Presidentens kläder
Det verkar inte bättre än att jag borde sitta på nätterna och skriva och skapa. För det är då jag får inspiration, ideér och kommer på saker jag vill berätta. Det är när jag ligger i sängen och ska sova som tankar kommer och går, och jag får alla dessa geniala ideér som kan gälla allt från bloggen till hur jag vill möblera om hemma.
Jag brukar ha papper och penna vid sängen just pga detta, för att jag ska kunna skriva ner det jag kommer på så jag inte glömmer det när morgonen kommer.
Jag funderade på om jag skulle kliva upp igår och skriva ner det jag kommit på att jag skulle skriva om, men fokuserade istället hårt på tanken och inbillade mig att jag skulle minnas det. Men huvudet är lika tom som en badboll idag. Jag minns inget alls.
Jag måste komma ihåg att lägga ett block vid sängen och sen skriva ner allt, i mörkret, för tända lampan vill jag inte för då blir jag pigg. Och jag behöver min sömn så väl.
Så här sitter jag nu, och vet inte vad jag ska skriva. För att minutiöst berätta vad jag gjort sen sist, vad jag ätit, när jag gått på toaletten, vad jag har på mig etc....det känns föga intressant.
Men under tiden som jag febrilt försöker komma på något matnyttigt att skriva om så kan jag berätta om Presidentens kläder.
Presidentens kläder visar tydligt hur ett barn kan fantisera fram en sanning. Eller kanske jag skulle säga, hur ett barn drar slutsatser, som ibland är helt fel men som blir en sanning därför att ingen talar om sanningen eller berättar hur det ligger till egentligen.
Barns värld är så liten. Den sträcker sig inte så långt och att tänka rationellt och förstå det osannolika tillhör inte barns egenskaper förrän långt uppe i åldrarna.
Nåväl.....jag tillbringade alltså mina somrar och mycket annan tid hos mina morföräldrar i Finland, när jag var liten. De kom även ofta hem till oss och stannade lång tid, hjälpte mamma med oss barn och hushållet.
Mina morföräldrar var inga välbeställda människor. De levde knapert och tog tillvara allt och inget fick gå till spillo. Mormor sydde mycket. Och hon köpte tex linfrön som inte var rensade ordentligt, för att de antagligen var billigare. Sen satt hon och rensade varje morgon innan hon tog sin dagliga dos frön för magens skull.
På sextio och sjuttiotalet i Finland i den lilla orten som de bodde på så var vår värld väldigt liten. Vi gick sällan in till "stan". Och vi förstod nog inte ens att det fanns en liten stad där för vi handlade ingen annanstans än i den lilla lilla affären som mummi cyklade till. Stor som ett vardagsrum var den nog.
Vår värld sträckte sig till tomten, lekparken och till adventskyrkan som låg granne med mormor och morfar. Och till skogen såklart, där vi plockade blåbär. Ibland gick vi och badade i den konstgjorda sjön som jag i vuxen ålder förstod, låg i stan.
MEN vi hade nåt stort hemma.....något riktigt stort och fint och förnämt. Något som ingen annan hade. För vi hade presidentens kläder. Ja, kan ni tro!? Min mormor och morfar hade kläder som var märkta med president Kekkonens namn. Bara Kekkonen, inte hans förnamn Urho. Med svart penna var det skrivet inuti kläderna. Att de sen själva hade på sig dessa kläder som mest var damlinnen och undertröjor, det tyckte jag inte var särskilt konstigt...då....
För att Kekkonen var president, det visste jag ju. De vuxna pratade om honom och hans namn hördes ofta på radio. Och jag var stolt. För vi hade hans kläder. Min mormor och morfar kände honom, det var jag säker på.
MEN det märkliga var att ju längre åren gick så blev detta med presidentens kläder verkligen ett mysterium för mig. Ju äldre jag blev och därför på naturligt sätt utveckades i mognad och i hjärnan så förstod jag att detta med kläderna var ytterst underligt. Ja rent av knäppt.
