Livlig fantasi och mördare
Efter gårdagens berättelse om presidentens kläder så har jag tänkt mycket på min barndom. Jag har tänkt mycket på hur barn över huvud taget "fungerar" i skallen. Jag vill inte slå mig för bröstet och göra mig till nån självutnämnd expert på barn men jag vet att jag har lätt att förstå barn, göra mig själv förstådd och sätta mig in i barns situation, tankar och känslor.
Det har resulterat i att jag under de åren som jag arbetade inom barnomsorg på olika sätt, fick mina små trogna följeslagare. Om det är för att jag själv så väl minns hur det var att vara barn och hur tankar och känslor ofta är så långt ifrån vuxnas eller om det är något annat, det vet jag inte. Jag vet bara att jag är bra på barn och barn förstår det och vi får kontakt.
Vi vuxna säger ofta att barn har livlig fantasi och ofta så tenderar det att luta åt att vara negativt. Jag har fruktansvärt livlig fantasi, fortfarande. Jag kan koka ihop precis vad som helst i mitt huvud, och ibland så tror jag på det själv. Sen måste förnuftet träda in och säga till mig att det inte är sant.
Detta gäller såklart när jag kokar ihop olika scenarion som jag är rädd för ska hända. Inte om jag fantiserar om att jag vinner en miljon på lotto....då tror jag ju inte till slut att det är sant.
Jag har nyss läst Lou Rosslings bok om hur man som vuxen tänder sina stjärnögon. Hon är en i mina ögon en fantastisk person, som liksom jag tycker och barn är mycket intressanta individer. Lou skriver mycket om fantasi och hur okonstlade barn är. Och jag har många gånger innan jag läste denna bok, själv undrat när det tar slut egentligen.
När slutar vi att hoppsa fram när vi är ute? När slutar vi le åt regn? När slutar vi le varje morgon vi vaknar? När slutar vi vara nyfikna?
Det finns massor av såna här frågor. Någonstans under vägen blir plötsligt dessa saker sånt vi fnyser åt. Och när slutar vi att uttrycka vår glädje kroppsligen? Inte ofta ser vi vuxna dansa, skutta, skratta och krumbukta sig av glädje. Inte heller ser vi vuxna som uttrycker ilska och sorg med kroppen....nä behärskade ska vi vara minsann.
När jag var liten så var det så lätt att ha roligt. Så lätt att hitta på lekar och dessa lekar kunde bli till vad som helst och inget var omöjligt. Idag måste oftast en vuxens sysslor leda någonstans och vara meningsfulla.
Det är även väldigt lätt som barn att tro på vad andra säger. För man vet ju inte allt.
Vi brukade spionera på en mördare när jag var barn. Ja förstår ni, vi hade en mördare som bodde i ett grönt hus med jättefin trädgård.
Och en mördare det var riktigt spännande otäckt. Vi visste att mördaren var farlig så vi måste akta oss.
Jag minns inte vem i hela gänget som bodde på vår betonggård som hade denna informartion. Men snart så visste vi alla att mördaren fanns.
Och vi brukade som sagt spionera på den. Ja, den...för en mördare var alltså ingen kvinna eller man, utan bara en mördare.
I trupp gick vi hela vägen från betonggården till villaområdet där mördaren bodde. Till en början glada i hågen och inte särskilt rädda.
Men ju närmare vi kom så sjönk den glada stämningen i samma takt som våran kroppshållning också sjönk ihop till smygande figurer.
Allvaret och det farliga började. Snart så var vi framme vid det gröna huset med trädgården full av blommor. Vi spred ut oss och omringade huset och vi var många, kanske femton stycken. Färre vågade vi inte vara när vi gick till huset.
För mördare var ju livsfarliga, det visste vi ju.
Sen låg vi där och spionerade, ibland var nån modig och vågade sig in en bit innanför staketet. Då skakade jag av rädsla. För jag vågade aldrig gå innanför. Och det var fruktansvärt läskigt när vi såg att mördaren var hemma, när det rörde sig i fönstren.
Ibland blev nog spänningen för stor för nån kunde plötsligt ropa att mördaren kommer. Då fick alla femton ungar fart på sina kroppar och flög upp ur gömställena och sprang skrikande därifrån. Vi sprang så långt vi orkade och när vi saktat in då vi var på tryggt avstång från huset så pratade vi om det hemska vi hade sett. Och alla hade så klart sett något.
Och snart så gick vi alla glada i hågen hemåt igen och var inte ett dugg rädda.
När jag tänker på detta idag så blir jag full i skratt. Jag undrar vad den stackars människan och grannarna egentligen tänkte när huset då och då blev omringat av ett gäng småbarn på 7-9 år. De måste ju ha sett oss ligga där och trycka i våra gömmen och spana och de måste ha sett att vi var rädda och sen plötsligt rusa skrikande därifrån. VI måste ju ha skrämt slag på villaägaren ju som antagligen bara var en helt vanlig person.
Och jag kan bara beklaga och be om ursäkt så här i efterhand om det nu skulle vara så att "mördaren" läser detta och känner igen sig.
Här kan man verkligen befästa att barn har livlig fantasi och tror på precis vad som helst som någon säger. Jag minns en gång då jag passerade huset i en bil. Jag minns inte vem som körde men jag var livrädd och vågade inte släppa huset med blicken och sa heller inget till den vuxne som körde. Och tur var väl kanske det för då skulle ju våran lek tagit slut ganska abrupt. Och det ville vi ju inte för vi älskade att spionera på mördaren.
