i huvudet på en finnpajsar jänta

Känner mig bättre idag, ansiktssmärtan är något aningen mindre och det gör mycket för mitt välbefinnande.

Gårdagkvällen gick jag mest och vankade osaligt. Hade svårt att sitta stilla men blev totalt slut av att gå omkring. Det är så att man liksom inte vet vart man ska ta vägen när man har så ont hela tiden, när det inte hjälper att ta en tablett eller vila eller röra sig. Inget hjälper eller lindrar.
Värken är bestående oavsett vad jag gör i både ansträngning och viloläge.

Jag såg i Magnus ansikte och hans blick att han ville göra något för mig, trösta mig för jag var lite ledsen, men det finns inget han kan göra i dessa lägen. Inte ens trösta mig genom att krama och hålla om mig för det gör allt ännu värre.
Min hud skriker av smärta vid beröring och jag håller mig långt ifrån honom så att han inte ens av misstag ska råka röra mig.
Helst av allt vill jag ju krypa in i hans famn och söka tröst och närhet, känna kärlek som övervinner det onda.
Men istället måsta jag undvika närhet.
Det är så illa att om vi är intill varann och han lyfter handen så ryggar jag tillbaka som om jag vore strykrädd.
Vet hur ont det gör och jag är skiträdd för beröring i dessa lägen, jag kan ju inte ens röra mig själv i ansiktet eller tex klia mig på armen.

Men som sagt, jag är något bättre idag så jag hoppas att "skiten" flyr sin kos snabbt  :-)

Det är när såna här sämre perider håller i sig länge som jag kan tappa sugen och känna misströstan och må dåligt.
När jag får kämpa med svåra smärtor i många dagar och när det tar lång tid att vila mig till ork igen.

I slutet av sommaren -08 så hade jag åkte ner till Magnus en torsdag. Han jobbade på fredan och jag låg kvar i hans säng och sov.
När jag vaknade och steg ur sängen så kastades jag mot väggen där i sovrummet. Hela rummet gungade och jag var jätte yr i huvudet.
Jag kunde inte gå ordentligt utan vinglade fram och när jag satte mig på toalettstolen så ramlade jag av den.

Det var som om det var orkan i skallen, det gick bara runt.

Jag blev orolig såklart för detta var inget jag känt av dagen innan utan jag bara vaknade och steg upp och så var yrseln där.

Det lugnade ner sig lite och jag kunde gå bättre när jag var upprätt. Men att röra huvudet satte igång orkanen och snurrandet började direkt. Så jag försökte att inte göra några vridningar alls.
I sängen hände det varje gång som jag vände mig, det snurrade till och jag fick ligga blick stilla tills det ebbat ut.

Jag mådde fruktansvärt illa för jag har så lätt att bli åksjuk och kan knappt¨åka hiss eller vara på en brygga utan att må illa och åker jag båt så behöver jag piller eller plåster.

Detta höll i sig väldigt länge och jag var orolig för att det hänt nåt i hjärnan på mig som orsakade yrseln så jag ringde min doktor.

Jag fick en tid och min pappa körde in mig.

- Du kan inte röra huvudet alltså utan att bli yr?, sa dr Fredrik.
Jag var helt slut efter dessa veckor av yrsel och illamående och kunde bara säga att jag var livrädd för att jag fått nåt nytt i huvudet

Han la händerna på mitt huvud och bad mig röra ögonen och så frågade han en massa.
Sen sa han att han trodde att jag hade fått kristallyrsel eller kristallsjukan, som man oxå kallar den.
Han var tämligen säker och som den himla tur jag hade så hade han en riktigt bra örondoktor i rummet intill som han hämtade.

Hon kom in och höll mitt huvud i sina händer, skakade det och så kollade hon ögonen och så pratade de lite med varandra.