Det som tidigare hade varit naturligt det blev plötsligt konstigt. Och det märkligaste av allt är nog att jag inte pratade med någon, jag frågade ingen om detta med presidentens kläder. Antagligen för att det fanns där redan från början och ifrågasattes aldrig. Jag bara drog mina egna slutsatser.
Jag vet inte riktigt vid vilken ålder jag var, när jag förstod att Kekkonen är ett vanligt finskt efternamn. Och att dessa kläder som min mormor och morfar hade hemma och själva hade på sig, inte alls tillhörde presidenten. Och vet ni, jag vet att jag t.o.m har tänkt tanken att de måste tillhöra hans fru eftersom det var damkläder till största delen. För det kom ju en dag då jag förstod att Kekkonen själv inte kunde bära damlinnen med spets på.
Jag förstod nångång i mitten av mina tonår att vi inte alls hade förvaltat kläderna till presidenten eller hans fru och att han sen skulle hämta dem. Jag bara förstod plötsligt att dessa kläder hade mina morföräldrar fått eller ärvt av nån som hette Kekkonen och att de inte alls var särskilt märkvärdiga.
Det dröjde väldigt länge innan jag berättade om detta för någon. Jag tror det var för mindre än tio år sen som jag första gången pratade om detta. Lite pinsamt är det men ändå så förundras jag över att mina minnen är så klara och tydliga. Och över att det som var helt naturligt och inget konstigt alls, plötsligt blev knäppt och jag själv kunde förstå att mina egna tankar hade kokat ihop en sanning som inte var sann.
Jo förresten, jag har berättat om detta tidigare. För mina kompisar i Sverige när jag var sådär åtta tio år.....jag skröt sätt duktigt över att vi minsann hade presidenten Kekkonens kläder hemma hos mormor och morfar i Finland och att de kände honom.
Och nu kan jag återigen skryta lite...... för nu är det JAG som har presidentens kläder hemma hos mig. Jag bär dem då och då. De ligger i min byrålåda och jag känner mig lite förnäm när jag tar dem på mig. För det är inte alla som känner Finlands forna president Urho Kekkonen. Och jag ska förvalta dem väl tills han eller hans fru kommer och hämtar dem.
Jag brukar ha papper och penna vid sängen just pga detta, för att jag ska kunna skriva ner det jag kommer på så jag inte glömmer det när morgonen kommer.
Jag funderade på om jag skulle kliva upp igår och skriva ner det jag kommit på att jag skulle skriva om, men fokuserade istället hårt på tanken och inbillade mig att jag skulle minnas det. Men huvudet är lika tom som en badboll idag. Jag minns inget alls.
Jag måste komma ihåg att lägga ett block vid sängen och sen skriva ner allt, i mörkret, för tända lampan vill jag inte för då blir jag pigg. Och jag behöver min sömn så väl.
Så här sitter jag nu, och vet inte vad jag ska skriva. För att minutiöst berätta vad jag gjort sen sist, vad jag ätit, när jag gått på toaletten, vad jag har på mig etc....det känns föga intressant.
Men under tiden som jag febrilt försöker komma på något matnyttigt att skriva om så kan jag berätta om Presidentens kläder.
Presidentens kläder visar tydligt hur ett barn kan fantisera fram en sanning. Eller kanske jag skulle säga, hur ett barn drar slutsatser, som ibland är helt fel men som blir en sanning därför att ingen talar om sanningen eller berättar hur det ligger till egentligen.
Barns värld är så liten. Den sträcker sig inte så långt och att tänka rationellt och förstå det osannolika tillhör inte barns egenskaper förrän långt uppe i åldrarna.
Nåväl.....jag tillbringade alltså mina somrar och mycket annan tid hos mina morföräldrar i Finland, när jag var liten. De kom även ofta hem till oss och stannade lång tid, hjälpte mamma med oss barn och hushållet.
