i huvudet på en finnpajsar jänta

Hur torftigt vore inte livet utan ädelstenen i varje daggkåpas gömme. Den lilla droppen av väta som efter natten speglar morgonen. Natt efter natt hela sommaren, om och om igen så fylls daggkåpans inre av dessa glittrande ädelstenar. Hur många går dem förbi? Hur många sänker blicken och låter sig hänföras av undret?

Hur torftiga vore inte våra dagar om vi inte såg oss själva i spegeln, sökte glittret i våra egna ögon och sökte ett leende som börjar någonstans långt inom oss. Hur torftigt vore det inte om vi inte fann något endaste litet att le åt.

Hur torftigt vore inte min tid här om jag inte förmådde att lyfta mitt ansikte mot ljuset. Om jag inte förmådde att sluta ögonen och ta emot allt som mina övriga sinnen känner. Hur torftigt vore det inte om jag inte förmådde att njuta av den korta tid som är min egen att förfoga över.



Ja min egen tid. För den tid jag har är min. Den är min att bestämma vad jag vill göra med. Den är min att bestämma hur jag vill må. Den är bara min att förfoga över. Jag är ingens annans, bara min egen. Jag har inte kommit hit med förbehåll om att uppfylla någon annans önskningar än mina egna. Jag har inte hamnat på denna plats utan vilja. Jag är den enda tänkaren i mitt huvud. Den enda som vet mina innersta tankar och drömmar.
Jag är inte en fånge. Jag är fri.

Den enda jag är skyldig något är mig själv. Allt jag gör har jag valt att göra. Stannar jag på en plats som jag inte mår bra på - så har jag valt att stanna kvar där. Ingen annan i hela denna värld tvingar mig till att stanna kvar.
Varje ny dag kan jag börja om, precis som daggkåpan tar emot sin nya ädelsten varje morgon.

Att stirra sig blind på att inte ha ett val, att ha måsten och andra hinder som gör att man känner sig fångad....det är väldigt lätt. 

Man anser att arbete, barn, pengar, sociala åtaganden och annat hindrar en från att göra de förändringar som krävs. Det är fel. Det enda som du har ett åtagande inför och som du måste göra, det är att sörja för dina barn, om du har några.
Men det är också det enda. Det andra går att ändra på och ibland strunta i.

Människor tenderar ofta att tycka att de sitter fast i ett ekorrhjul, sitter fast i ett liv de inte vill ha och mår bra i.

Det första man behöver göra är att börja ställa frågor till sig själv och utifrån svaren man får så kan man gå vidare. Till exempel....

* Hur har jag hamnat här, ville jag hit en gång?
* Varför trivs jag inte längre?
* Varför tycker jag inte att mitt liv är tillfredsstllande?
* Varför anser jag att någon annan är orsak/skyldig till mitt dåliga liv?
* Vad är det hindrar mig från att förändra min situation?
* Finns det verkligen en annan person som jag kan skylla på?

Låt säga att man bor på ett ställe som man inte trivs på. Det naturliga är ju då att man flyttar och det är nog så de flesta gör. De inser att här var det inte bra för oss, vi flyttar.
Men den som inte flyttar då. Varför stannar den kvar? Är det för att man anser att man inte kan flytta av olika anledningar?
Man har kanske en gammal förälder som behöver hjälp. Eller barn som går i skolan och har etablerat sig.
Vad vet jag. Men jag tror det är viktigt att göra klart för sig skillnaden mellan Jag kan inte flytta och Jag vill inte flytta.

Jag ska förklara hur det var för mig. Jag har alltid längtat efter att bo utanför Stockholm, i en mindre stad och gärna på "landet". När jag var gift och barnen var små så ville min man inte flytta. Jag gick jämt med denna längtan och när han och jag skildes så kunde jag ju flytta om jag ville. Men då kände jag att jag inte kunde för barnens skull. De hade nära till skolan från oss bägge och att bo långt ifrån dem skulle innebära alldeles för lite kontakt. Det var otänkbart. Därför gick jag länge och tyckte att nu när jag egentligen kan flytta och inte är beroende av vad min man tycker så KAN jag i alla fall inte flytta pga barnen.

Att känna att man inte kan göra en sak, är negativt. Man känner sig hindrad och då tycker man ofta att det är omständigheterna som hindrar en och en bitterhet föds och med det, missnöje.

Jag kände mer och mer att jag inte trivdes. Jag vill ju flytta. Det var först när jag började fundera på vad det egentligen handlade om. Och på skillnaden mellan Kan inte och Vill inte.

För när jag insåg att jag faktiskt inte ville flytta så länge barnen var små, gick i skolan och var beroende av att ha oss bägge nära, så var det ju plötsligt mitt eget val. Jag var ju inte förhindrad av någon annan.

Och att vara missnöjd med sitt eget val är ju ganska så fruktlöst och befängt. Då får man ju välja om i så fall.

När jag förstod att jag faktiskt inte ville lämna stan förrän de själva flugit ut och att jag först då kunde göra det med glädje, då fanns det ju inget att känna missnöje över längre.

Jag kom fram till att tids nog blir det "min tur" då kan jag göra det som känns bra för mig. När denna tiden kommer att infalla, det vet jag inte idag men fram tills dess så är jag här. Lever efter de förutsättningar jag har här och nu. Jag har min dröm om att bo på landet men den styr mig inte så att det enda jag kan känna är att jag är tvingad till något jag inte vill.

Sen har jag ingen aning om det kommer att bli så som jag drömmer nu. Jag vet att inget av det vi vill, säger, tänker och drömmer eller ens tar oss för att göra - är skrivet i sten för all framtid och sen inte går att ändra på.

Vi har alla rätt att ändra fattade beslut, ha bakdörrar öppna och återvända och säga att jag ändrade mig. Den rätten har vi eftersom förutsättningarna i liver förändras hela tiden och det vi en gång ville kanske inte alls gäller nu. Jag har ofta märkt att människor inte vågar för att de är rädda för att ångra sig. Men det är ju ok att ångra sig. Att prova på och upptäcka att det kanske inte var så som man hade tänkt sig.

Detta gäller ju även inom arbetslivet. Många tycker de sitter fast i sina tråkiga jobb och är oförmögna att ändra på situationen. Då behöver man börja ställa frågor till sig själv och titta på svaren och sen bestämma sig för om man verkligen inte kan byta jobb eller om man inte vill göra det.

Så snart en människa känner sig tvingad att göra något så infinner sig en negativ känsla. Men den försvinner snabbt när man inser att man faktiskt själv väljer.

Det här jag har skrivit om innefattar inte människor som tex lever ett liv med en människa där våld och missbruk råder. Det finns människor som effektivt kan ta ifrån en annan människa all självkänsla genom hot och våld. Men det betyder inte att man inte kan ta tillbaka det och trots att man är svag och nedbruten så finns det hjälp att få.

Det är fortfarande så att man har inte kommit till detta livet för att leva ett liv som passar någon annan och med en massa förbehåll och krav. Man är fortfarande skyldig sig själv och sina barn, om det finns några, att resa sig upp och gå därifrån och ta tillbaka sitt liv. För ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt samtycke. Så snart du "tar åt" dig och mår dåligt så har du samtyckt till detta.


Så hur torftigt vi än tycker att våra liv är så bör man fråga sig själv, vilka steg har jag tagit för att hamna här och vilka steg är jag beredd att ta för att ta mig till en annan plats där jag trvis och mår bra. Det är ingen annan som fattar dina beslut.