Jag och alla mina män
Jag tittade mycket på tv när jag var liten. Jag tittade nog på precis allt egentligen. Allt som sändes på våra två kanaler. På helgerna startade jag med gomorron Sverige och sen gick jag vidare med Moi Mukulat, som var det finska barnprogrammet. En matinéfilm var det ju såklart också på helgerna.
Jag har nog sett alla Fred Astaires filmer. Alla westernfilmer både med och utan John Wayne. Jag har sett alla musikaler. En minns jag särskilt - 7 brudar 7 bröder, hette den och handlade om sju skogshuggarbröder som av nån anledning skaffade sig varsin tjej samtidigt och så dansade och sjöng de loss där inne i skogshuggarstugan. Brudarna i sina volangklänningar med djupa urringningar och knäppkängor och högt uppsatta hår. Bröderna hade allihop rutiga flanellskjortor och skogshuggarskägg.
Den filmen rullar fortfarande på TCM, om och om igen går den och jag tror faktiskt att jag ska ta å titta på den nån dag. Bli lite nostalgisk.
Jag tittade även på alla filmer med Jerry Lee Lewis. Den där roliga lite lätt klantiga killen. Han var så lik min pappa förstår ni, ja till utseendet alltså. Jag träffade inte min pappa så ofta när jag växte upp. Bara två kanske tre gånger om året. Så när jag bänkade mig i soffan framför Jerry så kändes det som om jag var med min pappa. Och jag tror nog t.o.m att jag kände det som att han VAR min pappa. Pappa filmstjärnan!
En av mina favoritskådisar var Cary Grant....SÅ skulle min blivande man se ut och vara tänkte jag. Alltid klädd i svart oklanderlig kostym och med charmerande ögonbryn.
Helan och Halvan tittade jag också på. Fast de gillade jag inte så mycket. Men jag tittade eftersom det ju inte fanns så mycket annat.
Och eftersom jag tittade så mycket på film så fantiserade jag mycket. Jag blev ju givetvis alltid hopplöst förälskad i de manliga snygga skådespelarna. Tänk lilla flickan satt å trånade efter Johan Wayne, som var gammal gubbe redan då ju.
Fred Astaire var jag aldrig kär i.
Och eftersom jag nu tittade så mycket på film så måste jag ju hålla reda på alla filmer jag sett och på de snygga skådespelarna.
Så jag tog en skrivbok som jag antingen hade knyckt i skolan eller kanske rivit ur det jag hade skrivit, när vi fick ta hem alla böckerna vid skolavslutningen. Den var blå med vita cirklar över hela boken.
Och däri så skrev jag alltså upp vad filmen hette, när jag hade sett den, vad den handlade om och om jag tyckte att någon svar speciellt snygg eller bra.
Ibland fick jag t.o.m tag på tv-tablån och då klippte jag ut och klistrade in den.
Så jag skapade mig en filmbok. Varför vet jag inte men jag ville väl ha ordning och reda på det jag tittat på.
"Bra och snygga skådespelare" hette boken. Och jag har kvar den än idag.
En gång såg jag en mycket gripande film. Jag har ofta tänkt på den genom åren och då är det ändå över trettio år sen jag såg den. Jag minns inte titeln alls. Bara att den hadlade om en flicka 8-10 år kanske, som bodde i ett stort hus med sin mormor. Och så dog mormodern då hon låg i soffan och det fattade inte flickan. Så hon bara fortsatte att bo där.
Och så kom en pojke med i handlingen, Matthew hette han och var det sötaste som jag då hade vilat ögonen på.
Och denna Matthew och flickan de levde och bodde där i huset med mormorn på soffan och det var liksom inget konstigt med det.
Detta var ingen skräckfilm utan något drama men jag förstod ju att mormorn var död och det gnagde mig så att jag än idag tänker på filmen och undrar vad det egentligen var för sorts film. Den skulle jag vilja se igen.
Men en gång såg jag en scen ur en skräckfilm och den sitter fastklistrad på näthinnan. Det var sent och jag fick inte vara uppe och titta. Jag fick bara veta att det var något barnförbjudet som skulle komma.
Men nyfiken som jag var så smög jag upp ur mitt rum och i den lilla hallen som var mellan syrrans och mitt rum så hände det tavlor på väggen. Och i tavelglaset så kunde jag se teven i vardagsrummet spegla sig. Så jag stod där i mörkret och kikade på filmen och det jag fick se har jag aldrig glömt. För det var en vampyrkvinna som stod upp på en dörr som flög. Hon skulle attackera en präst och det var det värsta jag sett. Jag blev jätterädd och dök snabbt ner i sängen igen. Men den där korta scenen har skrämt mig många gånger om efter det så jag fick mitt straff medsamma för att jag inte lydde mamma.