Hon kom fram till samma sak och sa att hon kunde fixa det åt mig. För jag hade kristallyrsel.
Det är små kristaller som ska ligga i botten av de olika båggångarna i öronen, som kommer i rörelse och då orsakar de denna kraftiga yrsel, men genom att vrida huvudet efter ett särskilt möster så kan man "tvinga" ner kristallerna dit de ska vara och på så sätt få bort yrseln.
Dessa manövrar som man vrider huvudet efter kallas för Epleys eller Semonts, efter de som kom på manövrarna.

Så jag fick lägga mig på sidan på en brits och så höll örondoktorn mitt huvud och så instruerade hon mig hur jag skulle röra kroppen efter hur hon vred mitt huvud. När det var klart så hade jag rört mig från att ligga på höger sida - för det var där som kristallerna hade lossnat kom båda läkarna fram till eftersom det alltid var värre när jag vred huvudet åt höger - till att ligga på vänster sida och slutligen sätta mig upp.
En papperskorg stod redo för mig att spy i för efter denna manöver så mår man genast först sämre och jag hade även fått medicin mot illamåedne för att jag skulle kunna åka hem.

Hon sa att om man är alldeles nyinsjuknad och gör denna manöver så låter man patienten ligga kvar på sjukhuset en natt för man blir så fruktansvärt sjuk i illamånde.

Och jag mådde illa, om jag gjort det förr i livet så var det inget mot nu. Skakande gick jag ut till pappa och han visste precis vad jag nu gick igenom för han hade själv fått göra detta när han led av yrsel tidigare.

Han körde mig hem och jag satt med ansiktet i sjukhusets kräkpåse. Väl hemma så kastade jag av mig skor och ytterkläder och knäböjde vid toan och spydde inälvorna ur mig.
Jag var så sjuk!

Men detta gick tack och lov över på ett par dagar och jag mådde bättre.

Öronläkaren sa att jag kunde kanske komma att behöva att göra denna manöver en gång till men då kunde jag göra den hemma eftersom jag nu visste hur man gjorde. Ofta behöver man göra den två gg sa hon.

Och efter ett par veckor när jag och Kajsa var ute och gick så kastades jag åt sidan av vägen helt plötsligt för då kom det tillbaka.
Jag klängde mig fast vid henne för jag kunde inte gå och hon hjälpte mig hem.

Hon var jätterädd och mår mycket dåligt när hon ser mig så hjälplös.

Men väl hemma så vilade jag bara tills det värsta lagt sig och sen gjorde jag rörelserna själv på min säng.

Sakta men säkert så försvann denna kristallyrsel men dessvärre får jag räkna med att den kommer tillbaka nån gång i livet för har man en gång fått det så drabbas man med alla säkerhet igen.
Och när jag drog mig till minnes så vet jag att jag sökte läkare akut för massor av år sen för jag hade så svår yrsel, just som denna och när jag frågade läkaren om varför man inte då visste vad det var och hur man skulle bota så sa hon att för tio år sen hade inte manövern uppfunnits och man hade så lite kunskap om detta.

Även om den värsta yrseln försvann så hade jag kvar yrsel och illamående.
Och det är så med dessa sjukdomar som tex MS att man närstan jämt har yrsel och balans svårigheter.
Jag kan idag tex knappt dammsuga för detta att röra sig upp och ner för att flytta möbler eller dammsuga under sängen, gör att jag blir svårt illamående.
Att plocka ur eller i saker i lådor eller en väska, från en kundvagn upp på bandet, det ger samma affekt. Alltså många huvudrörelser. Jag blir yr och mår kraftigt illa.

När jag pratade med min neurolog om detta så sände han en remiss till öronkliniken på ks för en utredning.

Jag fick komma dit och sitta i en stol med ett par särskilda glasögon på mig. De var helt svarta och jag såg inget men mina ögon syntes på en monitor och så rördes stolen jag satt i, i olika lägen och läkaren läste av.
Så fick jag komma tillbaka för en större undersökning och göra en massa olika test i mörka rum, med ljus, med rörelse, med ljud......och slutligen skulle jag ligga ner och man skulle med kraftigt tryck spruta in varmt vatten i mina öron. Ett i taget och jag fick veta att jag skulle på mycket illa under kanske max en minut och sen skulle det gå över.

