag var tvungen att ge upp sökandet efter svar för att få lugn i kroppen.
Min kropp minns fortfarande känslan av dina armar runt mig, och jag kan när som helst känna din doft i min näsa.
Det omöjliga inträffade faktiskt, det jag var övertygad om att det ALDRIG skulle ske...jag kunde acceptera din död, leva igen med vetskapen om att tiden läker och att jag faktiskt får och kan känna glädje, kärlek och att livet är underbart.
Din alltför tidiga död har sårat mig, gett mig ärr men jag har lärt mig leva med dem liksom de som amputerats och som trots detta klarar sig bra.
Jag är oerhört tacksam för vad dessa erfarenheter lärt mig, dyrköpta men jag kan vara tacksam för mitt eget liv och det som du omedvetet "gav" mig.
Idag 2010..
Det är så länge sen som jag såg honom, ändå så ser jag honom varje dag - på mina väggar på fotona som hänger där.
Samma gamla kort, inga nya händelser, inga nya leenden.
Bara de där tiden har stannat, leenden frusna i tiden, leenden i det unga ansikte som aldrig blir äldre....små fragment som blivit livsviktiga att bevara.
För vi får ju inga nya minnen, inga nya saker att prata om, att samla på. Vi får aldrig någonsin något mer.....
Döden är så oerhört definitiv och när vi en gång står framför den så märker vi hur små vi är, hur lite vi kan rå på den när den väl tagit dem vi älskar.
Många saker kan vi påverka, men aldrig någonsin döden och den frustration och maktlöshet man känner när man inser sina begränsningar är total.
Om någon ansett sig frustrerad över världsliga ting så kan vi ju prata den dag som du försökt väcka någon du älskar, till liv igen....eller den dag du på allvar planerar att gräva upp hans grav för att ta tillbaka honom. Den dagen kan vi prata frustration och maktlöshet.
Idag skulle min lillebror fyllt 34 år. Det är omöjligt att inte undra å tänka på hur hans liv hade sett ut om han levt.
Hade Johan varit pappa och jag faster till hans barn?
Hade vår lillasysters försfödda, David Johan, redan haft kusiner som välkomnade honom?
Hade allt varit en idyllisk film? Eller hade smärtan jagat honom än idag?
Det finns tusen frågor men inga svar.
Han fattas oss i vår familj, han fattas på våra kalas, på högtider som vi firar, han fattas oss när vi samlas som familj.
Han fattas mig.
När jag var hos mamma förut, tittade jag på en massa foton från när Johan var liten.
En glad lite rödhårig pojke skrattar stort på alla foton, liv och rörelse, glitter i ögonen. Sorglöshet och han tar livet med storm, som varje liten unge med skrubbsår på knäna och sommarsmutsigt ansikte, ska göra.
Jag undrade stilla......när ändrades allt? När slocknade glittret i hans ögon?
Hade vi kunnat rädda honom?
En outgrundlig smärta tar mig i besittning och den oändliga svarta saknaden och sorgen sveper över mig.
Det är så fel, allt är så fel....det var ju inte så här det skulle vara att fira hans födelsedagar.
Det gör så ont och inget finns att göra för att ta bort smärtan.
Jag vill ju bara ha honom tillbaka, levande. Jag vill inte att han ska vara död längre.
Skrivandet har hjälp mig så otroligt mycket. Jag har lärt mig att förstå att jag inte kan förstå allt. Jag har insett att om jag slutar att söka så får jag ro och då kan jag fokusera på det som är viktigare för mig, än att försöka väcka honom till livet igen.....att finnas här och leva för de levande.
