omöjliga förhållanden
Jag har de senaste dagarna kommit i kontakt med människor på face book som jag aldrig tidigare mött, eller trott mig ska möta. Jag har hamnat i intressanta diskussioner och känt starkt att dessa människor har kommit i min väg av en anledning. Och vilken det är, det klurar jag på. Redan nu känner jag mig i alla fall starkt berörd av deras olika berättelser.
Det här är människor som vill beröra, förmedla eftertanke, inspirera andra och ge av sig själva. De är också människor som liksom jag haft oturen att bli sjuka och med det fått kämpa hårt på olika sätt. Men de är positiva och vill sprida glädje till andra.
Ett av diskussionsämnena har varit att vi alla har ett val. Och jag har funderat mycket på detta. Jag är ju av den åsikten att det enda vi gör är att väljer, dagarna i ända och om vi inte väljer så har vi gjort det valet.....att inte välja och det i sig är ju också ett val.
Om vi tänker efter så är det ingen som väljer åt oss. När vi upplever att vi inte har något val så handlar det oftast om andra saker. Och det främsta det handlar om det är att vi inte tänker efter. Vi avsätter inte den kortaste tid till att fundera på vad det är som pågår, varför känner jag så här egentligen. Och VAD kan och VIL jag göra istället?
Vi skulle ju aldrig gå med på att någon annan körde över oss i lunchkön och bestämde vad vi skulle äta. Eller som tog fram kläder åt oss och sa att du har inget val, sätt på dig dessa.
Men vi låter det vi kallar "livet och dess skeenden" köra över oss utan att ens blinka och ifrågasätta. Sen klagar vi istället.
Många gånger när jag pratar om detta så protesterar människor och hävdar att man kan faktiskt inget göra åt sin situation om man blivit sjuk, eller har drabbats hårt ändå sen man var barn.
Jag hävdar motsatsen, för vad man än har varit med om och hur svårt det än varit så kan man ändra sitt förhållningssätt och välja att titta på problemen ur andra synvinklar.
Sen är jag absolut den första att hålla med om att det inte är det enklaste. Det är inte lätt och ofta får man kämpa länge och det blir bakslag och man mår ofta sämre då. Men det handlar ju om att inte ge upp.
Nyss så stod jag på balkongen och så kom jag att tänka på detta med maskrosbarn. De människor som mot alla odds klarat sig bra och man undrar hur i allsin dar de kunnat göra det när man hör deras hisnande historier.
Det är inte bara maskrosor som strävar uppåt och till ljuset för att kunna växa.
Vi människor har också en livsgnista. Livet är starkare än döden. Det finns inbyggt i oss att kämpa, att inte ge upp för vi är liv. Precis som maskrosen eller en annan växt är vi sprugna ur ett frö.
Hur kargt det än är, vilka omöjliga förhållanden ett litet frö än har hamnat i så kan det slå rot och växa. Det anpassar sig, ibland behöver det vila, väntar och hämtar sig. Men det strävar hela tiden uppåt och framåt och till slut kan blomman utvecklas till sin fulla potential.
Hur ofta har man inte sett en maskros tränga sig igenom den hårdaste asfalt. Eller ett stort och ståtligt träd växa i en liten bergsskreva. Det finns absolut ingen möjlighet för rötterna att tränga igenom berget, men då har de klättrat utanpå för att slå rot någonstans längre bort......bara lite lite jord i skrevan har hållit trädet vid liv medans rötterna trevat sig dit där växtkraften finns.
Det finns inbyggt i det lilla fröet att jag ska överleva vilken plats jag än hamnar på. I både växt och djurriket är denna överlevnadsinstinkt kraftigt framträdande.
Men hos oss människor så är den många gånger väldigt svag. Vi tycker inte vi har något att leva för. Vi tittar på grannen och tycker att han har bättre jordmån än oss och så ger vi upp.
Även om vi blev komna till denna jord på en plats där förhållandena känns omöjliga att växa på, så kan vi till skillnad från maskrosen, flytta på oss. Vi kan likt trädet hålla oss vid liv tills vi finner en plats där rötterna kan hämta kraft till hela jaget och på så sätt kan vi ändå komma till vår fulla potential.
Och om man obarmhärtigt skulle brytas av på mitten så kan man rota sig igen i ny jord och under nya förhållanden. Se bara på sticklingen som tas från sin moderplanta. Den behöver lite vila först, hjälp på traven för att orka bilda rötter. Men snart så spirar livet och den är redo att ta livet med storm.
Vi dör inte så lätt. Vi har en stark överlevnadsinstinkt och vi kan använda oss av den för att skapa oss det liv vi vill ha.