Ok tänkte jag och förberedde mig. Och illa mådde jag. Fruktansvärt och när ena örat var klart skulle vi bara vänta tills det gick över så att nästa öra kunde spolas.

Men det gick inte över, det slutade aldrig och sköterska blev otålig, sa att nu måste de göra nästa öra.
Jag sa nej, det går inte, jag mår så dåligt. Jag var så sjuk och ville bara hem. Kallsvetten rann i strider på min kropp och jag bara skakade.
Hon tjatade och jag sa nej, nu går jag härifrån. Du får säga vad du vill.

Jag svettades och stappalde ut, tog av mig jackan och gick i bara tröjan till bilen och det var i feb, jag frös men jag kunde inta ha jackan på mig.
Jag ringde Magnus och grät, sa att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Men jag satte mig och körde och hade honom i telefonen. Sen gick inte det för jag var tvungen att fokusera på nåt för att inte spy så jag la på och började räkna, rabbla siffror för att fokusera och köra samtidigt. Jag räknade till tusen flera gånger om.

Hemma körde jag in på gården, klarade inte av att parkera och jag struntade i om jag skulle få böter, måste bara in.
Och det var bara att knäa över toastolen igen. In i klädkammarn å hämta en hink. I sovrummet sparkade jag av skorna bredvid sängen och så la jag mig och önskade jag skulle dö så jag slapp detta.

I TRE VECKOR mådde jag illa. I tre hela veckor klarade jag knappt av att röra huvudet och jag fick äta medicin mot detta för att inte spy hela tiden.

Jag var så arg....en minut sa de på sjukhuset och jag mådde illa i tre hela veckor.

Och jag fick till svar sen att de inte kunde ge mig några riktiga resultat av undersökningen för jag hade ju gått därifrån. Tacka sjutton för det :-(

Jag orkar inte med fler undersökningar och skiter i detta nu, tänkte jag. Jag har svår yrsel och kan de inte hitta nåt fel på balansorganen så är det sjukdomen jag har, som det beror på - och det är ju ett vanligt symptom och bara att leva med. Och doktorn säger att vissa har det så här.

För en tid sen kom en kallelse till datortomografi. Jag undrade vad det var och fick veta att det var mina öron som skulle röntgas för att se om det fanns något fel på balansorganen.

Ok tänkte jag, en röntgen kan jag ju göra då. Väl där så visar det sig att jag ska ligga på rygg och ha huvudet i en onaturlig vinkel bakåt så långt det går, jag får en brant ställning att lägga skallen i och så ska jag ligga under hela undersökningen som tar 10-15 minuter.
Jag börjar svettas och må illa. Intalar mig att jag måste klara detta nu, hela tiden upprepar jag inom mig, det ska gå, det ska gå, det ska gå.

Javisst gick det men jag går därifrån svettandes, kräkandes - ut i bilen och kör hem. In på toa och spyr mig tom tills det bara är galla som kommer.

ALDRIG ALDRIG ALDRIG mer kommer jag utsätta mig för minsta undersökning som får mig att må så här.

Jag är skitkänslig och har yrsel och jag vet om det, jag tänker aldrig mer vara med om detta.

Så numera frågar jag så snart jag ska på nån undersökning, så att jag vet vad som väntar. Inga huvudrörelser här inte!!!!

För det mesta klarar jag av att inte utsätta mig för det som gör mig så sjuk, men eftersom det också kommer av att jag tex står vid diskbänken och lagar mat och har huvudet nedböjt eller när jag målar och pysslar med det jag tycker om, så blir det jobbigt ibland.
Jag måste ta många pauser och sträcka på mig och vila och vara väldigt långsam i mina rörelser, då klarar jag att göra det jag tycker om....å den mesta dammsugningen får Magnus ta.