i huvudet på en finnpajsar jänta

Tack Laila och Carina för gårdagens kommentarer (även om du Carina verkade hakat upp dig lite  ;-)

Jo visst har vi hjälp av båda mina barn. Martin försöker hjälpa så gott han kan å ta reda på vad det egentliga felet är. Och när det gäller Kajsa så visar hon absolut ett intresse och kommer med funderingar på vad det kan vara. Och vi har ju troligen lokaliserat det, kruxet ligger i att åtgärda det bara. Men gamla bilar e inget att gråta över, det löser sig.....sa hon som satt i vasken oxå.

Och jag hoppas Laila att det för din del dyker upp en dörr som står på glänt som du kan öppna på vidgavel och träda in i. Det trista är att när man står mitt i livet, har alla småbarnsår med allt vad det innebär i form av frånvaro, bakom sig. Man har enorm kunskap både livserfarenhet och inom arbetslivet....ja DÅ är man plötsligt väldigt lite attraktiv på arbetsmarknaden. Och det gäller särskilt kvinnor.

Man vill ha unga och hungriga (vad det nu menas) medarbetare. De som ofta är rastlösa och kanske inte stannar kvar utan går vidare. Och som bildar familj och blir föräldralediga och vårdar sjuka barn. Man vill inte ha de stabila erfarna människorna utan tror att de liksom stagnerat och är kvar på stenåldern.

Men nog om det nu......

Jag väcktes av min telefon i morse. Jag hann se att klockan var halv sju och att det var lillasyster innan jag svarade men möttes av tystnad i andra änden av luren.
Jag blir orolig eftersom hon inte har för vana att ringa så tidigt.
Jag lägger på och ringer tillbaka och får inget svar. Då ringer jag upp på mammas mobil som jag vet hon har vid sängen. Jag vill veta att allt är ok med dem.

Hon svarar sömndrucken och jag säger att Johanna har ringt och att jag vill veta att allt är ok. Och undrar ifall det kan vara David som råkat ringa upp mig. Och visst är det så. David hade fått tag på mobilen och kommit åt uppringningsknappen.
Han har haft jättejobbiga nätter nu berättar mamma, för hörntänderna håller på och komma och han har ont och är orolig. Så alla var jättetrötta och troligen hade Johanna somnat till och inte sett att han lekte med telefonen.

Hur som helst så försökte jag somna om och det gick inte. Det var inte bara det att jag vaknat till utan själva händelsen gjorde att jag var klarvaken. Ett stresspåslag utan dess like. Jag kunde nästan känna adrenalinets rusch genom kroppen.

Och varför då? kan man ju undra......

Det är så enkelt som att min kropp minns vad som kan hända när man får ett telefonsamtal. Och den reagerar omedelbart och instinktivt. Ingen av oss gillar att telefonen tex ringer mitt i natten, för då kan det betyda dåliga nyheter.

Jag fick dåliga nyheter en vanlig fredagmorgon, inte särskilt tidigt men telefonen ringde för fjorton år sen och jag fick veta att min bror var död.

Den händelsen skapade det största stresspåslaget jag någonsin varit med om både före och efter. Det var ett ödesdigert telefonsamtal som förändrade hela mitt liv på kortare tid än en sekund.
Och min kropp minns det, inte bara mina tankar som jag medvetet styr utan min fysiska kropp och antagligen även det som kallas själen.

I många år levde jag med ständig rädsla för jag visste ju att vad som helst kan hända då man som minst anar det. Jag hade ju så konkret verkligen fått erfara att precis allt kan förändras, att man kan gå från total lycka till djupaste chock och smärta på mindre än en sekund.
Bubblan som vi alla lever i, den som är vår trygga vrå av världen, den brast och verkligheten som innebär död och förlust kastades över mig på mindre än en sekund.

Med ständig rädsla och fullständig panik levde jag alltså i många år. Jag kunde inte svara i telefonen. Jag kunde ibland springa iväg efter barnen då de gått till skolan för att krama dem ännu en gång och säga att jag älskade dem....bara för att jag plötsligt i panik trodde att det var sista gången jag såg dem då de gick nerför backen.

Jag fick panik om någon inte dök upp vid utsatt tid eller ringde som utlovat. Jag var ständigt rädd för att förlora fler i min familj. Jag hade förlorat Johan och jag visste hur ont det gjorde och klarade inte av tanken på att förlora någon mer. Jag var ständigt beredd på katastrof och min kropp utarmades sakta men säkert.
Den fick aldrig vila, aldrig någonsin och de fysiska symptomen kom ett efter ett, som huvudvärk, magkatarr, sömnbesvär - jag vaknade ungefär fyra gånger i timmen natten igenom. Varje natt under mycket lång tid.
Jag fick ont i alla muskler och särskilt nacke och axlar. Hår och hud protesterade genom att falla av och bli glåmigt.

Jag var medveten om allt detta och mådde sämre och sämre och förstod att jag inte kunde leva sådär. Jag sökte hjälp på många olika ställen och under många olika former. Avslappning, terapi, ångestdämpande tabletter, antidepressiv medicin, alkohol, maratonpromenader....jag försökte allt möjligt och omöjligt för att läka mig själv och kunna börja leva ett levbart liv igen.

