Hormoner
Jag avskyr hormoner. De får mig att vara gnällig, de får mig att tycka att precis allt är tråkigt, de får mig att vilja äta en prinsesstårta, choklad och massor av glass på en och samma gång å gärna med fyra glas vin till. Hormonerna gör mig irriterad och gråtfärdig och önska att nån skulle torka min köksluckor så jag slapp själv. Bläää för hormoner :-((( Idag är det bäst att gå på tå för mig, annars bryter jag ihop.
Det där var ett av mina inlägg på min facebook idag. Och det har verkligen varit en riktigt dålig, jobbig skitdag idag. Och jag avskyr verkligen när hormonerna göra detta med mig.
När jag var yngre så kände jag sällan av PMS, fattade väl inte heller riktigt vad det innebar. Men efter att jag blivit mamma första gången så märkte jag att nåt hände i kroppen på mig en gång varje månad.
Jag blev irriterad, gråtmild, ville hetsäta godis och värst var att jag blev deppig och arg för minsta lilla.
Det funkade i alla fall att leva med det. Jag sökte dessutom hjälp och fick extra B-vitaminer att äta som skulle kunna lugna det hela lite.Men fyra år gick och jag blev mamma för andra gången. Då bröt helvetet ut på allvar, inte för att lilla Kajsa kom utan för att hormonerna fullständigt löpte amok i mig - tre veckor av månadens fyra.
Jag var ständigt deprimerad, jag kunde explodera i raseri för absolut ingenting. Barnen var de som fick skäll och när jag såg deras förskräckta miner så bröt jag ihop och ville dö. Jag bad gråtande om förlåtelse och önskade dem en bättre mamma än mig. Jag ville på fullt allvar dö pga att jag penlade mellan helvetet och ett liv.
Jag kunde bara ett par minuter efter att jag gråtande sagt förlåt, bli lika arg igen. Jag var galen mot deras pappa och jag kände bara att mitt liv var allt annat än värt att leva.
Jag sökte såklart hjälp igen till slut och var livrädd för att inte bli tagen på allvar. Denna gång satt jag gråtandes hos min läkare och bönade om hjälp för jag orkade inte leva som jag gjorde och avsky mig själv och vad dessa hormoner gjorde med mig.
För det var verkligen inget jag kunde styra över själv. Jag levde som småbarnsmamma med alla dess göromål och kände självklart en viss stress över att få allt att funka.
Min läkare förstod allvaret och skrev ut ett serotoninhöjande preparat - lyckopiller alltså. Och jag blev verkligen lycklig, jag fick mitt liv tillbaka. Äntligen så kastades jag inte ner i PMS helvete. Jag slapp explodera i raseri över ett glas spilld mjölk, för så illa hade det verkligen varit. Jag var jämt arg och skrek och mådde skitdåligt.
Jag var vansinnigt arg på dem som underskattade allvaret i att lida av PMS. När man skämtade nonchalant över dessa kärringar som skällde på maken.
Idag har jag mer distans till det och kan själv skratta. men jag vet hur svårt det är och hur många kvinnor som verkligen lider ocgh om jag på allvar gjort slag i mina tankar om att dö, så hade jag tagit mit eget liv hundra gånger om, under de åren då det var som värst.
Det vanliga är att man känner av pms ca en vecka innan man menstruerar. I mitt fall var det så att enda veckan som jag mådde bra, var just veckan jag hade mens. ALL annan tid härjade hormionerna fritt och förstörde allt.
Jag har under senare år haft olika typer av preventivmedel och de har i viss mån dämpat hormonernas verkan, men numera när jag inte har något alls eftersom jag inte mår bra av att tillsätta andra typer av hormoner som dessutom kan göra mig allvarligt sjuk, så härjar de fritt i mon kropp.
Jag har med åldern och tiden lärt mig att vara snäll mot mig, inte stressa, ta det med ro och fokusera på att detta tillstånd endast råder under att par dagar numera. Jag vet med mig när jag känner mig deppig att det inte finns annan orsak än just hormonerna som gör detta med mig. Jag vet med mig att det bästa är att ta allt med ro och äta en chokladbit om det är det jag vill.
Jag vet att det går över. Men ibland så står det mig upp i halsen och jag blir bara galen över att jag känner så mycket negativitet. Men jag vet att det går över och kan känna en viss glädje över att jag ändå kommit så långt att jag kan hantera det numera.
Men visst biter jag ifrån om nån irriterar mig fast jag är snabb på att be om förlåtelse och säga att det inte är nån annans fel utan bara mina hormoner :-)
Nu har jag bara kvällen att stå ut sen mår jag bättre i morgon.