Ha en bra dag alla :-)
Det har resulterat i att jag under de åren som jag arbetade inom barnomsorg på olika sätt, fick mina små trogna följeslagare. Om det är för att jag själv så väl minns hur det var att vara barn och hur tankar och känslor ofta är så långt ifrån vuxnas eller om det är något annat, det vet jag inte. Jag vet bara att jag är bra på barn och barn förstår det och vi får kontakt.
Vi vuxna säger ofta att barn har livlig fantasi och ofta så tenderar det att luta åt att vara negativt. Jag har fruktansvärt livlig fantasi, fortfarande. Jag kan koka ihop precis vad som helst i mitt huvud, och ibland så tror jag på det själv. Sen måste förnuftet träda in och säga till mig att det inte är sant.
Detta gäller såklart när jag kokar ihop olika scenarion som jag är rädd för ska hända. Inte om jag fantiserar om att jag vinner en miljon på lotto....då tror jag ju inte till slut att det är sant.
Jag har nyss läst Lou Rosslings bok om hur man som vuxen tänder sina stjärnögon. Hon är en i mina ögon en fantastisk person, som liksom jag tycker och barn är mycket intressanta individer. Lou skriver mycket om fantasi och hur okonstlade barn är. Och jag har många gånger innan jag läste denna bok, själv undrat när det tar slut egentligen.
När slutar vi att hoppsa fram när vi är ute? När slutar vi le åt regn? När slutar vi le varje morgon vi vaknar? När slutar vi vara nyfikna?
Det finns massor av såna här frågor. Någonstans under vägen blir plötsligt dessa saker sånt vi fnyser åt. Och när slutar vi att uttrycka vår glädje kroppsligen? Inte ofta ser vi vuxna dansa, skutta, skratta och krumbukta sig av glädje. Inte heller ser vi vuxna som uttrycker ilska och sorg med kroppen....nä behärskade ska vi vara minsann.
När jag var liten så var det så lätt att ha roligt. Så lätt att hitta på lekar och dessa lekar kunde bli till vad som helst och inget var omöjligt. Idag måste oftast en vuxens sysslor leda någonstans och vara meningsfulla.
Det är även väldigt lätt som barn att tro på vad andra säger. För man vet ju inte allt.
Vi brukade spionera på en mördare när jag var barn. Ja förstår ni, vi hade en mördare som bodde i ett grönt hus med jättefin trädgård.
Och en mördare det var riktigt spännande otäckt. Vi visste att mördaren var farlig så vi måste akta oss.
Jag minns inte vem i hela gänget som bodde på vår betonggård som hade denna informartion. Men snart så visste vi alla att mördaren fanns.
Och vi brukade som sagt spionera på den. Ja, den...för en mördare var alltså ingen kvinna eller man, utan bara en mördare.
I trupp gick vi hela vägen från betonggården till villaområdet där mördaren bodde. Till en början glada i hågen och inte särskilt rädda.
Men ju närmare vi kom så sjönk den glada stämningen i samma takt som våran kroppshållning också sjönk ihop till smygande figurer.
Allvaret och det farliga började. Snart så var vi framme vid det gröna huset med trädgården full av blommor. Vi spred ut oss och omringade huset och vi var många, kanske femton stycken. Färre vågade vi inte vara när vi gick till huset.
För mördare var ju livsfarliga, det visste vi ju.
Sen låg vi där och spionerade, ibland var nån modig och vågade sig in en bit innanför staketet. Då skakade jag av rädsla. För jag vågade aldrig gå innanför. Och det var fruktansvärt läskigt när vi såg att mördaren var hemma, när det rörde sig i fönstren.
Ibland blev nog spänningen för stor för nån kunde plötsligt ropa att mördaren kommer. Då fick alla femton ungar fart på sina kroppar och flög upp ur gömställena och sprang skrikande därifrån. Vi sprang så långt vi orkade och när vi saktat in då vi var på tryggt avstång från huset så pratade vi om det hemska vi hade sett. Och alla hade så klart sett något.
Och snart så gick vi alla glada i hågen hemåt igen och var inte ett dugg rädda.
När jag tänker på detta idag så blir jag full i skratt. Jag undrar vad den stackars människan och grannarna egentligen tänkte när huset då och då blev omringat av ett gäng småbarn på 7-9 år. De måste ju ha sett oss ligga där och trycka i våra gömmen och spana och de måste ha sett att vi var rädda och sen plötsligt rusa skrikande därifrån. VI måste ju ha skrämt slag på villaägaren ju som antagligen bara var en helt vanlig person.
Och jag kan bara beklaga och be om ursäkt så här i efterhand om det nu skulle vara så att "mördaren" läser detta och känner igen sig.
Här kan man verkligen befästa att barn har livlig fantasi och tror på precis vad som helst som någon säger. Jag minns en gång då jag passerade huset i en bil. Jag minns inte vem som körde men jag var livrädd och vågade inte släppa huset med blicken och sa heller inget till den vuxne som körde. Och tur var väl kanske det för då skulle ju våran lek tagit slut ganska abrupt. Och det ville vi ju inte för vi älskade att spionera på mördaren.
Ha en bra dag alla :-)