Det har krävt enormt mycket tankeverksamhet att komma dithän jag är idag. Jag har snubblat och snavat om vartannat och misströstat men inte gett upp för jag förstod och visste att jag behövde och måste våga lära lita på livet igen och på att ingen katastrof inträffar igen.

Det har tagit enormt lång tid och mitt eget insjuknande för några år sen väckte upp en stor del av detta helvete igen. För det är ett helvete att leva under ständig krigsberedskap och vara livrädd hela hela tiden. Jag fick börja om från början och gå den långa vägen igen.

Därför är jag idag väldigt stresskänslig. Jag är tack och lov medveten om farorna och fällorna och har lärt mig att undvika dem. Oftast så lyckas jag mycket bra och klarar min vardag men ibland om stresspåslaget är ovanligt stort eller om jag redan är i sämre skick pga att min sjukdom plågar mig mer än vanligt eller om mycket händer samtidigt....då kapsejsar jag.

Jag vet att man inte kan ha en känsla utan att först ha haft en tanke.......fundera på den meningen och finn att den stämmer. Man behöver tänka en tanke innan man känner något och beroende på vad man tänkt så får man en positiv eller negativ känsla. Och utifrån det kan man förändra hur man mår genom att ändra tankarna.

Det lärde en klok kvinna mig för många år sen. Ett kort möte som gav mig enormt mycket. Hon visade mig även att ångest aldrig finns i nuet - bara i det förgångna eller i rädsaln för framtiden. Aldrig här och nu! Och om man genom att fokusera på här och nu håller hjärnan upptagen med det så kan man inte känna ångest eller panik. Man kan fokusera på vad som helst, en blomma, ett tapetmönster, hur en mattas struktus känns.....det håller hjärnan sysselsatt och släpper inte in ångest. För det är hjärnan som skapar ångest genom rädda tankar.

Det har hjälpt mig många gånger att använda den tekniken.

Men det finns gånger då hjärnan inte har tänkt. Gånger då kroppen reagerar utifrån sina egna minnen. Det är något man med säkerhet vet genom att ha studerat krigsoffer eller människor som utsatts för mycket svåra trauman och övergrepp.

Det kan vara ett ljud, ett luktminne eller att något händer. I mitt fall så är det idag telefonen som utlöser detta.
Jag sover alltså men blir väckt och genast så är min kropp tillbaka i samma stressläge som för fjorton år sen, beredd att strida. Adrenalinet pumpar jag är livrädd och när jag inser att jag inte behöver kroppens uråldriga stenåldersförsvar så lämnar den kroppen och jag är alldeles tom men klarvaken.

Jag hinner inte tänka en tanke i det läget innan reaktion. Jag har bara en kraftig reaktion som väcker tankeminnen och känslorna väller över mig.
I detta läge så går tankar till att det har hänt David eller mamma något. Jag hinner med tusen katastrofer på några sekunder och i tanken sitter jag redan i bilen. Jag ser dem döda framför mig, bilder flashar förbi och inget annat än katastrof existerar

Jag har jobbat bort så mycket av min katastrofrädsla men detta är en rest som kvarstår. Jag kan inte göra mer. Detta är ett ärr som lämnats kvar och som för det mesta inte gör något väsen av sig men ibland slits såret upp utan förvarning och jag har inget att sätta emot. 
Som tur är så sker allt detta på bara några minuter och sen är det över, men det tar kraft från mig.

Och som tur är så händer det heller inte så ofta. Jag kan ju tex höra telefonen på dagtid utan att reagera såhär. Och jag kan numera säga hej då till mina kära utan att få panik och tvingas springa efter dem. 

Någon kanske kan tycka att Herregud så larvigt all panika för inget, men det är så här det är och jag har inte valt det men jag har valt att jobba hårt för att komma tillbaka och känna trygghet i livet igen. Det är nog så att den som inte själv har varit där, kan heller inte förstå innebörden av det jag skrivit om nu. Att plötsligt få veta att ens bror har tagit sitt eget liv och sen sitta vid hans säng och hålla hans hand en hel dag, det lämnar svårläkta sår och ärr i kropp och själ. T.o.m för Magnus har det tagit tid för att förstå hur jag funkar. Och än idag kan han ibland ha svårt att komma ihåg vad stress gör med mig, hur sjuk jag blir och hur något litet som ett telefonsamtal kan stjälpa mig rejält. Men det är om han själv är stressad eller har mycket i huvudet, annars så är det oftast han som först ser signalerna som jag sänder ut. Han är väldigt mån om att jag ska må bra och har lärt sig att tolka minsta lilla.

Så såhär började min morgon. Och du Johanna.....det gjorde inget att David ringde sin moster och skrämde henne. Jag har redan förlåtit honom ;-) Och du vet att det är så här eftersom du själv lever likadant precis som vår mamma och syster Jeanette. Alla vi som var med om att förlora Johan, vi bär samma minnen och har kämpat på liknande sätt med att hantera våra rädslor och falska katastrofvarningar.

Önskar er alla en bra dag...själv ska jag ta en sväng upp till centrum. Magnus har ett läkarbesök och så ska jag se till att få lite eftermiddagssömn för jag ska dansa ikväll. Det ska minsann bli härligt roligt att dansa. Hej med er!