Jag älskade alla lov i skolan för det betydde ännu mer film och barnprogram på mornarna. Ja jag var en riktig tevenörd och är nog så än idag. Jag gillar film men jag har slutat att skriva om pojkarna i min skrivbok.
Jag levde mig i alla fall in i filmens värld och ville vara som alla de glamorösa vackra kvinnorna. Allra vackrsat tyckte jag att saloonsflickorna var med sina can-can klänningar och svarta sammetsband runt halsen. De satt i knä på de ärrade cowboysen och alla hade så roligt. Att det söps och slogs, det brydde jag mig inte så mycket om.
Jag hade en can-can klänning. Ja nästan en i alla fall. Det var en klänning som mamma hade haft och som hade en lång kjol och underkjol. Den hade jag ofta på mig och så tog jag på hennes röda sandaler och gick ut på gården. Fram och tillbaka spatserade jag och lyssnade på det härliga ljudet som sandalerna gav ifrån sig på asfalten. Ibland hade jag peruk också. Ja för på sjuttiotalet var det populärt för kvinnor att ha peruk. Och mamma hade två stycken. En lång blond, fast den var mer som en kalott med långt hår på. Man skulle nog bara ha den som lite extrahår. Och så hade hon en lite brunare mer lockig histora. Och jag som hade spikrakt pojkhår älskade att ha den bruna peruken så att jag fick lockigt hår.
Jag brukade dansa can-can inne i mitt rum framför spegeln och min högsta dröm var att få bli en av de vackra flickorna på saloonen. Långt senare förstod jag att de flickorna inte var annat än glädjeflickor. Jag hade alltså i många barndomsår närt en dröm om att bli fnask i vuxen ålder. Det kändes lite snopet när jag förstod hur läget låg till och jag pratade inte så mycket om det med andra då. Ungefär som det där med presidentens kläder.
Jag blev i alla fall inte fnask och jag gifte mig inte med en Cary Grant och jag har slutat att klä ut mig i för stora klänningar och skor och peruk. Fantiserar och drömmer det gör jag fortfarande men nu handlar drömmarna mest om min svetsare med mindre charmerande ögonbryn och verkstadskläder.
Men han kysser mig precis just så som filmstjärnorna gör. Så min dröm blev sann.
Jag har nog sett alla Fred Astaires filmer. Alla westernfilmer både med och utan John Wayne. Jag har sett alla musikaler. En minns jag särskilt - 7 brudar 7 bröder, hette den och handlade om sju skogshuggarbröder som av nån anledning skaffade sig varsin tjej samtidigt och så dansade och sjöng de loss där inne i skogshuggarstugan. Brudarna i sina volangklänningar med djupa urringningar och knäppkängor och högt uppsatta hår. Bröderna hade allihop rutiga flanellskjortor och skogshuggarskägg.
Den filmen rullar fortfarande på TCM, om och om igen går den och jag tror faktiskt att jag ska ta å titta på den nån dag. Bli lite nostalgisk.
Jag tittade även på alla filmer med Jerry Lee Lewis. Den där roliga lite lätt klantiga killen. Han var så lik min pappa förstår ni, ja till utseendet alltså. Jag träffade inte min pappa så ofta när jag växte upp. Bara två kanske tre gånger om året. Så när jag bänkade mig i soffan framför Jerry så kändes det som om jag var med min pappa. Och jag tror nog t.o.m att jag kände det som att han VAR min pappa. Pappa filmstjärnan!
En av mina favoritskådisar var Cary Grant....SÅ skulle min blivande man se ut och vara tänkte jag. Alltid klädd i svart oklanderlig kostym och med charmerande ögonbryn.
Helan och Halvan tittade jag också på. Fast de gillade jag inte så mycket. Men jag tittade eftersom det ju inte fanns så mycket annat.
Och eftersom jag tittade så mycket på film så fantiserade jag mycket. Jag blev ju givetvis alltid hopplöst förälskad i de manliga snygga skådespelarna. Tänk lilla flickan satt å trånade efter Johan Wayne, som var gammal gubbe redan då ju.
Fred Astaire var jag aldrig kär i.
Och eftersom jag nu tittade så mycket på film så måste jag ju hålla reda på alla filmer jag sett och på de snygga skådespelarna.