Mina morföräldrar var inga välbeställda människor. De levde knapert och tog tillvara allt och inget fick gå till spillo. Mormor sydde mycket. Och hon köpte tex linfrön som inte var rensade ordentligt, för att de antagligen var billigare. Sen satt hon och rensade varje morgon innan hon tog sin dagliga dos frön för magens skull.
På sextio och sjuttiotalet i Finland i den lilla orten som de bodde på så var vår värld väldigt liten. Vi gick sällan in till "stan". Och vi förstod nog inte ens att det fanns en liten stad där för vi handlade ingen annanstans än i den lilla lilla affären som mummi cyklade till. Stor som ett vardagsrum var den nog.
Vår värld sträckte sig till tomten, lekparken och till adventskyrkan som låg granne med mormor och morfar. Och till skogen såklart, där vi plockade blåbär. Ibland gick vi och badade i den konstgjorda sjön som jag i vuxen ålder förstod, låg i stan.
MEN vi hade nåt stort hemma.....något riktigt stort och fint och förnämt. Något som ingen annan hade. För vi hade presidentens kläder. Ja, kan ni tro!? Min mormor och morfar hade kläder som var märkta med president Kekkonens namn. Bara Kekkonen, inte hans förnamn Urho. Med svart penna var det skrivet inuti kläderna. Att de sen själva hade på sig dessa kläder som mest var damlinnen och undertröjor, det tyckte jag inte var särskilt konstigt...då....
För att Kekkonen var president, det visste jag ju. De vuxna pratade om honom och hans namn hördes ofta på radio. Och jag var stolt. För vi hade hans kläder. Min mormor och morfar kände honom, det var jag säker på.
MEN det märkliga var att ju längre åren gick så blev detta med presidentens kläder verkligen ett mysterium för mig. Ju äldre jag blev och därför på naturligt sätt utveckades i mognad och i hjärnan så förstod jag att detta med kläderna var ytterst underligt. Ja rent av knäppt.
Det som tidigare hade varit naturligt det blev plötsligt konstigt. Och det märkligaste av allt är nog att jag inte pratade med någon, jag frågade ingen om detta med presidentens kläder. Antagligen för att det fanns där redan från början och ifrågasattes aldrig. Jag bara drog mina egna slutsatser.
Jag vet inte riktigt vid vilken ålder jag var, när jag förstod att Kekkonen är ett vanligt finskt efternamn. Och att dessa kläder som min mormor och morfar hade hemma och själva hade på sig, inte alls tillhörde presidenten. Och vet ni, jag vet att jag t.o.m har tänkt tanken att de måste tillhöra hans fru eftersom det var damkläder till största delen. För det kom ju en dag då jag förstod att Kekkonen själv inte kunde bära damlinnen med spets på.
Jag förstod nångång i mitten av mina tonår att vi inte alls hade förvaltat kläderna till presidenten eller hans fru och att han sen skulle hämta dem. Jag bara förstod plötsligt att dessa kläder hade mina morföräldrar fått eller ärvt av nån som hette Kekkonen och att de inte alls var särskilt märkvärdiga.
Det dröjde väldigt länge innan jag berättade om detta för någon. Jag tror det var för mindre än tio år sen som jag första gången pratade om detta. Lite pinsamt är det men ändå så förundras jag över att mina minnen är så klara och tydliga. Och över att det som var helt naturligt och inget konstigt alls, plötsligt blev knäppt och jag själv kunde förstå att mina egna tankar hade kokat ihop en sanning som inte var sann.
Jo förresten, jag har berättat om detta tidigare. För mina kompisar i Sverige när jag var sådär åtta tio år.....jag skröt sätt duktigt över att vi minsann hade presidenten Kekkonens kläder hemma hos mormor och morfar i Finland och att de kände honom.
Och nu kan jag återigen skryta lite...... för nu är det JAG som har presidentens kläder hemma hos mig. Jag bär dem då och då. De ligger i min byrålåda och jag känner mig lite förnäm när jag tar dem på mig. För det är inte alla som känner Finlands forna president Urho Kekkonen. Och jag ska förvalta dem väl tills han eller hans fru kommer och hämtar dem.
