i huvudet på en finnpajsar jänta

Det var så att när jag var liten och växte upp i Tureberg i Sollentuna så fanns det inte särskilt många invandrare. Egentligen inga alls och definitivt inte i området där vi bodde. Vi flyttade till Malmvägen, när jag var fyra, då var det alldeles nybyggt. Gårdarna var inte färdigställda och skolan höll på att byggas. Vi bodde inte i de höga servicehusen,som de kallades, utan i de små  trevliga trevåningshusen på andra sidan gatan.

Men som sagt, inga invandrare.....förutom VI. Mitt namn klingar väl inte helt finskt, ja då menar jag förnamnet. Ann-Christin som jag är döpt till. Men EFTERNAMNET!!!!  Saari. Hur svenskt låter det på en skala? Det skriker att jag inte är en vanlig Svensson eller Johansson eller Bergström för den delen. Det skriker att här kommer en finnpajsare.

Jag hade väldiga problem med detta när jag växte upp. Ja fattar ni hur jobbigt det var att vara enda utlänningen i området. Fast nu var jag inte helt sanningsenlig. Vi hade en stooooor tysk familj på gården. Familjen Dietzel. Men de var ju så många å jag tyckte aldrig att de var så utländska även fast föräldrarna hade kraftig tysk brytning. Alla barnen var ju så himla svenska.

Och vi var så himla finska och himmel så pinsamt det var när mummi och ukki var och bodde hos oss nån månad ibland och jag fick följa med dem till affären. För de kunde ju ingen svenska. Jag fick gå dragandes på mina gamla morföräldrar som kom från fattiga utländska Finland.

Fram till sju års ålder så talade jag bara finska. Men när jag började skolan så slutade jag. Jag vägrade svara på finska när mamma pratade med mig. Jag använde bara svenskan så det blev så att hela familjen gick över till att bara tala svenska hemma. Jag antar att svenskan hade smygit sig in eftersom mamma lärt sig och vi ju faktiskt bodde här i Sverige för jag lärde mig ju inte svenska språket första skoldagen direkt. Jag hade ju tex gått på dagis i många år.

Jag var i alla fall väldigt kluven till min identitet. Jag ville inte vara det finska barnet med finskt efternamn.
Jag tyckte då att allt med Finland var jobbigt att påminnas om, ja förutom att vi minsann kände president Kekkonen och hade hans kläder hemma.

Jag hade en klasskamrat som hade det mest svenskklingande namn man kunde ha. Hon hette Karina Johansson. Var blond med lockigt hår. Inte brunhårig med spirakt pojkhår, som jag hade.

Kina, som hon kallades, och jag var bra kompisar och lekte ofta. Som de flesta barn så hade vi låtsaslekar och en dag kom nån av oss på, troligen hon att vi skulle kalla oss för vårt andranamn istället. JAG hade definitivt inte kommit på det eftersom jag heter Pirjo, efter mamma , i andranamn. Och Finlandsförnekare som jag var så skulle jag aldrig kommit på idén att vi skulle byta till våra mammors namn. Pirjo Saari skulle jag ju heta då och hur roligt låter det???

Kina hette väl Inger eller Katarina eller nåt efter sin mamma så hon började kalla sig Katarina Johansson, jag minns inte så noga. Det var inte så stor förändring för henne. Värre var det för mig. Jag gick hem och så frågade jag mamma vad Pirjo betydde på svenska. Och det vet ju alla att man inte kan översätta ett personnamn. Men jag gav mig inte. Jag ville veta vad Pirjo betydde så hon sa att det betyder Birgitta. Antagligen för att Pirjo är ett lika vanligt namn i Finland som Birgitta är här i Sverige.
Det var jag nöjd med. Men Birgitta Saari lät inte bra. Så jag fortsatte och ville veta vad Saari betydde. Och där kunde hon svara lättare för hon sa att det betyder ö eller en holme i sjön. Vilket det också gör på riktigt.
Jag gillade inte Birgitta Ö så jag valde helt sonika holme som jag gjorde om till Holm. Jag blev med ens Birgitta Holm.

Stolt talade jag om för Kina att även jag nu hade ett nytt namn. Att alla våra kompisar tyckte att vi var lite knäppa, det struntade vi i. Och jag struntade i att de inte fattade varför jag bytt både för och efternamn när Kina bara bytte förnamnet.

Men vi var inte nöjda med det för Katarina blev snart Kattis och Brigitta blev Biggan. Kattis och Biggan det var vi och jag var helnöjd över att vara svensk och att mitt namn inte kunde avslöja mig.

Det ställde bara till ett problem att heta Birgitta Holm. Så därför blev mitt nya namn inte så långvarit. Jag löste massor av korsord redan på den tiden och deltog ofta i barntävlingar i mammas veckotidningar. Och eftersom jag ville vinna de fina priserna som utlovades om man skickade in lösningarna så gjorde jag såklart det.

Sen började jag vänta på alla priser som skulle droppa in. 

Men inte fanken kom några vinster. Och när jag påtalade detta för mamma så frågade hon ju om jag hade skrivit namn och adress ordentligt och jag berättade att det hade jag minsann gjort och upprepade vad jag hade skrivit.

Birgitta Holm, Malmvägen 61 B, (postnummer) Sollentuna

Jag var ju helt övertygad om att brevbäraren självklart visste vem Birgitta Holm var. Jag hade ju bara översatt namnet och han kunde väl läsa ju.
Bara att lägga vinsterna i brevlådan tyckte jag.

Att komma på att skriva Birgitta Holm på brevlådan, det gjorde jag inte. Jag tänkte ju bara att han vet ju att det är jag som bara har bytt namn. Inget konstigt alls.

Så därför blev mitt alter ego inte särskilt långvarigt. Men Birgitta har följt mig genom åren och jag skrattar gott när jag tänker på hur lycklig jag var över att för en kort tid ha ett medelålders kvinnonamn när jag under tidigt sjuttiotal gick i lågstadiet. 

Idag är jag självklart stolt över mitt finska ursprung och skulle ge vad som helst för att få gå med mina morföräldrar till affären igen. Och jag skulle inte skämmas när kompisar följde med mig hem efter skolan och de från hallmattan hörde hur mummi sjöng på finska i köket och jag skulle strunta i att det spred sig på skolan att jag hade en jojjkkande mormor som man fnissade åt. 

Men skickar in korsord eller tävlingssvar, det gör jag inte längre. För man vinner ändå ingenting  :-)