Så jag tog en skrivbok som jag antingen hade knyckt i skolan eller kanske rivit ur det jag hade skrivit, när vi fick ta hem alla böckerna vid skolavslutningen. Den var blå med vita cirklar över hela boken.
Och däri så skrev jag alltså upp vad filmen hette, när jag hade sett den, vad den handlade om och om jag tyckte att någon svar speciellt snygg eller bra.
Ibland fick jag t.o.m tag på tv-tablån och då klippte jag ut och klistrade in den.
Så jag skapade mig en filmbok. Varför vet jag inte men jag ville väl ha ordning och reda på det jag tittat på.
"Bra och snygga skådespelare" hette boken. Och jag har kvar den än idag.
En gång såg jag en mycket gripande film. Jag har ofta tänkt på den genom åren och då är det ändå över trettio år sen jag såg den. Jag minns inte titeln alls. Bara att den hadlade om en flicka 8-10 år kanske, som bodde i ett stort hus med sin mormor. Och så dog mormodern då hon låg i soffan och det fattade inte flickan. Så hon bara fortsatte att bo där.
Och så kom en pojke med i handlingen, Matthew hette han och var det sötaste som jag då hade vilat ögonen på.
Och denna Matthew och flickan de levde och bodde där i huset med mormorn på soffan och det var liksom inget konstigt med det.
Detta var ingen skräckfilm utan något drama men jag förstod ju att mormorn var död och det gnagde mig så att jag än idag tänker på filmen och undrar vad det egentligen var för sorts film. Den skulle jag vilja se igen.
Men en gång såg jag en scen ur en skräckfilm och den sitter fastklistrad på näthinnan. Det var sent och jag fick inte vara uppe och titta. Jag fick bara veta att det var något barnförbjudet som skulle komma.
Men nyfiken som jag var så smög jag upp ur mitt rum och i den lilla hallen som var mellan syrrans och mitt rum så hände det tavlor på väggen. Och i tavelglaset så kunde jag se teven i vardagsrummet spegla sig. Så jag stod där i mörkret och kikade på filmen och det jag fick se har jag aldrig glömt. För det var en vampyrkvinna som stod upp på en dörr som flög. Hon skulle attackera en präst och det var det värsta jag sett. Jag blev jätterädd och dök snabbt ner i sängen igen. Men den där korta scenen har skrämt mig många gånger om efter det så jag fick mitt straff medsamma för att jag inte lydde mamma.
Jag älskade alla lov i skolan för det betydde ännu mer film och barnprogram på mornarna. Ja jag var en riktig tevenörd och är nog så än idag. Jag gillar film men jag har slutat att skriva om pojkarna i min skrivbok.
Jag levde mig i alla fall in i filmens värld och ville vara som alla de glamorösa vackra kvinnorna. Allra vackrsat tyckte jag att saloonsflickorna var med sina can-can klänningar och svarta sammetsband runt halsen. De satt i knä på de ärrade cowboysen och alla hade så roligt. Att det söps och slogs, det brydde jag mig inte så mycket om.
Jag hade en can-can klänning. Ja nästan en i alla fall. Det var en klänning som mamma hade haft och som hade en lång kjol och underkjol. Den hade jag ofta på mig och så tog jag på hennes röda sandaler och gick ut på gården. Fram och tillbaka spatserade jag och lyssnade på det härliga ljudet som sandalerna gav ifrån sig på asfalten. Ibland hade jag peruk också. Ja för på sjuttiotalet var det populärt för kvinnor att ha peruk. Och mamma hade två stycken. En lång blond, fast den var mer som en kalott med långt hår på. Man skulle nog bara ha den som lite extrahår. Och så hade hon en lite brunare mer lockig histora. Och jag som hade spikrakt pojkhår älskade att ha den bruna peruken så att jag fick lockigt hår.
Jag brukade dansa can-can inne i mitt rum framför spegeln och min högsta dröm var att få bli en av de vackra flickorna på saloonen. Långt senare förstod jag att de flickorna inte var annat än glädjeflickor. Jag hade alltså i många barndomsår närt en dröm om att bli fnask i vuxen ålder. Det kändes lite snopet när jag förstod hur läget låg till och jag pratade inte så mycket om det med andra då. Ungefär som det där med presidentens kläder.
Jag blev i alla fall inte fnask och jag gifte mig inte med en Cary Grant och jag har slutat att klä ut mig i för stora klänningar och skor och peruk. Fantiserar och drömmer det gör jag fortfarande men nu handlar drömmarna mest om min svetsare med mindre charmerande ögonbryn och verkstadskläder.
Men han kysser mig precis just så som filmstjärnorna gör. Så min dröm blev sann.