När vi bryts av på mitten av det hårda livet som kan göra mycket ont. Så behöver vi lite vila, hjälp på traven och stöd....men inom oss finns styrkan och kraften att åter resa oss och växa vidare, kanske i ny jord på en ny plats under nya bättre förhållanden.
Lycka Till med Ditt Liv
Det här är människor som vill beröra, förmedla eftertanke, inspirera andra och ge av sig själva. De är också människor som liksom jag haft oturen att bli sjuka och med det fått kämpa hårt på olika sätt. Men de är positiva och vill sprida glädje till andra.
Ett av diskussionsämnena har varit att vi alla har ett val. Och jag har funderat mycket på detta. Jag är ju av den åsikten att det enda vi gör är att väljer, dagarna i ända och om vi inte väljer så har vi gjort det valet.....att inte välja och det i sig är ju också ett val.
Om vi tänker efter så är det ingen som väljer åt oss. När vi upplever att vi inte har något val så handlar det oftast om andra saker. Och det främsta det handlar om det är att vi inte tänker efter. Vi avsätter inte den kortaste tid till att fundera på vad det är som pågår, varför känner jag så här egentligen. Och VAD kan och VIL jag göra istället?
Vi skulle ju aldrig gå med på att någon annan körde över oss i lunchkön och bestämde vad vi skulle äta. Eller som tog fram kläder åt oss och sa att du har inget val, sätt på dig dessa.
Men vi låter det vi kallar "livet och dess skeenden" köra över oss utan att ens blinka och ifrågasätta. Sen klagar vi istället.
Många gånger när jag pratar om detta så protesterar människor och hävdar att man kan faktiskt inget göra åt sin situation om man blivit sjuk, eller har drabbats hårt ändå sen man var barn.
Jag hävdar motsatsen, för vad man än har varit med om och hur svårt det än varit så kan man ändra sitt förhållningssätt och välja att titta på problemen ur andra synvinklar.
Sen är jag absolut den första att hålla med om att det inte är det enklaste. Det är inte lätt och ofta får man kämpa länge och det blir bakslag och man mår ofta sämre då. Men det handlar ju om att inte ge upp.
Nyss så stod jag på balkongen och så kom jag att tänka på detta med maskrosbarn. De människor som mot alla odds klarat sig bra och man undrar hur i allsin dar de kunnat göra det när man hör deras hisnande historier.
Det är inte bara maskrosor som strävar uppåt och till ljuset för att kunna växa.
Vi människor har också en livsgnista. Livet är starkare än döden. Det finns inbyggt i oss att kämpa, att inte ge upp för vi är liv. Precis som maskrosen eller en annan växt är vi sprugna ur ett frö.
Hur kargt det än är, vilka omöjliga förhållanden ett litet frö än har hamnat i så kan det slå rot och växa. Det anpassar sig, ibland behöver det vila, väntar och hämtar sig. Men det strävar hela tiden uppåt och framåt och till slut kan blomman utvecklas till sin fulla potential.
Hur ofta har man inte sett en maskros tränga sig igenom den hårdaste asfalt. Eller ett stort och ståtligt träd växa i en liten bergsskreva. Det finns absolut ingen möjlighet för rötterna att tränga igenom berget, men då har de klättrat utanpå för att slå rot någonstans längre bort......bara lite lite jord i skrevan har hållit trädet vid liv medans rötterna trevat sig dit där växtkraften finns.
Det finns inbyggt i det lilla fröet att jag ska överleva vilken plats jag än hamnar på. I både växt och djurriket är denna överlevnadsinstinkt kraftigt framträdande.
Men hos oss människor så är den många gånger väldigt svag. Vi tycker inte vi har något att leva för. Vi tittar på grannen och tycker att han har bättre jordmån än oss och så ger vi upp.
Även om vi blev komna till denna jord på en plats där förhållandena känns omöjliga att växa på, så kan vi till skillnad från maskrosen, flytta på oss. Vi kan likt trädet hålla oss vid liv tills vi finner en plats där rötterna kan hämta kraft till hela jaget och på så sätt kan vi ändå komma till vår fulla potential.
Och om man obarmhärtigt skulle brytas av på mitten så kan man rota sig igen i ny jord och under nya förhållanden. Se bara på sticklingen som tas från sin moderplanta. Den behöver lite vila först, hjälp på traven för att orka bilda rötter. Men snart så spirar livet och den är redo att ta livet med storm.
Vi dör inte så lätt. Vi har en stark överlevnadsinstinkt och vi kan använda oss av den för att skapa oss det liv vi vill ha.
När vi bryts av på mitten av det hårda livet som kan göra mycket ont. Så behöver vi lite vila, hjälp på traven och stöd....men inom oss finns styrkan och kraften att åter resa oss och växa vidare, kanske i ny jord på en ny plats under nya bättre förhållanden.
Lycka Till med Ditt Liv
