i huvudet på en finnpajsar jänta

Ja många dagar har återigen gått sen sist. Ofrivillig avhållsamhet från bloggen. Och jag har haft abstinens i massor. Har endast uppdaterat FB. Idag har jag glupskt vältrat mig i datortid, skrivande och uppdaterande och surfande.

Har en tid av mental och fysisk ohälsa bakom mig. Min vecka har varit minst sagt intensiv och främst då mentalt.
Det är ju så att jag pga min många år långa sjukdom, har en kropp och ett sinne som är väldigt lättrubbat.
För att fullt ut må bra så behöver jag mina rutiner, min vila, min egen tid och jag behöver ha koll på vad som ska ske så att jag kan anpassa mina dagar efter det. Jag gillar egentligen inte att behöva leva efter en agenda, där allt står uppskrivet, men det är ett nödvändigt ont för mig. Annars har jag ingen överblick över min vecka och vad jag planerat i form av måsten och vill göra saker.

När så allt ställs på ända. När det jag har klart för mig ska ske och anpassat mig efter, när det ändras utan att jag själv vill eller har styrt det så......då faller hela jag. Jag kan inte tänkla klart eller rationellt. Jag får ett enormt stresspåslag och panikar. Jag blir glömsk (mer än vanligt) Jag sover inte utan hjärnan maler dygnet runt och till slut så blir jag bara ett rytande värkande monster som har ont och vet inte vad jag ska göra för att må bra.

Det tar tid, beroende på hur lång tid detta "andra" som jag inte bestämt, pågår. Det tar tid att återigen komma ner i varv och återhämta mig.

Detta hände alltså i förra veckan och det jag hade planerat och åtagit mig och som jag visste jag skulle klara av blev svårare och min hälsa fick betala dyrt. Jag glömde ta min mediciner varje dag, jag åt knappt och jag sov knappt. Jag och Magnus hade många riktigt jobbiga dagar i en konflikt som var svår att lösa.
Vid detta specifika tillfälle bar han på ett dåligt samvete över hur sjuk jag blev samtidigt som han tyckte att jag borde kunnat hantera saker och ting annorlunda. Det ledde som sagt till att vi båda var mycket ledsna och hela tiden hävdade vår egen rätt.

Helgen inleddes med utarmande kramper som inte gick att få bukt med utan stesolid, detta skedde två gånger. Krampattackerna åtföljdes av fullständig utmattning då jag inte kunde gå, utan bara låg i sängen. Oförmögen att röra mig.

Igår först kunde jag stå på benen utan att ramla och börja röra mig här hemma mellan rummen. Vi var ute och vi åkte bil. Tack vare blåsten så var det uthärdligt. 

Dagen idag har varit mycket bättre, jag har promenerat ute och jag har varit uppe hela dagen och inte behövt ligga ner och vila. Det gläder mig och jag känner hur jag sakta börjar återgå till min normala status.

Jag har undera dessa dagar känt ett kraftigt "självhat". Ett hat mot min kropp som gjort mig sjuk och intolerant mot vanliga saker som man borde tåla. Jag har förbannat mig själv för att jag orsakar att mina nära och kära drabbas hårt av att jag är sjuk. Över att de får stå tillbaka och känna på konsekvenserna som blir när jag dukar under så här. Jag har förbannat mig själv för att min vilja inte kan styra. Och jag VET så väl att jag har mycket mer att vinna om jag bara resignerar och lägger ner stridsyxan och finner mig i situationen. Men när sånt här händer och jag tex ser hur illa min Magnus har mått, då finns inte det. Jag vältrar mig i ilska och frustration och bara avskyr.

Jag gråter för att jag sårar genom mitt beteende och jag vet att hur mycket mina närmaste än förstår så är det tufft att vara anhörig och alltid vara den som ska vara förstående och inte få bli irriterad och arg....för jag är ju sjuk!!!!! Sjukdom drabbar hela familjen hårt.

Men som sagt....detta ligger bakom mig för denna gången. Jag mår bättre och det är betydligt lugnare både runt omkring mig och i mitt sinne. Jag kan idag titta på hur jag har mått och varit den senaste veckan och självklart hade jag kunnat göra mycket annorlunda och hanterat saker så att Magnus och jag inte behövde bli osams.......MEN MEN och åter MEN....ibland så tar känslan överhanden och en genväg direkt i handling utan att passera hjärnan och förnuftet. Då tar det lite tid innan jag kan ta kontrollen över detta och agera som jag vet är det rätta. Det går först efter att jag fått ordentligt med vila, när smärtan har en chans att lägga sig och lugnet återgår omkring mig. DÅ funkar jag igen. 

Det värsta med sånt här är att så många dagar bara försvinner för mig. Dagar som jag missar och inte får igen. Ibland får jag bläddra fram flera veckor i almanackan och konstatera att en halv månad har gått som jag inte varit närvarande vid, bara för att jag varit så dålig. Det är ledsamt och även om det smärtar så är det ju inget att göra åt. Bara att ta tag i och vara rädd om de kommande dagarna och försöka uppleva och vara i nuet så mycket som möjligt.

Och nu har jag en rolig sak att se fram emot i veckan....eller två roliga förresten. Först så ser det ut som att jag kommer dansa på onsdag. Det är linedance i Stortorpsparken i Trångsund och jag och Carina har så mycket dansabstinens att vi bara måste dit. Sen så ska Magnu och jag på kryssning igen, denna gång på fredag med Liz å Svenne, som vi ömsesidigt upptäckte att vi trivdes tillsammans med. 
Hur lät nu det där!? Liz å jag är gamla kollegor från Postgirot och fick bra kontakt via FB och nu ska vi alltså kryssa tillsamman med våra gubbar på fredag. 

Gött att äta å dricka lite gott som nära på blir serverat och umgås, kanske ta sig en svängom på golvet och titta på folk. 

Ja det var det det.....nu ska jag å Magnus gå ner och vattna i landet. Må så gott!